måndag 23 december 2013

LUCKA 17, 18, 19, 20, 21, 22 och 23


Det menas ofta att en bild säger mer än tusen ord. I det här fallet får en bild säga mer än sju luckor av citat.

Varsågod Lotta, dagens frisyr! I regn:
Foto: Fredric Nord

måndag 16 december 2013

LUCKA 16

"Life is a tragedy when seen in close-up, but a comedy in long-shot."

Så sade Charlie Chaplin, en man vars filmer förenar tragedi och komedi på ett alldeles briljant sätt. Jag uppmanar alla att under julen återse (eller varför inte för första gången) lite Chaplin-klassiker som The Kid (1921), The Gold Rush (1925), City Lights (1931) och Modern Times (1936)!

Albert Einstein tyckte om att hänga med Chaplin


lördag 14 december 2013

KÄRLEKENS HUDLÖSA ANSIKTE

Det har stormat rejält kring Abdellatif Kechiche och hans Cannes-vinnare ”La vie d’Adèle: Chapitres 1&2”. Det är synd, för bakom anklagelserna om horribla arbetsförhållanden (förkastligt om sant) och fokuserandet på de grafiska sexscenerna finns en av de starkaste porträtteringarna av den första kärleken, någonsin.
Förlagan är Julie Marohs serieroman ”Le bleu est une couleur chaude” (2010) men ”La vie d’Adèle” är inte en särskilt trogen filmatisering. Här har det mer uttalat sexualpolitiska fått ge vika för en berättelse som är mer universell men som samtidigt tar sig an ett tydligare klassperspektiv.
I centrum finns femtonåriga Adèle (Adèle Exarchopoulos), vars klasskompisar är upptagna med att skvallra om pojkar. Adèle har annat att tänka på, som den blåhåriga flickan som gick förbi henne på gatan. Som hemsöker hennes drömmar och väcker både känslor och åtrå. Det visar sig vara Emma (Léa Seydoux), konststuderande och något äldre. Det blå håret får här symbolisera det outforskade, omvälvande, nya, men också de olika världarna som krockar.
Adèle vill inte studera mer än nödvändigt, hon älskar litteratur men vill jobba med barn och bli lärare. För Emma är konsten allt, en övertygelse hon försöker överföra även på Adèle. Emma kommer från en tydligt mer bohemisk övre medelklassfamilj medan Adèles familj är närmare arbetarklass, och med det olika värderingar. För att tydliggöra: hos Emma äter de ostron, hos Adèle spaghetti med köttfärssås.
            Ätandet är här, precis som i Kechiches ”Couscous” (2007) ett ständigt återkommande element och i förlängningen hungern. ”Jag är alltid hungrig” säger Adèle och vi känner den. Hungern efter kunskap, kärlek, sex, Emma. Det är en omättlig hunger, en som gör det svårt att känna sig nöjd.
Sexscenerna lider något av Kechiches manliga (heterosexuella) blick. Det blir kollage av ställningar på bekostnad av intimitet, men så är inte dessa flickors kroppar det mest nakna i filmen heller. Det mest hudlösa och överrumplande ärliga hittar vi i Adèles ansikte. Sofian El Fanis kamera är nära, för nära, och döljer inget för oss. En mun som tuggar öppen, ett flottigt tonårshår. Ett ansikte ofta fullt av matrester, tårar och snor. Ett ansikte som rymmer en regnbåge av känslor; osäkerhet, nyfikenhet, kärlek, åtrå, rädsla, skräck, förlust, sorg.
Men här lyckas Kechiche undvika känslan av obekväm voyeurism (jag borde inte få se det här, det är för intimt) och istället frammana känslan av tacksamhet (vilket privilegium att få se detta) och, i alla fall i mitt fall, igenkänning. Jag har också varit kär. Jag har också gjort misstag. Jag har också förlorat någon. Jag har också varit tonåring. Jag har också vuxit upp.
Regissören fick dela Guldpalmen med sina två skådespelare, ovanligt men i detta fall oundvikligt. Inget hade nämligen varit möjligt utan Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux. De vibrerar framför kameran, särskilt Exarchopoulos som står för årets bästa prestation. Hon är brutalt närvarande och till synes helt omedveten om kamerans ocensurerade fokus.

En speltid på tre timmar känns sällan motiverat, men här är det nästan för lite. Kechiches arbetsmetoder må ifrågasättas, men faktum är att han tillsammans med Exarchopoulos och Seydoux har skapat något alldeles fantastiskt.

La Vie d'Adèle: Chapitres 1&2 (2013)
Regi: Abdellatif Kechiche
Manus: Ghalia Lacroix efter Julie Marohs bok ”Le bleu est une couleur chaude”
I rollerna: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux
2:59

Publicerad i Åbo Underrättelser den 13 december 2013.

måndag 9 december 2013

DET STÄNDIGT NÄRVARANDE FÖRFLUTNA

För några år sedan sopade ”A Separation” (2011) rent på filmfestivalerna runt om i världen, och välförtjänt så. Den iranske regissören Asghar Farhadi lyckades där fånga ett familjedrama i Teheran så skarpt och okonstlat att verkligheten bleknade i jämförelse.
I Farhadis nya film ”Le Passé” är fokus flyttat till en Parisförort men tematiken är delvis densamma. Här är berättelsen centrerad kring Marie (Bérénice Bejo), en tvåbarnsmor vars senaste man Ahmad (Ali Mosaffa) är i stan för att skriva under skilsmässopappren. Väl där dras han in i det komplicerade förhållandet mellan mor och äldsta dotter (Pauline Burlet) som i sin tur är kopplat till Maries nya pojkvän Samir (Tahar Rahim, mest känd från ”A Prophet”, 2009).
Precis som i ”A Separation” visar Farhadi på ett imponerande sätt hur våra liv fångar oss och hur både de stora och små gesterna kan förändra allt. Visst, alla vridningar och falska spår är inte nödvändiga för att vi ska bry oss (ett kungligt skådespel från alla involverade klarar den saken galant) men de framhäver känslan av att människan är en mästare på att tvinna in sig i sitt eget livs berättelse och att relationer, mer än något annat, liknar garnnystan hopplöst hoptrasslade med lösa ändor. Ju fler involverade, desto svårare är de att reda upp.
    Farhadi tvingar än en gång in sina karaktärer i den moraliska gråzonen där de flesta av oss lever. Detta gör hans karaktärer mänskliga, osympatiska, sårbara och intressanta om vartannat. Den vuxna trion Bejo, Rahim och Mosaffa är karismatisk så det förslår, och helt och hållet närvarande. Särskilt Bejo visar sin bredd som skådespelare, i en roll långt borta från det animerade uttrycket hos Peppy Miller i ”The Artist” (2011). Här har livet satt sina spår, och det syns både i ansiktet och i handlingarna. Som vanligt i Farhadis filmer får ingen vara skurk eller hjälte. Alla är minst lika skyldiga till den situation som uppstått. Det förflutna präglar utan diskriminering.

”Le Passé” är en meditation över det förflutna som del av både nuet och framtiden, som något vi inte blir av med. Den försöker inte ge oss några svar eller lösningar. Den försöker inte övertyga oss. Den försöker inte ens få våra sympatier att luta åt ett visst håll. Den bara är. Och det är mästerligt.

Le Passé (2013)
Regi: Asghar Farhadi
Manus: Asghar Farhadi
I rollerna: Bérénice Bejo, Tahar Rahim, Ali Mosaffa, Pauline Burlet, Elyes Aguis
2:10

Publicerad i Åbo Underrättelser den 29 november 2013.

söndag 8 december 2013

LUCKA 8

"Jag har inte åstadkommit ett filmmanuskript i vanlig bemärkelse. Vad jag har skrivit tycks mig närmast likna en melodistämma som jag tror att jag med mina medarbetares hjälp kan instrumentsätta under inspelningens gång."

- Ingmar Bergman om mästerverket Persona (som hade arbetstiteln Kinematografi)



lördag 7 december 2013

LUCKA 7

“Sometimes, watching a movie is a bit like being raped.” 
 Luis Buñuel



FÖR DE REDAN FRÄLSTA (aka LUCKA 6)

Om det är något jag har svårt för så är det stooora filmer med massor av specialeffekter som handlar om hur världen måste räddas. Av amerikaner. Såklart. Filmer som ofta har premiär på sommaren. För det är då folk vill ha minst substans. Något med solen.

Guillermo del Toros "Pacific Rim" är en sådan film. Men ändå inte. Jo, den är en storfilm med jo, mycket effekter och jo, den handlar absolut om att rädda världen, och jo, det finns några amerikaner i centrum. MEN! Här finns också Mako Mori (Rinko Kikuchi) och några australiensare och ryssar, och en hel den av berättelsen utspelar sig i Hong Kong och så är det inte vilket hot som helst mot världen, och inte vilka hjältar som helst som ska fixa biffen - det är robotar vs. monster. Jaegers vs. Kaijus.

Jag hade inte väntat mig det, ärligt talat, men när de där stora robotarna knytnävade monstren i trynet var jag med. Helt med. Det finns en naiv charm här, en kärlek till materialet och en medvetenhet om att det här är underhållning. Och det är snyggt gjort. Problemet i "Pacific Rim" är alla de minuterna då monstren inte får sig en omgång. Mer specifikt de minuter då någon i filmen öppnar munnen. Dialogen + skådespelarna här är nämligen brutalt endimensionell(a) och skrattretande.

Filmen är ett enda stort Kaiju-homage och de mer insatta jag känner är helt till sig av kärlek. Det är okej. Jag är inte målgruppen. Jag är inte inbjuden. Det betyder dock inte att min kritik skulle vara obefogad. "Det ska vara så" funkar inte för mig när Charlie Hunnam och leker stenblock och Idris Elba säger saker som "Would rather die here, Or in a jaeger?" och "One, don't you ever touch me again. Two, don't you ever touch me again."

Det här är också en film som hyllas för sin starka kvinnliga protagonist och för att USA inte är i centrum för en gångs skull. Men ändå, Mako Mori står i skuggan för sin fadersfigur tills han bestämmer att det är okej för henne att stiga fram, och när det faktiskt gäller så är det den där ena amerikanen som avgör allt. Eh, varför?


“[M]y real hope is that this movie allows for a new generation of kaiju and robot kids that fall in love with giant monsters” menar del Toro. Det låter hur bra som helst, hördu, men nästa gång kanske du kan satsa en liiite på dialogen, va? Och låta en kvinna vara den som trycker på den avgörande knappen. Tack på förhand.

Pacific Rim (2012)
Regi: Guillermo del Toro
Manus: Travis Beachan & Guillermo del Toro
I rollerna: Charlie Hunnam, Rinko Kikuchi, Idris Elba, Ron Perlman
1:32