Det har stormat rejält kring Abdellatif Kechiche och hans Cannes-vinnare ”La vie d’Adèle: Chapitres 1&2”. Det är synd, för bakom
anklagelserna om horribla arbetsförhållanden (förkastligt om sant) och
fokuserandet på de grafiska sexscenerna finns en av de starkaste
porträtteringarna av den första kärleken, någonsin.
Förlagan är Julie Marohs serieroman ”Le bleu est une couleur chaude” (2010) men
”La vie d’Adèle” är inte en särskilt
trogen filmatisering. Här har det mer uttalat sexualpolitiska fått ge vika för
en berättelse som är mer universell men som samtidigt tar sig an ett tydligare
klassperspektiv.
I centrum finns femtonåriga Adèle (Adèle Exarchopoulos), vars klasskompisar är upptagna med att
skvallra om pojkar. Adèle har annat
att tänka på, som den blåhåriga flickan som gick förbi henne på gatan. Som
hemsöker hennes drömmar och väcker både känslor och åtrå. Det visar sig vara
Emma (Léa Seydoux), konststuderande och något äldre. Det blå
håret får här symbolisera det outforskade, omvälvande, nya, men också de olika
världarna som krockar.
Adèle vill inte
studera mer än nödvändigt, hon älskar litteratur men vill jobba med barn och bli
lärare. För Emma är konsten allt, en övertygelse hon försöker överföra även på
Adèle. Emma kommer från en
tydligt mer bohemisk övre medelklassfamilj medan Adèles familj är närmare arbetarklass, och med det olika
värderingar. För att tydliggöra: hos Emma äter de ostron, hos Adèle spaghetti
med köttfärssås.
Ätandet
är här, precis som i Kechiches ”Couscous” (2007) ett ständigt återkommande
element och i förlängningen hungern. ”Jag är alltid hungrig” säger Adèle och vi
känner den. Hungern efter kunskap, kärlek, sex, Emma. Det är en omättlig
hunger, en som gör det svårt att känna sig nöjd.
Sexscenerna lider något av Kechiches
manliga (heterosexuella) blick. Det blir kollage av ställningar på bekostnad av
intimitet, men så är inte dessa flickors kroppar det mest nakna i filmen
heller. Det mest hudlösa och överrumplande ärliga hittar vi i Adèles ansikte. Sofian El Fanis kamera
är nära, för nära, och döljer inget för oss. En mun som tuggar öppen, ett
flottigt tonårshår. Ett ansikte ofta fullt av matrester, tårar och snor. Ett
ansikte som rymmer en regnbåge av känslor; osäkerhet, nyfikenhet, kärlek, åtrå,
rädsla, skräck, förlust, sorg.
Men här lyckas
Kechiche undvika känslan av obekväm voyeurism (jag borde inte få se det här,
det är för intimt) och istället frammana känslan av tacksamhet (vilket
privilegium att få se detta) och, i alla fall i mitt fall, igenkänning. Jag har
också varit kär. Jag har också gjort misstag. Jag har också förlorat någon. Jag
har också varit tonåring. Jag har också vuxit upp.
Regissören fick dela Guldpalmen med
sina två skådespelare, ovanligt men i detta fall oundvikligt. Inget hade nämligen varit möjligt utan Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux. De vibrerar
framför kameran, särskilt Exarchopoulos som står för årets bästa prestation.
Hon är brutalt närvarande och till synes helt omedveten om kamerans
ocensurerade fokus.
En speltid på tre timmar känns sällan
motiverat, men här är det nästan för lite. Kechiches arbetsmetoder må
ifrågasättas, men faktum är att han tillsammans med Exarchopoulos och Seydoux har
skapat något alldeles fantastiskt.
La Vie d'Adèle: Chapitres 1&2 (2013)
Regi: Abdellatif
Kechiche
Manus: Ghalia Lacroix
efter Julie Marohs bok ”Le bleu est une couleur chaude”
I rollerna: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux
2:59
Publicerad i Åbo Underrättelser den 13 december 2013.