Comfort food

Med november kommer höstrusket igång på riktigt, och med rusket kommer också lusten och behovet att, koka te, krypa ner under en filt och se på filmer som inte kräver det absolut mesta av en. För mig är det ofta actionfilmer eller komedier från 80- och 90-talet, helst sådana jag redan sett en eller flera gånger. Filmversionen av comfort food, helt enkelt.

Personligen har jag en fäbless för filmer med Sandra Bullock, både bra och dåliga sådana. För mig har Bullock alltid känts som en otippad stjärna. Hon är mindre slipad än de flesta och det gör att jag nästan alltid känner empati för hennes karaktärer, hur jobbiga de än kan vara. Även i hennes värsta filmer (tro mig, det finns en hög riktigt dåliga) hittar jag något i hennes framträdande som gör att jag fortsätter titta, hur pinad jag än är av resten.

Bullock har haft en relativt brokig karriär. Hon fick sitt genombrott i Speed (1994), där hon tillsammans med Keanu Reeves försökte desarmera en bomb ombord på en buss. Ett år senare hade hon en till stor hit med det romantiska förväxlingsdramat While You Were Sleeping där hon misstas vara förlovad med en man som ligger i koma. Här är Bullock sitt charmigaste jag, så naturlig och rolig att filmen, som utspelar sig under julhelgen, helt enkelt måste ses om varje höst.

Efter en mindre framgångsrik uppföljare till Speed och ett par undermåliga komedier (Practical Magic med Nicole Kidman, Forces of Nature med Ben Affleck) lyckades Bullock, lagom till millennieskiftet, hitta tillbaka till formen i Miss Congeniality, en komedi som hon även producerade. Bullock spelar FBI-agenten Hart som tvingas gå undercover som deltagare i skönhetstävlingen Miss United States efter att evenemanget hotats. Det är en lättsam komedi som följer alla genrens konventioner (kvinnan som lever för sitt jobb visar sig vara vacker när hon äntligen kammas och får på sig en klänning!) men Bullock är så avväpnande i rollen att i alla fall jag kan förbise bristerna.

Även här blev det en uppföljare, som utspelar sig i kölvattnet av den första filmen. Bullock försöker göra en ”buddy cop” film istället för en romantisk komedi och även om jag personligen uppskattar den utvecklingen är filmen i sig en ytterst krystad historia. Ännu mer ”buddy cop” blev det i The Heat (2013), i regi av Paul Feig. Bullocks propra FBI-agent paras denna gång ihop med Melissa McCarthys ovårdade Bostonpolis. De tvingas jobba tillsammans för att komma åt en beryktad knarkkung.

Däremellan lyckade Bullock kamma hem en Oscar för sin roll i dramat The Blind Side (2009), och nominerad blev hon igen 2013. Då spelade hon mot George Clooney i Alfonso Cuaróns rymdepos Gravity. Bullock är doktor Ryan Stone, som ensam svävar runt i rymden efter en olycka vid teleskopet Hubble, och som desperat försöker ta sig tillbaka till jorden.

Till näst kommer hon att synas i Ocean’s Eight (2018) tillsammans med Cate Blanchett och Helena Bonham Carter. Det är frågan om en spin-off till Ocean’s Eleven och de två uppföljarna Ocean’s Twele och Ocean’s Thirteen – filmerna där George Clooney spelar gentlemannatjuven Danny Ocean som tillsammans med sina kumpaner utför komplexa rån. I Ocean’s Eight spelar Bullock Dannys syster och det känns ganska riskfritt att gissa att det även denna gång ska rånas på hög nivå. En annan riskfri gissning är att jag en regnig novemberkväll, om några år, kommer att krypa ner i soffan och leta fram just den filmen som tillbehör till mitt te.

Publicerad i Åbo Underrättelser 4 november 2016.

Dylan på film

Det har knappast undgått någon att Nobelpriset i litteratur i år tilldelats den amerikanska rockpoeten Bob Dylan. Diskussionerna och åsikterna har varit många och varierade efter att Sara Danius offentliggjorde nyheten. Vissa tycker att valet är nyskapande och modigt medan andra ifrågasätter Dylans storhet som poet och valet att utvidga kategorin litteratur till att innefatta även låtskrivare.

Vad en än har för åsikter i frågan vill jag här ta tillfället i akt att rekommendera tre filmer med/om den färska vinnaren. Dylan har själv figurerat som skådespelare ett fåtal gånger men filmerna om Dylan är definitivt mer intressanta.

Konsertdokumentären The Other Side of the Mirror samlar Dylans framträdanden på Newport Folk Festival under åren 1963-1965. Det är fascinerande att se hur Dylan utvecklas som musiker och som artist under de tre åren, som kulminerar med det kontroversiella elektriska framträdandet, då Dylan blev utbuad av en chockad och besviken publik.

En annan höjdare är D. A. Pennebakers dokumentär Don’t Look Back som följer Dylan under en turné i Storbritannien 1965. Dokumentären öppnar med den berömda scenen där Dylan håller i en bunt vita ark med sporadisk text från Subterranean Homesick Blues och kastar arken i takt med låten. Sedan följer intervjuer med brittiska journalister, jamsessioner på hotellrum och framträdanden på Royal Albert Hall.

Min favorit bland ”Dylanfilmerna” är ändå en film där Bob Dylan inte syns mer än några sekunder i slutet. Det är frågan om Todd Haynes spelfilm I’m Not There, en poetisk fantasi inspirerad av Dylan. Sex karaktärer får här representera olika delar och aspekter av Dylans liv och musik.

Christian Bale är ett amalgam av den tidiga protestsångaren Dylan och den nyreligiösa Dylan som trädde fram i slutet av 70-talet. Cate Blanchett får i sin tur porträttera Dylan under mitten av 60-talet, iklädd solglasögon både dag och natt, då såväl publiken som etablissemanget ifrågasatte hans nya musikstil och hans ”krångliga” persona.

Heath Ledger spelar en skådespelare vars äktenskap utmynnar i en vårdnadstvist, något som för tankarna till Dylans havererade äktenskap med sin första fru Sara Dylan – vilket i sin tur utmynnade i skivan Blood on the Tracks. Frun Claire (Charlotte Gainsbourg) påminner dessutom om Dylans flickvän Suze Rotolo - något som accentueras av att filmen innehåller en scen som efterapar bilden av Dylan och Rotolo på framsidan av skivan The Freewheelin’ Bob Dylan.

Richard Gere spelar Billy the Kid, en alludering till Dylans medverkan i Pat Garrett and Billy the Kid, som han också skrev musiken till (bland annat Dylans cover-genererande låt Knockin’ on Heaven’s Door). Ben Whishaw i sin tur spelar en ung Arthur Rimbaud, som Dylan influerades av. Även folksångaren Woody Guthrie var oerhört viktig för Dylan, något som återspeglas i Marcus Carl Franklin karaktär Woody.

Haynes har tagit mycket direkt ur Dylans liv och stora delar av dialogen kan återfinnas i intervjuer gjorda med Dylan, men Haynes har skakat om rejält i kronologin, vänt och vridit på händelser och således skapat en film som går att se som ett porträtt av Dylan men också en egensinnig meditation över skapande, identitet och berömmelse.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 oktober 2016.

Med blicken bakåt

I Woody Allens nyaste alster Café Society tar vi oss tillbaka till 30-talets Golden Age of Hollywood. Det är filmer med Ginger Rogers, det är swingjazz och det är gangsters!

Att resa bakåt i tiden är något Allen gjort under hela sin karriär. 1987 gjorde han Radio Days, ett lysande porträtt av en familj i Queens på 30- och 40-talet, då radion ännu hade sina glansdagar. Filmen är full av klassiska stycken signerade Glen Miller, Duke Ellington och Artie Shaw för att nämna några. 30-talet besökte han också 1999 med Sweet and Lowdown, en mockumentär om gitarristen Emmet Ray (spelad av Sean Penn), här en egocentrisk och alkoholiserad musiker som idoliserar Django Reinhardt.

Även Zelig (1983) är en mockumentär som utspelar sig under 20- och 30-talet. Här spelar Allen en man som blir känd som en ”mänsklig kameleont” och Mia Farrow en psykolog som försöker hjälpa honom.

En av Allens finaste filmer någonsin är The Purple Rose of Cairo (1985) där Mia Farrow, under 30-talets stora depression, flyr från sin gråa vardag och sin våldsamma man genom att förlora sig i filmerna hon ser på bio.

En av mina egna Allenfavoriter utspelar sig i slutet av 20-talet. Det är gangsterkomedin Bullets over Broadway (1994) med John Cusack, Dianne Wiest, Jennifer Tilly och Chazz Palminteri i huvudrollerna. Cusack spelar en idealistisk dramatiker som dras med en talanglös Tilly i huvudrollen eftersom hennes gangsterpojkvän finansierar pjäsen. Gangsterns högra hand, spelad av Palminteri, visar sig dock vara något av ett geni som ständigt kommer på sätt att göra pjäsen bättre.

20-talet har Allen återkommit till två gånger under de senaste åren. Först i Midnight in Paris (2011) och sedan i Magic in the Moonlight (2014). I den förstnämnda fungerar 20-talet som en idealiserad tidsperiod för den uttråkade, nutida, manusförfattaren Gil (Owen Wilson) som har svårt att skriva klart sin första roman. För honom är 20-talets Paris den ultimata tiden och platsen för att skapa konst. Stein, Hemingway, Picasso och Salvador Dalí är bara några av de konstnärer Gil stöter på i sitt tidsresande. I den senare träffar vi den cyniska och rationella illusionskonstnären Stanley (Colin Firth) som börjat tvivla på sin egen världsbild då han träffar den synska Sophie (Emma Stone). Är hon verkligen synsk på riktigt?

En annan magiker hittar vi i The Curse of the Jade Scorpion (2001), försatt under 40-talet. Allen spelar en försäkringstjänsteman som tillsammans med Helen Hunts effektivitetsexpert blir hypnotiserade och sedan används för att stjäla juveler.

Där tidshoppandet varit ett sätt för Allen att berätta olika berättelser får jag känslan av att det under den senare delen av hans karriär mera handlar om en viss nostalgi, en längtan bakåt. Ju äldre Allen blir desto mer förlegade/vakuumförpackade kan hans filmer kännas. Han känns trött, ja han känns gammal. Ändå fortsätter han göra en film om året och det är ofta samma ingredienser som återanvänds: Swingjazzen, behovet att para ihop väldigt unga kvinnor med betydligt äldre män, nostalgin över Old Hollywood. Allt det gör sig aningen bättre i en 20- och 30-talsmijlö. Men inbakat i dessa filmer finns också den melankoliska vetskapen om att det inte går att vrida klockan bakåt. Den tickar obönhörligt framåt vare sig vi vill det eller inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 7 oktober 2016.

Fågelturbulens

Jag har alltid klappat mig själv lite på axeln över att jag inte är rädd för att flyga. Jag har visserligen svårt att greppa hur det alls är möjligt för ett flygplan att hållas uppe i luften, men jag tror att det kanske hjälper: det är liksom så otroligt att det inte är någon vits att ifrågasätta det.

Och även om jag blir otroligt skärrad av flygolyckor är det som att jag oftast lyckas tänka bort dem när jag väl sitter i ett av sätena. Rädslan kan komma över mig när jag vet att andra flyger, människor jag älskar och bryr mig om, men min egen säkerhet tar jag för given där uppe i luften.

Inte heller filmer om flyg och flygolyckor brukar få mig att tvivla. Con Air, Snakes on a Plane, Air Force One, Flight, United 93, Non-Stop, Alive, The Grey – alla handlar de om mer och (definitivt) mindre realistiska scenarion ombord på flygplan men jag ser dem utan att koppla händelserna till mitt eget liv.

Men så såg jag Clint Eastwoods sannsaga Sully, om piloten Chesley ”Sully” Sullenberger som nödlandade på Hudsonfloden 2009 efter att en flock med kanadagäss flög in i planet och förstörde bägge motorer bara några minuter efter att planet hade lyft.

Filmen tar sig an tiden efter händelsen då Sully hyllas som en hjälte – samtliga passagerare överlevde – samtidigt som en utredning ifrågasätter om nödlandningen alls var nödvändig. Allt medan Sully själv kämpar med PTSD-symptom.

Filmen är sentimental och New York-patriotisk, med ett rätt endimensionellt porträtt av NTSA (National Transportation Safety Board), men den är också ytterst gripande. Och Tom Hanks - som försöker slå världsrekord i att spela verkliga medelålders män - gör ett mycket lågmält och finjusterat porträtt av titelpiloten.

Bara några dagar efter att jag hade sett filmen satt jag själv i ett flygplan och för första gången kände jag ett krypande obehag lägga sig över mig. Jag satt långt bak, vid fönstret, med god utsikt över den högra vingen. När vi lyfte tittade jag inte ner på landskapet under mig eller molntäcket som jag brukar. Jag spanade efter fåglar.

Sully lyckades nämligen med något som andra flygfilmer inte har klarat av. Den fick mig att känna att den flygresa som slutade i Hudson liknade de flygresor jag har erfarenhet av. Jag kände igen den. Ja, inte Hudsondelen, men allt dessförinnan.

Här var det inte frågan om presidentens plan eller en fångtransport, ingen av passagerarna försökte ta över planet, ingen var egentligen polis/terrorist/alkoholist, ingen kunde mirakulöst rädda situationen genom en räcka MacGyver-tricks. Istället satt de där de hade råkat få en sittplats, lyfte, kände hur planet krängde till (säkert bara lite turbulens), såg lamporna blinka till och så plötsligt hörde de kaptenen säga ”brace for impact.”. Det är ett förvånansvärt odramatiskt händelseförlopp. Och däri ligger obehaget.

Jag är övertygad om att jag även i framtiden kommer att känna mig lugn uppe i luften men för tillfället tycker jag att fåglarna gott kunde stanna på marken ett tag, i alla fall nära flygplatser.

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 september 2016.

98% obehag

Jag tvekar länge. Ännu när jag redan har hittat min plats och satt mig ner i biosalongen fortsätter jag snegla mot dörren. Det finns ännu tid att ångra sig. Men ljuset släcks, den tunga röda ridån dras åt sidorna och jag sitter kvar. Och så börjar The Shallows (Finlandspremiär 30 september), Jaume Collet-Serras hajthriller med Blake Lively i huvudrollen. Collet-Serra har tidigare gjort Liam Neeson-filmerna Unknown, Non-Stop och Run All Night, samt skräckfilmen Orphan.

Den sistnämnda har jag inte sett, och kommer heller aldrig att se. Det är nämligen så att jag är livrädd för skrämmande filmer. Sådana som genremässigt beskrivs som skräckfilmer undviker jag som pesten – Saw, Hostel, The Ring, Paranormal Activity, The Blair Witch Project, glöm det! – men även filmer som är så där sekundärt skrämmande får mig att vilja springa och gömma mig (tänk Rosemary’s Baby, The Shining, Panic Room).

Jag lyckades vara tonåring när Wes Craven återupplivade slasher-filmen men där mina jämnåriga slukade allt de kom åt vågade jag se knappt halva Scream och halva I Know What You Did Last Summer, och där tog mitt saldo slut.

I gymnasiet såg jag M. Night Shyamalans Signs på en midnattsvisning på Espoo Ciné, något jag fortfarande ångrar. Det är en film jag idag på inget viss skulle klassa som en skräckis, men den hade två scener som fick mig att hoppa till av rädsla, och det räcker. En vacker dag ska jag se om den, men endast eftersom jag är helt säker på att den inte har åldrats väl.

På senare år har jag blivit aningen mer härdad. Inte så att jag står i kö för den senaste Amityville-filmatiseringen men jag har, i sällskap, vågat se både The Craft och The Facutly. Småpotatis för den sanna skräckkonnässören men för mig är det ett stort steg. Jag förstår varför folk ser på och förtjusas av skräckfilm – det här är inte den kolumnen – men jag kan bara inte jobba upp samma nyfikenhet, samma kick. Min rädsla är 98% obehag och 2% adrenalin. Det är helt enkelt inte värt det.

The Shallows då? Ja, den var säkert inte så skrämmande, men likväl såg jag den kisande med alla muskler spända och ena handen strategiskt över munnen, som för att inte skrika högt. För trots den fjantiga premissen och tröttsamt många närbilder på Blake Lively i bikini var jag med där i havet och hajen, den var ute efter mig. Och kanske är det just det – att det blir för verkligt för mig, att jag inte känner tryggheten i att det sker på film, att det är på låtsas.

Höstens övriga skräckfilmer - Blair Witch, Ouija, Don’t Breathe och Elle för att nämna några – håller jag mig därför långt borta ifrån. Till skillnad från hajar kan nämligen häxor, vålnader och psykopater dyka upp precis var och när som helst. Det först är skrämmande.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9 september 2016.

Alltid en Gilmore Girl

Den senaste veckan har jag legat hemma med en ytterst krävande förkylning och tillvaron har främst bestått av tedrickande i viloläge. Jag har varit för trött för att ta mig an nya böcker eller filmer. Istället har jag återbesökt en gammal favorit, nämligen Gilmore Girls. Det är en tv-serie som funnits hos mig sedan jag var tonåring och som jag regelbundet återvänder till.

Den sju säsonger långa serien är skapad av Amy Sherman-Palladino och hade premiär år 2000. I centrum finns Lorelai Gilmore (Lauren Graham) och hennes dotter/bästa vän Rory (Alexis Bledel). De bor i den pittoreska småstaden Stars Hollow, Connecticut - en plats fylld av excentriska karaktärer och extremt många ”town meetings” och underliga evenemang (påskäggsjakt, stickningsmaraton, dansmaraton, snögubbstävling, historiskt återskapande av frihetskriget etc.)

Lorelai blev gravid när hon var 16 år och bröt då med sina överklassföräldrar Emily och Richard. De gör en comeback i hennes liv då hon tvingas be dem om hjälp med Rorys skolavgift till den anrika privatskolan Chilton, ett måste om Rory ska kunna uppfylla drömmen om studier vid Harvard. I gengäld kräver Emily att flickorna äter middag med henne och Richard varje fredag, och så blir det.

Det bästa med Gilmore Girls är att serien i princip är Twin Peaks utan allt det obehagliga. Det som blir kvar är då en småstad full med underliga typer samt massor av kaffe och paj. En hel del skådespelare från Twin Peaks dyker dessutom upp i Gilmore Girls. Brenda Strong (Miss Jones) spelar en Chilton-mamma, Mädchen Amick (Shelley) spelar Rorys pappas flickvän Sherry, Kathleen Wilhoite (Lucys syster) är Lukes syster Liz och Sherylin Fenn (Audrey Horn) ses både som Jess pappas flickvän och senare som mamma till Lukes dotter.

I början av året blev det klart att streamingtjänsten Netflix släpper fyra nya installationer av Gilmore Girls i november, i princip fyra filmer á 90 minuter, en för varje årstid. Tillbaka vid rodret är Sherman-Palladino, som lämnade serien efter dess sjätte säsong på grund av konflikter med tv-bolaget CW som tog över serien då. Jag borde vara ytterst nervös över denna nyhet, tänka på allt som kan gå fel, hur potentiellt hemskt det är att återvända efter så lång tid. Men jag är nästan bara glad. Jag älskar dessa karaktärer, hur jobbiga de än kan vara, och jag vill träffa dem igen.

Jag var i samma ålder som Rory när jag första gången såg på serien. Hennes liv pågick parallellt med mitt under sex år, sedan slutade hon växa. En god vän till mig påpekade under sommaren att vi nu är exakt samma ålder som Lorelai är när serien börjar. Jag märker att jag ändå inte har slutat identifiera mig med Rory. När Gilmore Girls återvänder kommer hon att ha växt ikapp mig igen. Äntligen.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 augusti 2016.

Fågel, fisk eller mittemellan

Om du var tvungen att leva resten av ditt liv som ett djur, vilket skulle du då välja? Den frågan är ytterst viktig i The Lobster, den grekiska regissören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Filmen har Finlandspremiär nästa vecka (19.8) och är den filmen jag sett mest fram emot under sommaren som gått.

Colin Farrell spelar David vars fru plötsligt lämnar honom för en annan man. Han förs då till ett hotell där det visar sig att han har 45 dagar på sig att hitta en ny partner, annars förvandlas han till ett djur som han själv får välja. I filmens dystopiska samhälle är det nämligen olagligt att vara ensam/singel. Men det räcker inte med att bara para ihop sig med vem som helst. Vissa kriterier bör uppfyllas – det måste vara ”a good match” så att säga. I det här fallet räcker det med att bägge har dålig syn eller saknar empati. Således är filmen en bitande satir över vår tids tvångsmässiga tvåsamhetsiver. I övriga roller ses Rachel Weisz, Léa Seydoux, John C. Reilly och Ben Whishaw.

Lanthimos, som också har skrivit manus tillsammans med Efthymis Filippou, är en av Greklands mest intressanta nutida regissörer. Han är mest känd för den mycket omtalade Dogtooth (2009) som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film. Det är en obehaglig och originell film om en familj där de tre vuxna barnen aldrig varit utanför det staket som omringar deras hem. Föräldrarna har lärt dem att de är redo att lämna hemmet först när de tappar en hörntand (dogtooth på engelska). Den enda utomstående de träffar är en kvinna som jobbar på pappans företag, som får betalt för att bistå sonen i huset med sex.

Därefter gjorde Lanthimos Alps (2012) där en mystisk organisation hjälper människor som förlorat en närstående genom att imitera den döda några timmar i veckan som en form av terapi. Det är just så bisarrt som det låter.

Lanthimos har helt klart en förkärlek för det absurda och verkar tycka om att skapa isolerade enheter som har sina egna regler för och idéer om hur världen ser ut och bör fungera. Där är The Lobster inget undantag. Som motpol till det äktenskapsförmedlande hotellet finns de som gömmer sig i skogen för att få fortsätta vara ensamma. Men även där är reglerna rigida och kontrollerande – det är helt enkelt förbjudet att bli kär.

Men tillbaka till den inledande frågan. Vad skulle du välja? Hund? Elefant? Kråka? Den som behöver lite hjälp att välja kan gå till thelobster.fi och svara på några filosofiskt sinnade frågor (dansar du helst ensam eller tillsammans med någon? skulle du hellre ha dålig syn eller dåliga ben? är det sant eller falskt att vi alla dör ensamma?) för att få tre slutliga djurförslag. Sedan är det upp till envar att bestämma, vill du vara fågel, fisk eller något där mittemellan?

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 augusti 2016.