Knight of Cups

Det är knappt så jag förmår mig skriva något om Terrence Malicks nya film Knight of Cups ens. För den är så onödig att det liksom inte är värt att öda energi på den. 

Christian Bale som i 2 timmar (känns som 5) tycker synd om sig själv för att han har slösat bort sitt liv på att ha tomt sex med en massa vackra kvinnor + har en komplicerad papparelation, och som nu pseudofilosoferar om spiritualitet (filmen är döpt efter ett Tarot-kort) och hur meningslöst livet i Hollywood är. Buhuu.

Hela filmen är ett montage med tillhörande fragmentariska vocie-overs, ett slags stream of consciousness  av minnen och tankar. Och fine, det i sig har jag inget emot. Men här förblir det tomt, pretentiöst och narcissistiskt. 

Malick har i princip gjort samma film tre gånger (The Tree of Life, To the Wonder, Knight of Cups) och det blir bara sämre. Kanske borde han gå tillbaka till att bara göra en film vart 10:e år? Eller sluta helt och hållet?

Han låtsades ha roligt där på stranden, fast han tänkte på alltings meningslöshet.

DC rustar upp

De senaste åren har allt handlat om Marvel. Seriejätten har krossat allt i sin väg och släpper sedan 2008 två till tre filmer per år (!). Marvels universum skapas aktivt genom att olika superhjältar dyker upp i varandras filmer och genom supergruppen Avengers. Nya karaktärer introduceras ständigt för att sedan, ofta, få egna filmer.

Vid sidan av Marvel Studios försöker 20th Century Fox bygga sin egen lilla värld med X-Men och senaste tillskottet Deadpool (som först dök upp i X-men Origins: Wolverine). Även de Marvelkaraktärer.

Rivalen DC Comics då? De som sitter på Superman och Batman? Var är deras universum?

Tja, de försökte starta ett redan år 2011 då Green Lantern hade premiär, men efter att filmen floppade slopades planerna på en utvidgning. Nästa försök var Man of Steel (2013), en film som fick blandad kritik men som ändå gjorde så pass väl ifrån sig att DC följande år ”gjorde en Marvel” och lade fram hela nio kommande filmtitlar. Bland dem finns två Justice League-filmer – DC:s svar på Avengers.

Den första filmen att nå bioduken är Batman v Superman: Dawn of Justice (Finlandspremiär 23 mars) och rapporter visar att försäljningen av förhandsbiljetter redan nu ser ut att kunna klå förhandsförsäljningen för både Deadpool och den senaste Avengers-filmen.

I Hollywood är ”opening weekend”, premiärhelgen, något heligt. Det är då en films öde bestäms. Nej, det stämmer inte. Dåliga recensioner från såväl kritiker som publik kan göra en film mycket framtung – publikmassan tunnas snabbt ut efter en massiv öppning – men den där initiala strömningen kan i alla fall garantera pengarna tillbaka. Vilket inte är mycket att hurra – dessa filmer förväntas inte bara göra massiv vinst, de ska helst skapa en hel ”franchise”, ja ett helt nytt filmuniversum.

Henry Cavill är åter Superman medan Christian Bale har lämnat över sin fladdermusdräkt till Ben ”Batfleck” Affleck, ett val som genererade mycket skepticism när det tillkännagavs. Det jag är mest nyfiken på är ändå Wonder Woman (Gal Gadot), som dyker upp för att etablera sig hos publiken innan det är dags för en egen långfilm nästa år.

Som kuriosa kan nämnas att det redan 1996 faktiskt fanns planer på en showdown mellan Superman och Batman. Arbetstiteln var Superman Lives och Kevin Smith anställdes för att skriva manus. Tim Burton skulle regissera, Michael Keaton skulle reprisera rollen som Batman och Nicholas Cage skulle introduceras som Superman. Ja, du läste rätt. Smith föreslog Affleck men filmens producent Jon Peters tyckte att Cage kunde ”övertyga publiken om att Superman kom från yttre rymden”. Inga kommentarer på det. Vad hände med denna plan? Det nystas upp i dokumentären The Death of ’Superman Lives’: What Happened? från ifjol.

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 mars 2016.

Allegiant

I framtiden har alla fruktansvärt fula kläder och tvingas lyssna på Jeff Daniels. 

DET är mitt bestående intryck av Allegiant, den tredje delen (eller första delen av tredje boken) i Veronica Roths Divergent-serie. Den tar vid där tvåan, Insurgent, slutade - efter att den allsmäktige Kate Winslet/Jeanine störtats och invånarna i det postapokalyptiska Chicago får veta att de är ett socialt experiment och att resten av mänskligheten väntar på dem utanför murarna. Den nya ledaren Evelyn (Naomi Watts) håller muren intakt med militärhjälp, orolig över vad som finns på andra sidan, men en liten grupp, bestående av bland annat Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) bryter mot reglerna och lyckas ta sig till andra sidan.

Helt ärligt: Det är svårt att inte jämföra Divergent med Hunger Games. De delar narrativ struktur, hjältinnetyp, postapokalyptisk värld, Y/A-förlaga... De har det mesta gemensamt på ytan. 

Men där Hunger Games hade en fruktansvärt karismatisk hjältinna i from av Jennifer Lawrence, som både övertygade som "the chosen one" och kunde lappa där världsbygget inte helt höll, är Divergent fast med Shailene Woodley, som verkar hur trevlig som helst men som har ungefär lika mycket karisma som Ansel Elgot och Theo James tillsammans. Det är så att jag inte kan låta bli att vända mig till Arrested Development och säga "Who? Her?"

Elgot spelar Tris bror och James hennes pojkvän. Detta är relationer som både filmen och vi bör bry oss om, men kemin saknas. Den enda som ens lite verkar slappna av i sin roll är Miles Teller som spelar den ständiga kappvändaren Peter. Det är en endimensionell, upprepande roll, men Teller är bra på att spela douche. Saknad är Winslet, som i likhet med Teller också hade den där "ond men underhållande"-inställningen till sin roll. De andra är allt för upptagna med att ta allt på allvar för att minnas att de spelar inför publik. Hallå, här är vi, och vi är inte underhållna.

de välkomnades med illasittande, matchande pjamasdräkter.

varning: fours byxor.

Spotlight

Hann inte skriva om Spotlight direkt efter att jag hade sett den, men jag tror inte att det gör så mycket för det är en film som faktiskt har lyckats växa i mitt minne, trots att jag var helt tagen av den redan när jag såg den.

Filmen följer ett gäng journalister på The Boston Globe som börjar nysta i en story om en katolsk präst som gjort sig skyldig till pedofili men trots det fått fortsätta jobba med barn. Vad de först tror att är en story om EN präst visar sig vara ett systematiskt skyddande av pedofilpräster inom den katolska kyrkan.

Tom McCarthys Spotligt är något så ovanligt som en lågmäld Hollywoodfilm. Tänk det! Inget sensationslystet, inget överspelat, inget överdrivet - toppat med en lysande ensemble. Filmen följer journalisterna medan de gör sitt jobb, that's it. Och det är berörande, spännande, imponerande, hemskt och viktigt.

Eftermäle

Nästan ännu roligare än att stiga upp halv tre på natten och följa Oscarsgalan live är att ha åsikter om den efteråt. Talen, värden, montagen, kläderna! Vann rätt film? Vilken var den största överraskningen? För att sammanfatta ”White People’s Choice Awards” som värden Chris Rock kallade filmfesten, är här en plus- och minuslista.

+ Chris Rocks öppningsmonolog var något ojämn. Smart och svidande satir samsades med skämt om hur svarta förr i tiden inte hade tid att vara upprörda över Oscarsgalan eftersom de hade riktiga problem, som att de blev lynchade och våldtagna – ett skämt som simultant förminskar de svartas situation i USA idag och nedvärderar Hollywoods diversitetsproblem. Trots detta gjorde Rock ett minnesvärt intryck och såg till att #Oscarsowhite var det genomgående temat för hela galan. Även Oscarsordföranden Cheryl Boone Isaacs valde att tydligt fokusera på kontroversen i sitt årliga tal.

+ Det verkade blir en gala utan större överraskningar, men så vann Mark Rylance bästa manliga biroll och slog storfavoriten Sylvester Stallone, och Spotlight tog hem bästa film framför näsan på The Revenant, något som många (bland annat jag) hade hoppats men inte helt vågat tro.

+ George Miller blev utan Oscars i de tyngre kategorierna men Mad Max: Fury Road sopade golvet med konkurrenterna i de tekniska kategorierna och med sina sex statyetter var filmen kvällens stora vinnare, rent kvantitativt.

+ Coolast klädd var Jenny Beavan, vinnare av bästa kostym för Mad Max: Fury Road, som rockade en fejkläderjacka med Fury Road-inspirerat glittertryck och en randig skarf. Sällan har någon sett så självsäker ut på en Oscarsgala!

- För att vara en gala så medveten om sitt diversitetsproblem var den förvånansvärt tondöv gällande all annan sorts diskriminering än den riktad mot svarta. Både Chris Rock och presentatören Sasha Baron Cohen (som karaktären Ali G) stod för stereotypa skämt om asiater, tydligen inte medvetna om att endast 1 % av alla huvudroller i Hollywood går till skådespelare med asiatiskt påbrå.

- Musiken som orkestern spelade för att få tyst på vinnarna var i år Wagners Valkyriornas ritt. Kändes extra osmakligt då den användes för att spela av László Nemes, vinnare av bästa utländska film för det ungerska Holocaustdramat Son of Saul.

- Endast tre av de fem nominerade artisterna för bästa låt erbjöds framföra sina sånger. De som inte ansågs underhållande nog var Anohni (den andra transpersonen någonsin att nomineras) och den sydkoreanska sångerskan Sumi Jo. Att sedan en av historiens sämsta Bondlåtar, ”Writing’s on the Wall” framförd av Sam Smith, gick och vann cementerar bästa låt som årets mesta ”skaka på huvudet och sucka”-kategori.

Publicerad i Åbo Underrättelser 4 mars 2016.