Allegiant

I framtiden har alla fruktansvärt fula kläder och tvingas lyssna på Jeff Daniels. 

DET är mitt bestående intryck av Allegiant, den tredje delen (eller första delen av tredje boken) i Veronica Roths Divergent-serie. Den tar vid där tvåan, Insurgent, slutade - efter att den allsmäktige Kate Winslet/Jeanine störtats och invånarna i det postapokalyptiska Chicago får veta att de är ett socialt experiment och att resten av mänskligheten väntar på dem utanför murarna. Den nya ledaren Evelyn (Naomi Watts) håller muren intakt med militärhjälp, orolig över vad som finns på andra sidan, men en liten grupp, bestående av bland annat Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) bryter mot reglerna och lyckas ta sig till andra sidan.

Helt ärligt: Det är svårt att inte jämföra Divergent med Hunger Games. De delar narrativ struktur, hjältinnetyp, postapokalyptisk värld, Y/A-förlaga... De har det mesta gemensamt på ytan. 

Men där Hunger Games hade en fruktansvärt karismatisk hjältinna i from av Jennifer Lawrence, som både övertygade som "the chosen one" och kunde lappa där världsbygget inte helt höll, är Divergent fast med Shailene Woodley, som verkar hur trevlig som helst men som har ungefär lika mycket karisma som Ansel Elgot och Theo James tillsammans. Det är så att jag inte kan låta bli att vända mig till Arrested Development och säga "Who? Her?"

Elgot spelar Tris bror och James hennes pojkvän. Detta är relationer som både filmen och vi bör bry oss om, men kemin saknas. Den enda som ens lite verkar slappna av i sin roll är Miles Teller som spelar den ständiga kappvändaren Peter. Det är en endimensionell, upprepande roll, men Teller är bra på att spela douche. Saknad är Winslet, som i likhet med Teller också hade den där "ond men underhållande"-inställningen till sin roll. De andra är allt för upptagna med att ta allt på allvar för att minnas att de spelar inför publik. Hallå, här är vi, och vi är inte underhållna.

de välkomnades med illasittande, matchande pjamasdräkter.

varning: fours byxor.