Tröskel

Det finns vissa filmer som jag länge har tänkt se. Tanken har kanske först varit att se dem på bio, sedan hyra dem, streama eller till och med köpa dem. Men det har aldrig blivit av. Inte för att de har fått dålig kritik (i tidningar eller av vänner), eller för att jag plötsligt tappat intresset, utan för att det finns en osynlig tröskel. Dessa filmer har ofta en sak gemensamt: de kommer eventuellt att få mig att må dåligt. De kommer i alla fall inte att få mig att må bra.

En av filmerna är det svenska dramat Äta sova dö (2012) av Gabriela Pichler. Den handlar om den 20-åriga Rasa som bor med sin sjuka pappa i Skåne och blir av med sitt jobb på fabriken. Inte någon feelgood-premiss direkt. En annan är Still Alice (2014) med Julianne Moore som Alzheimersjuk lingvistikprofessor. En riktig gråtfest om jag ska tro mina vänner. Även Xavier Dolans nästan tre timmar långa Laurence Anyways (2012) har fått vänta på sin tur. Den följer den komplicerade relationen mellan en transgender kvinna och hennes flickvän.

Det är som att vissa filmer kräver ett ytterst specifikt humör eller sinnesstämning, medan andra är mindre kräsna. Självfallet handlar det ofta om vad filmerna kräver av en. En lättsam romantisk komedi är lättare att smälta en stressig måndagskväll än ett drama om fattigdom och våld. Ibland orkar en bara inte bli påmind om alla världens hemskheter, så är det bara. Men i andra fall är det inte så enkelt.

Det finns nämligen filmer som har oförklarliga trösklar. Jag har i evigheter haft Sylvain Chomets L’Illusionniste (2010) på listan av filmer att se, men det blir bara inte av. Detta fast jag älskar han tidigare animation Les Triplettes de Belleville, en otroligt charmig liten pärla om en cyklist som blir kidnappad och hans mormor som letar efter honom. L’Illusionniste följer en illusionist som flyttar från Paris till London under slutet av 50-talet. Filmen är baserad på ett oproducerat manus av Jacques Tati, en filmskapare som jag uppskattar oerhört mycket.

Den är alltså som gjord för mig. Och kanske det är där skon klämmer. Kanske är jag rädd för att bli besviken, för att filmen inte ska leva upp till mina förväntningar. Detsamma gäller nog Stories We Tell (2012), Sarah Polleys dokumentär om sin familj och familjehemligheter. Jag har nu i tre år hållit mig undan alla artiklar och samtal om vad det är som hemligheter som avslöjas men jag har fortfarande inte sett filmen. Det är som att jag omedvetet sparar den. Men till vad? Till den där perfekta hemmakvällen med ett glas vin och popcorn à la Olivia Pope i Scandal?

Jag vet faktiskt inte. Kanske jag bara ska bestämma mig för att se filmen ikväll. Inte tänka så mycket på de yttre omständigheterna eller min egen sinnesstämning. Lita på att Polley och hennes släkt kan fånga mig oavsett. Och om det är någon jag litar på så är det faktiskt Polley. Det är en dejt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 augusti 2015.

Filmhösten – snart här!

Kanske går jag händelserna lite i förväg – det är väl nu i augusti som sommaren äntligen ska komma, visst? – men det känns som att det börjar vara dags att ta en titt på höstens filmutbud. Ännu ska Amy Schumers Trainwreck och Pixars nyaste animation Inside Out hinna ha premiär, men sedan tar september över och filmsommaren når officiellt sitt slut.

Då får vi äntligen se den finlandssvenska skådespelaren Elmer Bäck i rollen som den sovjetiske filmregissören Sergej Eisenstein. Det gör han i Peter Greenaways provokativa film Eisenstein in Guanajuato, som dokumenterar regissörens tid i Mexiko där han försökte filma Que viva Mexico och samtidigt upplevde sitt sexuella uppvaknande. Filmen smygvisas redan i slutet av augusti på filmfestivalen Esbo Ciné för den som är extra ivrig. En film som också kan ses på festivalen men som når biograferna först i september är Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid, om den svenska filmstjärnan Ingrid Bergman. Hon skulle ha fyllt 100 år i år, och filmen premiärvisades i Cannes under våren där jubileet firades.

I Woman in Gold, baserad på verkliga händelser, spelar Helen Mirren österrikiskan Maria Altmann, som flydde till USA under nazisternas ockupation av Österrike. Som äldre försöker hon få den österrikiska staten att ge tillbaka tavlor som stals av nazisterna och som nu finns i statens ägo. Men det är inte vilka tavlor som helst, de är nämligen signerade Gustav Klimt. Till sin hjälp tar hon advokaten Randol Schenberg (Ryan Raynolds).

I oktober är det dags för The Martian, Ridleys Scotts senaste rymdäventyr. Filmen är baserad på Andy Weirs roman med samma namn och följer astronauten Mark Watney (Matt Damon) som blir lämnad kvar på Mars efter en storm som får resten av besättningen (bland annat Jessica Chastain, Kate Mara och Michael Peña) att lämna Mars. Watney antas vara död men så är inte fallet och han måste försöka hitta ett sätt att kontakta jorden, och samtidigt hålla sig vid liv i väntan på eventuell hjälp.

Som en del av reklamkampanjen har det, förutom en vanlig trailer, även släppts några lustiga ”bakom kulisserna”-filmer där skådepelarna fortsättningsvis spelar sina karaktärer och berättar lite mer om uppdraget. Vi får bland annat veta vad Watney funderade på under en 10-dagars isolationsperiod som var en del av träningen inför uppdraget: Hur det kommer sig att Aquaman kan kontrollera valar? De är ju däggdjur!

Chastain ses också i en annan oktoberfilm, nämligen Guillermo del Toros spökhistoria Crimson Peak. Där får hon sällskap av Tom Hiddleston och Mia Wasikowska på en skrämmande brittisk herrgård där inget är som det verkar.

I november är det så äntligen dags för den sista delen i Hunger Games-serien. Som det Katniss-fan jag är ser jag mäkta mycket fram emot det här. Hoppas bara att Francis Lawrence lycks knyta ihop berättelsen bättre än Suzanne Collins gjorde i bokserien.

För den som vill ha något ”shaken, not stirred” dyker även James Bond (Daniel Craig) dyker upp i november, i nyaste filmen Spectre. Denna gång med Monica Bellucci vid sin sida. Låt hösten komma bara!

Publicerad i Åbo Underrättelser 6 augusti 2015.

Kärnfamiljen vinner alltid

Tillsammans med Ilana Glazer och Abbi Jacobson från Broad City står Amy Schumer för den bästa sketchkomiken i USA just nu. Sketchprogrammet Inside Amy Schumer sysslar med humor som allt som oftast tangerar jämställdhet, dubbelmoral, hur män pratar om kvinnor, hur kvinnor ofta bedöms enligt utseende snarare än talang och det ofta tabubelagda ämnet kvinnlig sexualitet. Jag var således otroligt glad när jag hörde att Schumer under sommaren 2015 skulle inta biograferna med Trainwreck, en komedi som hon både skrivit och spelar huvudrollen i.

Schumer spelar Amy, en journalist som inte tror på monogami – en åsikt hennes far präntade in i henne redan när hon var liten. Som vuxen lever hon ett liv fyllt av fyllor och engångsligg. Men så blir hon intresserad av Aaron (Bill Hader), en doktor som Amy ska skriva en artikel om.

Min entusiasm dämpades en hel del när jag förstod att det var Judd Apatow som skulle producera och regissera filmen. Alltså regissören bakom The 40-Year-Old Virgin, Knocked Up, Funny People och This Is 40, som även haft ett finger med i spelet i en hel drös andra komedier under 2000-talet.

Jag har nämligen ett Apatow-problem. Filmkritikern David Edelstein sätter fingret på det i sin recension av Trainwreck för New York Magazine. Han harmas över att Schumer spelar en så bekant karaktär (en som dock främst spelas av män): det vuxna barnet som visserligen har det roligt men som måste lära sig att sann lycka endast kan nås genom att växa upp och omfamna mer traditionella familjevärderingar. ”Det är den där jäkla Judd Apatow-mallen.” skriver han. Och det är just vad det är.

Apatows filmer befolkas allt som oftast av dessa vuxenbarn, kanske tydligast porträtterat i Knocked Up där Seth Rogens hashrökande jättebebis plötsligt måste karpa upp sig då han får veta att han ska bli pappa. Här byts den familj som vännerna konstituerar (märkväl en familj utan vuxna) ut mot en kärnfamilj. I The 40-Year-Old Virgin väljer Steve Carells oskuld ett förhållande med en ensamstående mamma framom endast sex. I This Is 40 måste Paul Rudd och Leslie Manns tvåbarnsföräldrar komma fram till att de fortsättningsvis vill vara en familj. I Funny People får en nära döden upplevelse Adam Sandlers karaktär att önska en återförening med sin gamla fästmö, men hon är redan gift och har barn så det tillåter inte filmen. Kärnfamiljen vinner alltid. Intressant nog är Apatows fru (Mann) och även hans barn med i de flesta av hans filmer. Apatows kärnfamilj vinner alltid.

Och det är just den här konservativa kärnan, i filmer som annars hävdar sig genom sin barnslighet och profana humor, som skaver. Det är egentligen inte den obligatoriska reformen som stör mig – alltså att huvudkaraktären inser att något är fel, att den måste förändras för att känna sig hel – utan att reformen ständigt följer den färdigt upptrampade vägen mot monogamt heteroförhållande och/eller föräldraskap. Det är en väg som passar vissa, jo, men den enda rätta vägen är det faktiskt inte. Jag önskar att Apatow i fortsättningen kunde se lite längre än bara över köksbordet när han gör sina filmer.

Trainwreck har Finlandspremiär 28 augusti.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 juli 2015.