FEMINISTISK HUMOR

feministiska sketchshower - finns det nåt bättre?! broad city är den självklara favoriten men även inside amy schumer har sina stunder. bäst är det när schumer gör stand-up. och när hon är på ellen:

VAD VILL DU VETA?

Bakom kulisserna

Nyligen gästade den svenska regissören Ruben Östlund litteraturprogrammet Babel. Det med anledning av att manuset till filmen Turist utkommer i bokform. Tanken är att vi där kan få svar på de frågor som eventuellt uppstod under filmtittandet, och det är också en unik chans till inblick i hur Östlund arbetar. Regissören själv menar att han inte är intresserad av konventionellt manusskrivande enligt American Screen Standard (endast repliker och torftiga scenanvisningar) utan vill lägga in beskrivningar av exakt vad det är han är ute efter i en specifik scen, vad karaktärerna tänker och även lite om deras bakgrund. Det här med utrymme för egen tolkning är inte Östlunds stil, han vill visa precis vilken ton han är ute efter.

Men vill vi ha dessa svar och förklaringar? Det är en fråga jag känner mig oerhört kluven inför.

I min egen bokhylla finns redan några manus i bokform. Favoriten är Tony Kushners pjäs Angels in America, som också blev HBO-miniserie med bland annat Meryl Streep, Al Pacino och Emma Thompson i huvudrollerna. Här finns inte bara utförliga beskrivningar av karaktärerna och intressanta scenanvisningar utan även ”playwright’s notes” där Kushner förklarar hur vissa hostningar ska låta och varnar för att det är ytterst svårt att få flygande karaktärer att funka på scen. Men det är inte bara för den där extra informationens skull som jag har manuset på bläddervänligt avstånd. Det råkar även vara en briljant och mångfacetterad text, som passar att läsas likväl som att ses.

Det finns de som inte vill veta hur det gick till under produktionen eller läsa regissörens tankar om vad filmen handlar om. Detta för att hålla illusionen intakt, inte söndra filmens universum. För mig kan denna information tvärtom vidga filmvärlden och gör den än mer mytomspunnen. Jag tycker till exempel om att veta att det inte var meningen att en stormtrooper skulle slå huvudet i en dörrkarm i Star Wars: A New Hope (1977) och att Daniel Radcliffe sammanlagt använde 160 par glasögon under filmandet av Harry Potter-serien.

Av samma orsak vill jag gärna läsa Östlund tankar om vad som försiggår i huvudet på den skidande borgarfamiljen i Turist. För att det tar mig in i huvudet på Östlund en stund, för att det tar mig ända in i filmens tillblivande. Samtidigt kan facit döda en film, cementera den i en viss form som inte längre kan ändra trots upprepade filmtittningar. Det måste finnas utrymme för nya tankar.

Film fascinerar just för att det ofta inte finns klara och ”rätta” svar. För att tolkning är en vital del av all konst. Jag vill bibehålla rätten till min egen version av vad det är jag har sett. Tacka vet jag då regissörer som David Lynch. På dvd:n till Mulholland Drive (2001) erbjuder han tio ”ledtrådar” för den som vill lösa de oändligt många gåtor som filmen bjuder på. Bland annat ber han tittaren notera när en röd lampskärm syns, fundera på vem som ger en nyckel åt vem och ifrågasätta var tant Ruth befinner sig. Garanterat är att några av ledtrådarna inte alls hjälper, utan bara komplicerar saker ytterligare. David Lynch är nämligen inte intresserad av att ge oss några svar eller enkla vägar in i hans hjärna. Därför fortsätter jag leta.

Publicerad i Åbo Underrättelser fredag 3 april 2015.

POINT BREAK & KOLLEKTIV

Film som kollektiv upplevelse

Härom veckan såg jag om 90-talsfilmen Point Break med några vänner. Keanu Reeves och Patrick Swayze surfar medan Reeves egentligen jagar bankrånare som undercover FBI-agent. Sedan hoppar de lite fallskärm och filosoferar kring den perfekta vågen. Det är en imponerande uppvisning i extremsportiga actionscener och träigt skådespeleri.

Filmen har i sin tur gett upphov till fenomenet Point Break Live! som startade i Seattle 2003. Jaime Keeling och Jamie Hook skapade då en interaktiv teaterföreställning som inte bara överöser publiken med vatten och fejkblod utan även låter en åskådare spela Johnny Utah (Reeves roll). Varje föreställning börjar med att några frivilliga medlemmar ur publiken provspelar för rollen. Resten av åskådarna väljer vinnaren genom en ”Keanu Woah-O-Meter”. Den utvalda Johnny Utah spelar sedan med resten av ensemblen och läser alla sina repliker från luntlappar. Varför denna procedur? Jo, för att kunna fånga Revees sätt att spela. Skaparna anser nämligen att bara en otränad och oförberedd ”skådespelare” som läser replikerna innantill kan efterlikna Keanu Reeves råa spelstil. De hade inlett produktionen med att låta utbildade skådespelare ta sig an rollen, men insåg snabbt att alla var för bra.

Förutom underhållning ser jag showen som ett exempel på viljan och önskan att dela och kommunicera något som i grunden är en solitär upplevelse, nämligen att se på film. Att gå på bio är ingen social handling, trots att många går i sällskap. Biomörkret skiljer en från de som sitter bredvid och det anses förkastligt att prata under filmen, svara i telefon, eller prassla alldeles för mycket med godispåsen. Andra ser främst film på sin dator (vare sig det är hemma eller på bussen), kanske samtidigt som de kollar mailen, skummar Facebook och breder en smörgås.

Jag tror att många hungrar efter en mer kollektiv filmupplevelse. Ett bra exempel är de oerhört populära sing-along-visningarna som många biografer, även i Finland, har börjat ordna. Visningar, främst av populära musikalfilmer (Grease, Mamma Mia, Frozen), där publiken uppmuntras att sjunga med och på så sätt aktivt delta och interagera med varandra och filmen.

Även musikalavsnittet från serien Buffy the Vampire Slayer blev ett populärt sing-along fenomen i USA under en kort period men arrangörerna var tvungna att sluta då FOX satte ner foten. Rättigheten att visa avsnittet involverade nämligen inte avgiftsbelagda biovisningar. Kultfilmen The Room är ett annat exempel, trots att inga musikaliska inslag förekommer. Här nöjer sig publiken med att häckla karaktärerna och kasta plastskedar.

Det här är inget nytt fenomen. Redan 1976 började Rocky Horror Picture Show midnattsvisas i New York och det dröjde inte länge innan publiken både sjöng med, klädde ut sig och kastade saker på bioduken. Läraren Louise Farese Jr. anses vara upphovskvinna till fenomenet att ropa saker åt filmkaraktärerna. När hon såg Janet (Susan Sarandon) placera en tidning på huvudet, för att skydda sig från regn, ropade hon ”köp ett paraply, din snåla jävel!”. Ett kulturellt fenomen hade skapats, och åskådarna var inte längre ensamma i biosalongen, de var där tillsammans.

Publicerad i Åbo Underrättelser fredag 20 mars 2015.

BÄTTRE SENT ÄN...

För ett tag sedan recenserade jag Liv Strömquists finfina seriealbum Kunskapens frukt för Hufvudstadsbladet. Här är den recensionen:

Geni(t)alisk illustrerad vetenskap

Visste ni att NASA, när de år 1972 skickade upp rymdsonden Pioneer som en slags flaskpost, retuscherade plaketten av människan (en naken man och en naken kvinna) så att kvinnan inte längre hade ett streck som indikerade en vulva? Eller att Virginia Woolf satt och väntade på att få sin mens när hon skulle skriva Orlando, eftersom det öppnade ett kreativt flöde inom henne? Det här och mycket annat vet Liv Strömquist, som med sitt senaste seriealbum Kunskapens frukt tagit sig an ”det som brukar kallas ’det kvinnliga könsorganet’”.

Karbolsyra på clitoris

Strömquist ser på maktstrukturer och rådande diskurser ur ett feministiskt perspektiv. Hon skärskådar dessa och blottlägger brister, orättvisor, haltande argument och vriden historieskrivning med vetenskapligt uppbackade argument och humor. Hon är således en folkbildare, en författare och konstnär som på bästa sätt både underhåller och undervisar.

I Kunskapens frukt får vi inledningsvis bekanta oss med ett gäng män som varit lite för intresserade av ”det kvinnliga könsorganet”. Bland dessa hittar vi cornflakesmannen John Harvey Kellogg som vid sidan av flingorna upptog sig vid att få kvinnor att sluta onanera genom att applicera karbolsyra på klitoris (han var läkare) och gänget som öppnade drottning Kristinas grav 1965, för att undersöka om hon var intersexuell eller inte.

Därifrån vandrar vi vidare genom en djungel av felaktiga/huvudlösa idéer om anatomi, orgasmer och mens. Strömquist redogör för hur religion, vetenskap, kultur, ja hela det västerländska patriarkala maskineriet, har konstruerat den kvinnliga sexualiteten till ett ok. Hur vulvan osynliggjorts kulturellt, hur trosskyddsindustrin skapar bilden av mens som ”ofräscht”, hur kvinnor vill förminska sina inre blygdläppar för att de förväntas vara små etc.

Mycket text, bred research

Liv Strömquists serier har alltid varit väldigt textcentrerade: bilderna illustrerar det som sägs snarare än tvärtom. Det betyder dock inte att bilderna är sekundära. Mycket av Strömquists humor ligger i samspelet eller diskrepansen mellan bild och text. Inlägget om NASA illustreras med utomjordingar som blir förolämpade av att kvinnan på bilden har ett streck mellan benen och som bestämmer sig för att inte svara på grund av det, medan redogörelsen för psykoanalytikern Bruno Bettelheims tanke att det finns ett menstruationstema i många sagor illustreras av Törnrosa som sover och hennes pappa som upprörd står bredvid sängen och ropar ”AMEN HERREGUD!! Sover du fortfarande?? Vet du vad klockan är??”

I Kunskapens frukt har Strömquists research varit omfattande och bred. Här samsas grekisk mytologi, biologiböcker och Sigmund Freud med Dogge Doggelito och Törnrosa. Det här är en faktabok, men en sådan pepprad med humor. Och det är just i kombinationen av fakta och humor som det oemotståndliga hos Strömquist ligger. Hon pratar konsekvent om saker som är intressanta och tänkvärda på egen hand men som i kombination med den befriande humorn stundvis blir helt genialiska.

Lysande

I serien om orgasm tar Strömquist prinsessan Marie Bonaparte, – patient till Freud och själv psykoanalytiker i hans efterföljd – som exempel på hur Freuds idé om vaginalorgasm fick kvinnor att tro sig vara frigida även om de kunde uppnå orgasm på andra sätt än penetration. Denna del av serien illustreras av en olycklig Bonaparte som vid ett tillfälle får utropa: ”VARFÖR tycker jag att det är så JÄVLA SKÖNT att onanera men så FRUKTANSVÄRT OSKÖNT att timme ut och timme in bli pådunkad av prins Georg av Grekland och Danmark??!!!”

Strömquist jobbar effektivt med att talspråkligt redogöra för akademiska resonemang. Detta ger känslan av att sitta på kaffe med en otroligt smart vän, och det finns aldrig en risk för känslan att bli uppläxad. Om jag verkligen måste hitta något att kritisera skulle det vara att det sker en viss upprepning i de olika serierna, vilket gör att albumet i stunder känns mindre tajt än vanligt. Det är dock bara en petitess. Kunskapens frukt är en enastående kombination av facklitteratur och humoristisk serie, och Liv Strömquist är en av Sveriges främst lysande stjärnor.

Serier

Liv Strömquist

Kunskapens frukt

Galago 2014

APROPÅ AVENGERS

På superhjältefronten intet nytt

Nästa vecka smäller det. Då har den andra installationen i Avengers-serien premiär. I Avengers: Age of Ultron får vi igen möta Iron Man, Thor, Captain America, Hulk, Hawkeye och Black Widow samt en hel hög andra karaktärer ur Marvels universum.

Även om jag inte alls har något emot att återse just dessa figurer kan jag inte hjälpa att känna en viss indignation över att vi fortfarande är flera år ifrån en superhjältefilm med en huvudkaraktär som varken är vit eller man. Om man slår ihop de två största aktörerna, Marvel och DC, ska ännu 12 filmer ha premiär innan vi ser den första kvinnliga superhjälten på paradplats (DCs Wonder Woman) och 19 filmer (!) innan vi ser den första mörkhyade (Marvels Black Panther). Redan 1993 försökte faktiskt Wesley Snipes få Black Panther till vita duken men utan framgång. 22 år senare får vi ännu vänta några år. Karaktären syns visserligen i Captain America: Civil War år 2016, men får sin egen film först 2018.

Marvels maestro Kevin Feige sade förra året att han ”hoppas” se en film med kvinnlig huvudkaraktär snart, men att Marvel redan har så många påbörjade filmserier på gång så det är svårt att veta med säkerhet. Det hindrade dock inte studion från att lansera de nya karaktärerna Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Först 2018 är det dags för Marvels första superkvinna, Carol Danvers, alias Captain Marvel att kliva in i rampljuset. I ett tidigt skede var det meningen att kaptenen skulle dyka upp redan i Avengers 2, men Feige och Marvel beslöt sig för att en grundligare introduktion till karaktären var nödvändig. Och kanske har de rätt. Captain Marvel är trots allt en relativt okänd karaktär utanför serieträsket, men det har såklart också med kön att göra.

Det här med diversitet är inte något som finns bakom kameran heller, tyvärr. Tv-regissören Michelle MacLaren (Breaking Bad, Games of Thrones) skulle göra sin långfilmsdebut som regissör för Wonder Woman och således bli den första kvinnliga regissören att leda en stor serietidningsfilm. (Lexi Alexander regisserade Punisher: War Zone år 2008 men med en budget på bara 35 miljoner dollar kan den filmen inte anses vara särskilt stor.) Men bara för några dagar sedan kom nyheten att hon har hoppat av projektet. ”Kreativa motsättningar” heter det, och lite är det som att historien upprepar sig. 2013 skulle Patty Jenkins ha regisserat den andra Thor-filmen, men hon lämnade också projektet, av samma orsak.

Minimalt plåster på såren är då att Captain Marvel iallafall verkar få två kvinnliga manusförfattare, nämligen Nicole Perlman (Guardians of the Galaxy) och Meg LeFauve (Pixars kommande Inside Out). Filmen saknar än så länge regissör och tydligen är Marvel intresserade av att se en kvinna också i den rollen. Jag hörde just att Michelle MacLaren är tillgänglig i alla fall...

Publicerad i Åbo Underrättelser fredag 17 april 2015.