Bakom kulisserna
Nyligen gästade den svenska regissören Ruben Östlund litteraturprogrammet Babel. Det med anledning av att manuset
till filmen Turist utkommer i bokform. Tanken är att vi där kan få svar på de
frågor som eventuellt uppstod under filmtittandet, och det är också en unik
chans till inblick i hur Östlund arbetar. Regissören själv menar att han inte
är intresserad av konventionellt manusskrivande enligt American Screen Standard
(endast repliker och torftiga scenanvisningar) utan vill lägga in beskrivningar
av exakt vad det är han är ute efter i en specifik scen, vad karaktärerna
tänker och även lite om deras bakgrund. Det här med utrymme för egen tolkning
är inte Östlunds stil, han vill visa precis vilken ton han är ute efter.
Men vill vi ha dessa svar och förklaringar? Det är en fråga jag känner
mig oerhört kluven inför.
I min egen bokhylla finns redan några manus i bokform. Favoriten är Tony Kushners pjäs Angels in America, som
också blev HBO-miniserie med bland annat Meryl
Streep, Al Pacino och Emma Thompson i huvudrollerna. Här
finns inte bara utförliga beskrivningar av karaktärerna och intressanta
scenanvisningar utan även ”playwright’s notes” där Kushner förklarar hur vissa
hostningar ska låta och varnar för att det är ytterst svårt att få flygande
karaktärer att funka på scen. Men det är inte bara för den där extra
informationens skull som jag har manuset på bläddervänligt avstånd. Det råkar
även vara en briljant och mångfacetterad text, som passar att läsas likväl som
att ses.
Det finns de som inte vill veta hur det gick till under produktionen
eller läsa regissörens tankar om vad filmen handlar om. Detta för att hålla
illusionen intakt, inte söndra filmens universum. För mig kan denna information
tvärtom vidga filmvärlden och gör den än mer mytomspunnen. Jag tycker till
exempel om att veta att det inte var meningen att en stormtrooper skulle slå
huvudet i en dörrkarm i Star Wars: A New Hope (1977) och att Daniel Radcliffe sammanlagt använde 160
par glasögon under filmandet av Harry Potter-serien.
Av samma orsak vill jag gärna läsa Östlund tankar om vad som försiggår
i huvudet på den skidande borgarfamiljen i Turist. För att det tar mig in i
huvudet på Östlund en stund, för att det tar mig ända in i filmens
tillblivande. Samtidigt kan facit döda en film, cementera den i en viss form
som inte längre kan ändra trots upprepade filmtittningar. Det måste finnas
utrymme för nya tankar.
Film fascinerar just för att det ofta inte finns klara och ”rätta”
svar. För att tolkning är en vital del av all konst. Jag vill bibehålla rätten
till min egen version av vad det är jag har sett. Tacka vet jag då regissörer
som David Lynch. På dvd:n till
Mulholland Drive (2001) erbjuder han tio ”ledtrådar” för den som vill lösa de
oändligt många gåtor som filmen bjuder på. Bland annat ber han tittaren notera
när en röd lampskärm syns, fundera på vem som ger en nyckel åt vem och
ifrågasätta var tant Ruth befinner sig. Garanterat är att några av ledtrådarna inte
alls hjälper, utan bara komplicerar saker ytterligare. David Lynch är nämligen inte intresserad av att ge oss några
svar eller enkla vägar in i hans hjärna. Därför fortsätter jag leta.
Publicerad i Åbo Underrättelser fredag 3 april 2015.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar