torsdag 31 juli 2014

VIKTIGARE ÄN BEKVÄMLIGHET

För en vecka sedan gjorde poeten Athena Farrokhzad något oförlåtligt. Hon sommarpratade i Sveriges Radio inför en lyssnarskara på runt en miljon. Hon trädde in i en tradition som upprätthållits sedan Tage Danielsson kläckte idén år 1959. Hon pratade om poesi och politik. Hon spelade Ebba Grön. Hon var kompromisslös. Det oförlåtliga? Hon tog myset från det svenska folket.
Farrokhzads sommarprat var ett politiskt brandtal som vävde samman poesin med politiskt engagemang och ilska. Hon pratade om rasism och fascism, och tog stark ställning för den antirasistiska kampen.
Hon utgick ifrån Bertolt Brecht-citatet ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet?” och konstaterade att inte heller hon kan prata om träd, inte medan världen brinner. Och på 90 minuter delades det svenska folket upp i dem som hyllar sommarpratet, och dem som upprörs.
Valet att spela Ebba Gröns låt Beväpna er fick särskilt många att sätta kaffet i halsen, trots att det handlar om en 35 år gammal svensk punkklassiker. Texten togs bokstavligt och Farrokhzad har blivit anklagad för våldspropaganda. Den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén blev så upprörd att han kastade ut sin tv genom fönstret. Logiken? Axén ville snabbt som attan sluta betala tv-licens, eftersom han anser public service i Sverige vara så vänstervinklad.
Folk förväntar sig brandtal på en demonstration, de väntar sig politik i en debatt. Men sommarpratet – det är tydligen heligt. Det är till för små livsvisdomar, skärgårdsberättelser och anekdoter. Kanske en tuff barndom som sedan ledde till framgång och nya insikter. Men vem tror du att du är som drar in politiken i vår semestervila? Varför ska du göra det så obekvämt för oss?
Det här är inte första gången P1-programmet anmäls till granskningsnämnden eller orsakar lyssnarstorm. Särskilt under det politiskt glada 70-talet duggade upprördheten tätt. Enligt SR:s egen historik över programmet anklagades bland annat författaren Kerstin Thorvall för vänstervridning och kommunistpropaganda och sångerska Maria Selander anmäldes tre gånger för att hon pratade om strejker och spelade musik av proggbandet Nynningen. Rekord- innehavare gällande anmälningar är SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som anmäldes 32 gånger för att hon spelade sina söners låt We spit on SD. Farrokh- zad ligger i skrivande stund tvåa med 17 anmälningar.
Dessa människor som i tid och otid skriker om hur etern fylls av vänsterpropaganda (vilket ofta verkar vara kodord för humanism) glömmer nog i sin upprördhet att hela vår tillvaro i dag genomsyras av en främlingsfientlig och hård retorik, och den har vi inte valt. Athena Farrokhzads sommarprat kan vi välja, och det bör vi också göra.
För vi lever i en tid där bekvämlighet är det absolut första vi måste ge avkall på. Annars finns det ingen väg framåt, till den tid då Athena Farrokhzad åter blir inbjuden att sommarprata. Om träd.

Uppdatering: SR meddelar att Farrokhzads program nu är uppe i över 70 anmälningar.


Publicerad i Hufvudstadsbladet 28 juli 2014.

måndag 21 juli 2014

FÖRSÖK ATT FÅNGA TIDEN

Det finns en ikonisk scen i Safety Last! från 1923 där Harold Lloyd klättrar upp för en höghusfasad och blir hängande i en stor klocka. Han både har och har inte ”tiden på sin sida”, så att säga.
Den här scenen får mig att tänka på Christian Marclays 24 timmar långa konstinstallation The Clock från 2011. Marclay har samlat ihop klipp från 100 år av filmhistoria och skapat en montagefilm som fungerar som en klocka. Den går dygnet runt samtidigt som den visar filmklipp och scener där klockor syns, där tid diskuteras eller där tiden på ett eller annat sätt är central. Så klockan 12.05 i realtid ser åskådaren ett klipp från American Gigolo där Richard Gere sjunger och väljer kläder medan hans klockradio visar 12.05.
Det är ett imponerande projekt, som jag tyvärr endast sett snuttar av (googla så hittar ni). Men tiden i film är inte alltid så konkret som ett armbandsur eller en kyrkklocka, och ofta sveper den förbi oss i stora gester.
På lite mer än två timmar går vi till exempel från universums födelse till nutid i Terrence Malicks episka Tree of Life (2011).
Andra gånger kräver den att vi ska gå med på att den nästintill står stilla. Jag tänker på otaliga scener där en bomb tickar ner från 10 till 1 medan minuter av filmat material förflyter.
Illusionen av att saker händer i realtid är också beprövad. I Phone Booth (2003) är Colin Farrell fast i en telefonkiosk precis lika länge som vi ser honom där. I Tom Tykwers Lola rennt (1998) utspelar sig händelserna under 20 minuter, men Tykwer låter oss se dessa 20 minuter tre gånger, med olika resultat. Och i Agnes Vardas briljanta Cléo de 5 à 7 (1962) följer vi huvudpersonen Cleo (Corinne Marchand) mellan, just det, fem och sju på eftermiddagen. Filmen utspelar sig inte i realtid (den är endast 90 minuter lång) men illusionen av att leva med Cleo i två timmar av hennes liv finns där.
En regissör som specialiserat sig på tidsexperiment är Richard Linklater. I lågbudgetfilmen Tape (2001) befinner sig tre personer i ett motellrum under loppet av en och en halv timme. 90 minuter av deras liv är 90 minuter av våra liv.
I den hittills tredelade Before-serien (Before Sunset, Before Sunrise, Before Midnight) har vi fått följa karaktärerna Celine (Julie Delpy) och Jesse (Ethan Hawke) under 18 år. Serien fick sin början 1995, andra delen kom 2004 och den tredje under förra året. Det är en ovanlig företeelse, att få följa samma karaktärer under så lång tid, och att se åldern och erfarenheten speglas i skådespelarnas ansikten. Det är något den bästa av sminkare inte kan tävla med.
Linklaters senaste projekt påbörjades redan 2002. Den då 7-åriga Ellar Coltrane fick huvudrollen och så började Linklater filma honom. I 12 år. Resultatet är filmen Boyhood som nyligen haft premiär i USA och som når finländska biografer i oktober.
Filmen följer Mason (Coltrane) från ålder 6 till 18, medan han växer upp och formas som männi­ska. Hans frånskilda föräldrar spelas av Patricia Arquette och Linklater-stammisen Hawke, medan Linklaters egen dotter Lorelei spelar hans syster. Det är alltså inte fråga om en dokumentär trots att greppet för tankarna ditåt, utan en spelfilm. Boyhood är ett makalöst projekt och en sann tidskapsel. Vad har hänt i mitt liv de senaste 12 åren? Och hur skulle åren se ut sammanfattade på tre timmar? Kanske det är dags att börja filma nu?

Publicerad i Hufvudstadsbladet 18 juli 2014.

tisdag 8 juli 2014

TRAILER-TISDAG

Jag var inte den enda som reagerade med ett "ugh" på nyheten om att Ben Affleck skulle spela Nick i David Finchers filmatisering av Gillian Flynn superba Gone Girl. Ben Affleck som vad som helst får mig att säga "ugh" (Batman, anyone?) så det var kanske inte så konstigt, men kom igen! Den nya trailern får mig inte att ändra åsikt. Affleck ser mest förvirrad ut. Fincher kan göra riktigt bra grejer (Seven, Fight Club etc) meeeen, jag vet inte. Jag känner mig skeptisk.


måndag 7 juli 2014

MASLANY I MÄNGDER

Den kanadensiska tv-serien Orphan Black börjar med att småkriminella Sarah Manning ser en kvinna hoppa framför tåget från en öde perrong. Sarah skymtar kvinnans ansikte och slås av hur mycket det påminner om hennes eget. Sarah tänker snabbt, stjäl kvinnans handväska och övertar hennes identitet. Ett lätt sätt att bli av med alla sina problem? Inte i det här fallet. Kvinnan, Beth Childs, visar sig vara porten till en hel värld av konspirationer, lögner, vetenskapliga experiment och dubbelgångare.

Serien har just avslutat sin andra säsong i USA och även här hemma har hela den första säsongen redan visats på Yle Arenan (den sänds nu på nytt på Yle Fem) så utan att säga för mycket tänker jag utgå ifrån att det är okej att använda k-ordet. För jo, det handlar om kloner.

I sig är Orphan Black en mycket underhållande och avväpnande science fictionserie, men det är inte innehållet som får den att stå ut, det är Tatiana Maslany. Den kanadensiska skådespelaren spelar samtliga kloner (under seriens två säsonger är det sammanlagt 12 stycken) och ofta flera av dem i samma scen. Det händer också att hon måste spela en klon som låtsas vara en annan. Eller i vissa fall till och med en klon som låtsas vara en annan som låtsas vara en annan. Maslany är enigmatisk och pendlar mellan rollerna på ett makalöst sätt. Som Emily Nussbaum uttryckte det i en artikel i The New York Times: "She has chemistry with herself."

Mer än en gång per avsnitt måste jag påminna mig själv om att det är samma skådespelare, så till den grad har hon lyckats ge dessa karaktärer olika personligheter. Dialekt, sexualitet, stil, intressen, bakgrund - allt skiftar. Maslany behärskar rubbet och lyckas dessutom frammana något empatiskt hos samtliga kloner, även de som lätt kunde ha stannat vid karikatyrer.

Till skillnad från i många tidigare filmer och tv-serier där en skådepelare spelat flera roller har tekniken gått framåt så pass mycket att Maslany faktiskt spelar mot sig själv. Det är inte bara en ryggtavla eller klipp där endast en av karaktärerna syns. Se gamla klipp från Friends där Phoebe träffar sin tvillingsyster Ursula (Lisa Kudrow x2) som exempel. Här sammanförs prestationerna på ett imponerande sätt, så att vi får scener där Maslany sitter bredvid sig själv i en soffa, dansar tillsammans med sig själv, argumenterar, kramas, slåss mot sig själv. Inget förråder det konstruerade.

Orphan Black har under sina två säsonger blivit något av ett kultfenomen med hängivna fans (Clone Club) och namnstarka supportrar (bland dem komikerna Patton Oswalt och Sarah Silverman). Det förstår jag. Maslany är den främsta orsaken, men cred ska också gå till Jordan Gavaris som Sarahs fosterbror Felix och seriens förmåga att blanda intensivt drama och svart humor. Tro mig, Orphan Black och Tatiana Maslany är det bästa på tv just nu.

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 7 juli 2014.

*rättelse: Emily Nussbaums artikel är från The New Yorker, inte The New York Times