Illa åldrande Kong

Jag minns när jag såg Peter Jacksons version av King Kong första gången. Jag gick i gymnasiet och cyklade till biografen i Iso Omena för se den i en nästan tom biosalong. Jag hade sovit mig genom Jacksons första Sagan om ringen-film och undvikit de två efterföljande, men ändå förstod jag att Jackson var någon som kunde blåsa liv i Kong, som kunde leverera något stort, något episkt. Och jag minns att jag var imponerad, av effekterna, av Kong.

Det här var 2005 och filmvärlden var främst intresserad av specialeffekter. Vad var möjligt, vilka gränser gick att tänja. Och Jackson var en som tänjde, särskilt gällande motion capture, alltså lagringen av rörelser för att få datagjorda karaktärer att röra sig som riktiga människor eller djur. Kong spelades därför av Andy Serkis, redan då känd som Gollum från Jacksons Tolkien-universum.

Andra gången jag såg Jacksons jätteapa var för bara några dagar sedan. Den nya Kong: Skull Island fick en vän till mig att återbesöka Jacksons version och efteråt bad han mig ta en titt. Var det bara han som tyckte att det var rent ut sagt omöjligt att se om den? Jag tittade och kunde snabbt konstatera att han hade rätt. Filmen hade åldrats allt annat än väl.

Specialeffekterna, som mitt tonårsjag hade imponerats så av, påminde mig om äldre filmer där karaktärerna sitter i en bil och vägen syns som en film bakom dem. Det var plötsligt helt övertydligt att skådespelarna hade spelat in sina scener framför en green screen. Jämfört med den nyaste Kong-filmen såg det verkligt billigt ut. Det var även mycket annat med Jacksons film som förvirrade mig. Kameraarbetet är ojämnt, tonen pendlar mellan pampigt allvar och buskishumor, den är evighetslång: det tar dem över en timme att ens komma fram till dödskalleön! Allt detta hade jag glömt.

Det fick mig att fundera på Kong: Skull Island. Än en gång imponerades jag av effekterna, av Kong och hans kamp mot de övriga djuren på ön. Men resten då? Kommer jag att se om filmen om 12 år och ha samma reaktion som med Jacksons version? Risken finns. Kongs förbannelse är nämligen att berättelsen inte är lika intressant som fenomenet i sig. Det betyder att varje ny installation uppdaterar apan och effekterna, medan ramberättelsen är i det närmaste reaktionär. Karaktärgalleriet är ständigt någon variant av den skjutglada, den giriga, den smågalna, den sensibla, Kvinnan, Kong. Ingredienserna varierar - Kong är antingen monster eller antihjälte - men soppan är densamma.

Trots detta har Kong levt ett imponerande långt filmliv. Den ikoniska jätteapan gjorde sin filmdebut redan 1933 efter att ha skapats av Merian C. Cooper, en man som på grund av sin livslånga fascination för gorillor ville göra en ”terror gorilla picture”. Eftersom Cooper tyckte om slagkraftiga ord som började på bokstaven k fick apan heta Kong och resultatet blev den numera legendariska King Kong. Därefter har det genom filmhistorien gjorts flertalet nyfilmatiseringar och sidoprojekt. Och intresset för Kong verkar inte svalna, tvärtom. Redan om tre år får vi en ny chans att evaluera specialeffekterna kring Kong. Då ska Godzilla vs. Kong realiseras. Min totalt riskfria gissning är att effekterna kommer att vinna över handling även här.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 mars 2017.

Beauty and the Beast

Såg nyversionen av Beauty and the Beast.

I sin recension i The New Yorker skrev Anthony Lane "Still, the sheer dexterity is overwhelming, and only the sternest viewer will be able to resist the onslaught of such thoroughly marketed magic. Beauty and the Beast is delectably done; when it’s over, though, and when the spell is snapped, it melts away, like cotton candy on the tongue."

Jag tror att jag kanske hör till kategorin "sternest viewer" för jag kände mig mycket oimponerad av filmen. Allt den åstadkom var att få mig att vilja se den animerade versionen istället. Det som var lika var sämre och det som hade lagts till var inte bra nog. 

Visst var det stundvis kittlande att få höra de gamla sångerna igen,  scenen där de dansar var vacker och Emma Thompson var charmig som alltid MEN Emma Watson var mer kompetent än intressant, jag hade svårt att se att det fanns någon kemi mellan henne och Odjuret alls, Gaston var än mer störande, Le Fou överdriven, backstoryn onödig (Paris? What?), tingen (klockan, kandelabern etc.) oändligt mycket mindre charmiga och sångerna sjungna med mindre känsla än i den animerade filmen.

Och som jag redan skrev på FB: det värsta med Skönheten och odjuret är det olyckliga slutet. Gråter varje gång odjuret förvandlas till den där tråkiga, charmlösa prinsen.

Hell or High Water, Hidden Figures, Tom of Finland

Några filmer jag sett:

Hell or High Water
En modern western/thriller fylld av överraskningar. Ben Foster och Chris Pine spelar bröder som rånar banker, men varför - det får vi inte veta från början. I hasorna har de Jeff Bridges nästan-pensionerade polis. En förvånansvärt lågmäld och mångbottnad film som pumpar nytt liv in i den ganska slitna westerngenren. Rekommenderas!

Hidden Figures
Åh vad jag tyckte om den här filmen! Produktionsmässigt är den ytterst konventionell och märkbart slätstruken, men Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe fyller den med så mycket liv att den fullständigt vibrerar när de får spelar ut hela sitt register. En fascinerande sannsaga som tyvärr Hollywoodifierats onödigt mycket (inklusive Kevin Costner som totalt onödig White Savior) men som förblir en viktig påminnelse om hur många många öden som förblivit osedda. Så nära feelgood en film om rasism och sexism kan komma. 

Tom of Finland
En finsk blockbuster - om det finns sådana. Berättelsen om Touko Laaksonen är långt en enmansshow av Pekka Strang som spelar mjukt och tillbakahållet. Dome Karukoski regisserar med säker hand men filmen verkar ibland osäker på vilken berättelse den vill berätta. Det göra att den ibland känns ofokuserad, lite för bred i sitt tilltal och lite för lång. Det var också något som gjorde att jag såg filmen snarare än levde den. Jag hade svårt att förlora mig i berättelsen. Jag måste fundera lite mera på varför det var så.

Den diskriminerande släggan

Filmer baserade på verkliga händelser kan vara knepiga. Hur dechiffrerar vi vad som är verkligt och vad som bara är inspirerat av verkligheten? Vems verklighet är det som åsyftas? Och slutligen: är det viktigt?

Film är konstruktioner och det säger sig självt att det kan krävas modifieringar i en berättelse för att den ska bli en koherent helhet, för att den ska bli njutbar och intressant helt enkelt. Men när modifikationerna förändrar vår bild av historien, när vi blandar ihop fakta och fiktion – då kan det bli farligt. Särskilt om filmen i fråga försöker säga något, försöker berätta hur det egentligen gick till.

Hidden Figures (premiär i onsdags) baserar sig på Margot Lee Shetterlys bok “Hidden Figures: The American Dream and the Untold Story of the Black Women Mathematicians Who Helped Win the Space Race” och fokuserar på tre kvinnor: Katherine Johnson (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Octavia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). De jobbade som “computers” på NASA, i ett högst segregerat Virginia. Som svarta kvinnor fick de kämpa mot såväl rasism som sexism.

Historiker och människor med erfarenhet av rymdprogrammet verkar vara eniga om att filmen vetenskapligt håller sig till sanningen. Allt från manualer till hur NASAs parkering såg ut 1961 har faktagranskats. Att de tre kvinnorna var kollegor men inte bästa vänner som i filmen känns som en rätt harmlös förändring, gjord för att kunna berätta tre viktiga livsöden smidigare.

Betydligt mer problematiskt är filmens white saviour-narrativ, något vi ofta ser i filmer. Det är alltså frågan om vita människor som hjälper/räddar icke-vita i kampen om frihet och rättvisa.

I Hidden Figures finns Katherine Johnsons chef Al Harrison, spelad av Kevin Costner. I en scen tar Harrison en slägga och slår ner skylten utanför de svarta kvinnornas badrum. ”Here at NASA, we all pee the same color” säger han sedan. Här på NASA pissar vi alla samma färg. Det är Al Harrisons stora stund i filmen. Problemet med scenen är inte att Harrison äntligen får upp ögonen för segregeringen. Problemet med scenen är att det aldrig hände på riktigt.

Det krävdes nämligen inte att en vit man slog ner badrumsskylten för att Katherine Johnson skulle slippa springa flera kilometer för att hitta en toalett – hon struntade nämligen i skyltarna. Hon gick på den toalett som var närmast och lät sig inte kuvas när någon protesterade. En annan kvinna, Miriam Mann, plockade regelbundet bort liknande skyltar i cafeterian och stoppade dem i handväskan, tills de slutligen försvann helt och hållet.

Dessa kvinnor hade säkert vita allierade, men de kämpade på egen hand, varje dag. De var starka och modiga och det är respektlöst att ta ifrån dem dessa handlingar och sätta dem i händerna på vita män och kvinnor.

Hidden Figures vill att vi ska få se dessa kvinnor som osynliggjorts genom historien - den vill berätta deras historia! - men Hollywood lyckas ändå förminska deras kamp. Det är så strukturell diskriminering ser ut.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 mars 2017.