Fågelturbulens

Jag har alltid klappat mig själv lite på axeln över att jag inte är rädd för att flyga. Jag har visserligen svårt att greppa hur det alls är möjligt för ett flygplan att hållas uppe i luften, men jag tror att det kanske hjälper: det är liksom så otroligt att det inte är någon vits att ifrågasätta det.

Och även om jag blir otroligt skärrad av flygolyckor är det som att jag oftast lyckas tänka bort dem när jag väl sitter i ett av sätena. Rädslan kan komma över mig när jag vet att andra flyger, människor jag älskar och bryr mig om, men min egen säkerhet tar jag för given där uppe i luften.

Inte heller filmer om flyg och flygolyckor brukar få mig att tvivla. Con Air, Snakes on a Plane, Air Force One, Flight, United 93, Non-Stop, Alive, The Grey – alla handlar de om mer och (definitivt) mindre realistiska scenarion ombord på flygplan men jag ser dem utan att koppla händelserna till mitt eget liv.

Men så såg jag Clint Eastwoods sannsaga Sully, om piloten Chesley ”Sully” Sullenberger som nödlandade på Hudsonfloden 2009 efter att en flock med kanadagäss flög in i planet och förstörde bägge motorer bara några minuter efter att planet hade lyft.

Filmen tar sig an tiden efter händelsen då Sully hyllas som en hjälte – samtliga passagerare överlevde – samtidigt som en utredning ifrågasätter om nödlandningen alls var nödvändig. Allt medan Sully själv kämpar med PTSD-symptom.

Filmen är sentimental och New York-patriotisk, med ett rätt endimensionellt porträtt av NTSA (National Transportation Safety Board), men den är också ytterst gripande. Och Tom Hanks - som försöker slå världsrekord i att spela verkliga medelålders män - gör ett mycket lågmält och finjusterat porträtt av titelpiloten.

Bara några dagar efter att jag hade sett filmen satt jag själv i ett flygplan och för första gången kände jag ett krypande obehag lägga sig över mig. Jag satt långt bak, vid fönstret, med god utsikt över den högra vingen. När vi lyfte tittade jag inte ner på landskapet under mig eller molntäcket som jag brukar. Jag spanade efter fåglar.

Sully lyckades nämligen med något som andra flygfilmer inte har klarat av. Den fick mig att känna att den flygresa som slutade i Hudson liknade de flygresor jag har erfarenhet av. Jag kände igen den. Ja, inte Hudsondelen, men allt dessförinnan.

Här var det inte frågan om presidentens plan eller en fångtransport, ingen av passagerarna försökte ta över planet, ingen var egentligen polis/terrorist/alkoholist, ingen kunde mirakulöst rädda situationen genom en räcka MacGyver-tricks. Istället satt de där de hade råkat få en sittplats, lyfte, kände hur planet krängde till (säkert bara lite turbulens), såg lamporna blinka till och så plötsligt hörde de kaptenen säga ”brace for impact.”. Det är ett förvånansvärt odramatiskt händelseförlopp. Och däri ligger obehaget.

Jag är övertygad om att jag även i framtiden kommer att känna mig lugn uppe i luften men för tillfället tycker jag att fåglarna gott kunde stanna på marken ett tag, i alla fall nära flygplatser.

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 september 2016.

98% obehag

Jag tvekar länge. Ännu när jag redan har hittat min plats och satt mig ner i biosalongen fortsätter jag snegla mot dörren. Det finns ännu tid att ångra sig. Men ljuset släcks, den tunga röda ridån dras åt sidorna och jag sitter kvar. Och så börjar The Shallows (Finlandspremiär 30 september), Jaume Collet-Serras hajthriller med Blake Lively i huvudrollen. Collet-Serra har tidigare gjort Liam Neeson-filmerna Unknown, Non-Stop och Run All Night, samt skräckfilmen Orphan.

Den sistnämnda har jag inte sett, och kommer heller aldrig att se. Det är nämligen så att jag är livrädd för skrämmande filmer. Sådana som genremässigt beskrivs som skräckfilmer undviker jag som pesten – Saw, Hostel, The Ring, Paranormal Activity, The Blair Witch Project, glöm det! – men även filmer som är så där sekundärt skrämmande får mig att vilja springa och gömma mig (tänk Rosemary’s Baby, The Shining, Panic Room).

Jag lyckades vara tonåring när Wes Craven återupplivade slasher-filmen men där mina jämnåriga slukade allt de kom åt vågade jag se knappt halva Scream och halva I Know What You Did Last Summer, och där tog mitt saldo slut.

I gymnasiet såg jag M. Night Shyamalans Signs på en midnattsvisning på Espoo Ciné, något jag fortfarande ångrar. Det är en film jag idag på inget viss skulle klassa som en skräckis, men den hade två scener som fick mig att hoppa till av rädsla, och det räcker. En vacker dag ska jag se om den, men endast eftersom jag är helt säker på att den inte har åldrats väl.

På senare år har jag blivit aningen mer härdad. Inte så att jag står i kö för den senaste Amityville-filmatiseringen men jag har, i sällskap, vågat se både The Craft och The Facutly. Småpotatis för den sanna skräckkonnässören men för mig är det ett stort steg. Jag förstår varför folk ser på och förtjusas av skräckfilm – det här är inte den kolumnen – men jag kan bara inte jobba upp samma nyfikenhet, samma kick. Min rädsla är 98% obehag och 2% adrenalin. Det är helt enkelt inte värt det.

The Shallows då? Ja, den var säkert inte så skrämmande, men likväl såg jag den kisande med alla muskler spända och ena handen strategiskt över munnen, som för att inte skrika högt. För trots den fjantiga premissen och tröttsamt många närbilder på Blake Lively i bikini var jag med där i havet och hajen, den var ute efter mig. Och kanske är det just det – att det blir för verkligt för mig, att jag inte känner tryggheten i att det sker på film, att det är på låtsas.

Höstens övriga skräckfilmer - Blair Witch, Ouija, Don’t Breathe och Elle för att nämna några – håller jag mig därför långt borta ifrån. Till skillnad från hajar kan nämligen häxor, vålnader och psykopater dyka upp precis var och när som helst. Det först är skrämmande.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9 september 2016.

Alltid en Gilmore Girl

Den senaste veckan har jag legat hemma med en ytterst krävande förkylning och tillvaron har främst bestått av tedrickande i viloläge. Jag har varit för trött för att ta mig an nya böcker eller filmer. Istället har jag återbesökt en gammal favorit, nämligen Gilmore Girls. Det är en tv-serie som funnits hos mig sedan jag var tonåring och som jag regelbundet återvänder till.

Den sju säsonger långa serien är skapad av Amy Sherman-Palladino och hade premiär år 2000. I centrum finns Lorelai Gilmore (Lauren Graham) och hennes dotter/bästa vän Rory (Alexis Bledel). De bor i den pittoreska småstaden Stars Hollow, Connecticut - en plats fylld av excentriska karaktärer och extremt många ”town meetings” och underliga evenemang (påskäggsjakt, stickningsmaraton, dansmaraton, snögubbstävling, historiskt återskapande av frihetskriget etc.)

Lorelai blev gravid när hon var 16 år och bröt då med sina överklassföräldrar Emily och Richard. De gör en comeback i hennes liv då hon tvingas be dem om hjälp med Rorys skolavgift till den anrika privatskolan Chilton, ett måste om Rory ska kunna uppfylla drömmen om studier vid Harvard. I gengäld kräver Emily att flickorna äter middag med henne och Richard varje fredag, och så blir det.

Det bästa med Gilmore Girls är att serien i princip är Twin Peaks utan allt det obehagliga. Det som blir kvar är då en småstad full med underliga typer samt massor av kaffe och paj. En hel del skådespelare från Twin Peaks dyker dessutom upp i Gilmore Girls. Brenda Strong (Miss Jones) spelar en Chilton-mamma, Mädchen Amick (Shelley) spelar Rorys pappas flickvän Sherry, Kathleen Wilhoite (Lucys syster) är Lukes syster Liz och Sherylin Fenn (Audrey Horn) ses både som Jess pappas flickvän och senare som mamma till Lukes dotter.

I början av året blev det klart att streamingtjänsten Netflix släpper fyra nya installationer av Gilmore Girls i november, i princip fyra filmer á 90 minuter, en för varje årstid. Tillbaka vid rodret är Sherman-Palladino, som lämnade serien efter dess sjätte säsong på grund av konflikter med tv-bolaget CW som tog över serien då. Jag borde vara ytterst nervös över denna nyhet, tänka på allt som kan gå fel, hur potentiellt hemskt det är att återvända efter så lång tid. Men jag är nästan bara glad. Jag älskar dessa karaktärer, hur jobbiga de än kan vara, och jag vill träffa dem igen.

Jag var i samma ålder som Rory när jag första gången såg på serien. Hennes liv pågick parallellt med mitt under sex år, sedan slutade hon växa. En god vän till mig påpekade under sommaren att vi nu är exakt samma ålder som Lorelai är när serien börjar. Jag märker att jag ändå inte har slutat identifiera mig med Rory. När Gilmore Girls återvänder kommer hon att ha växt ikapp mig igen. Äntligen.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 augusti 2016.

Fågel, fisk eller mittemellan

Om du var tvungen att leva resten av ditt liv som ett djur, vilket skulle du då välja? Den frågan är ytterst viktig i The Lobster, den grekiska regissören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Filmen har Finlandspremiär nästa vecka (19.8) och är den filmen jag sett mest fram emot under sommaren som gått.

Colin Farrell spelar David vars fru plötsligt lämnar honom för en annan man. Han förs då till ett hotell där det visar sig att han har 45 dagar på sig att hitta en ny partner, annars förvandlas han till ett djur som han själv får välja. I filmens dystopiska samhälle är det nämligen olagligt att vara ensam/singel. Men det räcker inte med att bara para ihop sig med vem som helst. Vissa kriterier bör uppfyllas – det måste vara ”a good match” så att säga. I det här fallet räcker det med att bägge har dålig syn eller saknar empati. Således är filmen en bitande satir över vår tids tvångsmässiga tvåsamhetsiver. I övriga roller ses Rachel Weisz, Léa Seydoux, John C. Reilly och Ben Whishaw.

Lanthimos, som också har skrivit manus tillsammans med Efthymis Filippou, är en av Greklands mest intressanta nutida regissörer. Han är mest känd för den mycket omtalade Dogtooth (2009) som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film. Det är en obehaglig och originell film om en familj där de tre vuxna barnen aldrig varit utanför det staket som omringar deras hem. Föräldrarna har lärt dem att de är redo att lämna hemmet först när de tappar en hörntand (dogtooth på engelska). Den enda utomstående de träffar är en kvinna som jobbar på pappans företag, som får betalt för att bistå sonen i huset med sex.

Därefter gjorde Lanthimos Alps (2012) där en mystisk organisation hjälper människor som förlorat en närstående genom att imitera den döda några timmar i veckan som en form av terapi. Det är just så bisarrt som det låter.

Lanthimos har helt klart en förkärlek för det absurda och verkar tycka om att skapa isolerade enheter som har sina egna regler för och idéer om hur världen ser ut och bör fungera. Där är The Lobster inget undantag. Som motpol till det äktenskapsförmedlande hotellet finns de som gömmer sig i skogen för att få fortsätta vara ensamma. Men även där är reglerna rigida och kontrollerande – det är helt enkelt förbjudet att bli kär.

Men tillbaka till den inledande frågan. Vad skulle du välja? Hund? Elefant? Kråka? Den som behöver lite hjälp att välja kan gå till thelobster.fi och svara på några filosofiskt sinnade frågor (dansar du helst ensam eller tillsammans med någon? skulle du hellre ha dålig syn eller dåliga ben? är det sant eller falskt att vi alla dör ensamma?) för att få tre slutliga djurförslag. Sedan är det upp till envar att bestämma, vill du vara fågel, fisk eller något där mittemellan?

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 augusti 2016.

Winona forever

Streamingtjänsten Netflix har under sommaren gett oss den nya miniserien Stranger Things. Den är ett kärleksbrev till 80-talets, tydligt inspirerad av Steven Spielbergs E.T., Rob Reiners Stand by Me (baserad på en kortroman av Stephen King) och Goonies. Serien utspelar sig i den fiktiva staden Hawkins, Indiana och året är 1983. De nördiga vännerna Will, Mike Lucas och Dustin spelar rollspel i källaren och allt är precis som vanligt. Men vill försvinner under cykelturen hem och ingen vet vad som har hänt honom. Samtidigt dyker en flicka upp i sjukhuskläder och rakat hår. Har hon något med Wills försvinnande att göra? Det är en underhållande och stundvis skrämmande serie, välspelad och sevärd.

Bland det bästa med den är att rollen som Wills mamma spelas av Winona Ryder, även hon något av en 80-talsartefakt. Ryder passar perfekt i rollen som Joyce, något av en outsider i samhället. Utan att säga för mycket finns en fantastiskt scen där Ryders karaktär inser att hon kan tala med sin försvunna son genom julgransbelysningen.

Ryder har under hela sin karriär både varit och spelat dessa outsiders. Hon gjorde sin filmdebut som 15-åring i Lucas men genombrottet kom i Tim Burtons Beetlejucie (1988) om en familj som flyttar in i ett hus där det spökar. Ryder spelade den gotiska tonårsdottern som kunde se spökena. Filmen ledde henne till den numera kultförklarade tonårsfilmen Heathers (1988), en svart komedi där hon spelade mot Christian Slater.

Det sägs att Ryders agent bad henne tacka nej till rollen eftersom den säkerligen skulle förstöra hennes karriär. Filmen var visserligen ingen ekonomisk succé men den gjorde Ryder till den coolaste av tonårsstjärnor. Hon förvaltade detta genom att återförenas med Burton och spela in Edward Scissorhands (1990) tillsammans med dåvarande pojkvännen Johnny Depp.

Under 90-talet jobbade Ryder med regissörer som Jim Jarmusch, Martin Scorsese, Woody Allen och Jean-Pierre Jeunet. Trots att filmerna ofta gjorde sämre ifrån sig än väntat blev Ryder främst prisad för sina insatser. Under 90-talet gjorde hon också den film som jag starkas förknippar henne med, nämligen Reality Bites (1994), Ben Stillers ”gen x”-drama om ett gäng vänner som funderar på vad de ska göra efter studierna.

2001 inträffade sedan något som Ryder med säkerhet kommer att förknippas med resten av sitt liv. Hon blev fast för stöld av märkeskläder i en butik i Beverly Hills och dömdes till tillskyddssyn och samhällstjänst för brottet. Därpå följde en period då Ryder visserligen dök upp i några filmer men i princip höll sig borta från rampljuset. I en intervju i The New York Times (14/7) påpekar hon att detta också sammanföll med att hon fyllde 30 och plötsligt visste inte Hollywood vad de skulle göra med henne: ”I went from weirdo teenager to pixie waif to them not knowing what the hell to do with me”. Det var först i Darren Aronofskys Black Swan, där Ryder spelade en bitter föredetta ballerina, som hon kände att hon fick en roll som passade henne igen.

Med Stranger Things och förra årets Show Me A Hero (HBO) har Ryder visat att hon är mer än redo att återerövra våra hjärtan, bara hon ges rätt roller. Nu viskas det dessutom om en uppföljare till Beetlejuice, nästan 30 år efter den första. Det är ett riskabelt projekt, men jag är hoppfull och jag tar alla chanser jag får när det gäller Winona.

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 juli 2016.