Vem är värd en spin-off?

Biorepertoaren är full av sequels, prequels, remakes och reboots dessa dagar. Vad vi lite mer sällan ser är spin-offs. En spin-off är till skillnad från de tidigare nämnda fenomenen inte en fortsättning på eller ett återberättande av en berättelse eller en viss karaktär. I en spin-off flyttas fokus istället till en sekundär karaktär/en enskild karaktär i en ensemble (eller eventuellt en händelse eller specifikt ämne) som plötsligt får axla huvudrollen. Som i Minioner, som kom för några veckor sedan, där de små gula hjälpredorna från Dumma mej står i centrum.

I dagarna har Hollywood kunnat skvallra om att både Prince Charming från Into the Woods och självaste Han Solo från Star Wars ska få egna filmer. Star Wars ska i själva verket yngla av sig inte mindre än tre spin-offs under de kommande åren. Boba Fett och Yoda antas vara de övriga två, men det är inget som har bekräftats ännu. En får hoppas att Disney, som numera äger rättigheterna till Star Wars, inte tar sig vatten över huvud med det ambitiösa projektet. 

Det verkar nämligen vara otroligt svårt att göra just spin-offs. Det finns i alla fall otaliga exempel på riktiga katastrofer inom grenen. För att nämna några: Evan Almighty (Steve Carells karaktär från Bruce Almighty), Elektra (Jennifer Garner från Daredevil), The Scorpion King (The Rock från The Mummy Returns) och kanske den värsta av alla Catwoman (Halle Berry som axlar den roll som Michelle Pfeiffer så briljant spelade i Batman Returns).

En spin-off måste klara av att besvara frågan: varför just den där karaktären? Kände vi att vi fick för lite av Jay och Silent Bob i Clerks? Undrade vi över Wolverines förflutna? Tyckte vi verkligen att Russell Brand var det bästa i Forgetting Sarah Marshall?

För en spin-off behövs en intressant karaktär, som redan i birollsstadiet har lyckats fånga vår uppmärksamhet. En sådan karaktär är till exempel Mästerkatten från Shrek 2, som helt klart var det mest underhållande i hela filmen. Han fick också mycket riktigt en egen film 2011. Vidare behövs en utveckling av karaktären. Det är stor skillnad på att lysa i två scener och att bära en hel film. Judd Apatow valde att i This is 40 göra en hel film om Katherine Heigls syster med familj från komedin Knocked Up. Trots fina skådespelarprestationer blev filmen om familjen både långtråkig och ensidig.

Och där kommer vi till det allra viktigaste - ett bra manus. Problemet verkar ofta vara att Hollywood tror att släktbanden till den förra filmen (som högst antagligen var en pengasuccé) räcker för att hålla ihop den nya filmen. Så är det inte.

Men för att se de mest lyckade exemplen måste vi än så länge förflytta oss från den stora skärmen till den mindre. Eller vad sägs om Daria (från Beavis and Butt-head), The Colbert Report (från The Daily Show), Simpsons (The Tracey Ullman Show) och Better Call Saul (från Breaking Bad)?

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 juli 2015.