Vem är värd en spin-off?

Biorepertoaren är full av sequels, prequels, remakes och reboots dessa dagar. Vad vi lite mer sällan ser är spin-offs. En spin-off är till skillnad från de tidigare nämnda fenomenen inte en fortsättning på eller ett återberättande av en berättelse eller en viss karaktär. I en spin-off flyttas fokus istället till en sekundär karaktär/en enskild karaktär i en ensemble (eller eventuellt en händelse eller specifikt ämne) som plötsligt får axla huvudrollen. Som i Minioner, som kom för några veckor sedan, där de små gula hjälpredorna från Dumma mej står i centrum.

I dagarna har Hollywood kunnat skvallra om att både Prince Charming från Into the Woods och självaste Han Solo från Star Wars ska få egna filmer. Star Wars ska i själva verket yngla av sig inte mindre än tre spin-offs under de kommande åren. Boba Fett och Yoda antas vara de övriga två, men det är inget som har bekräftats ännu. En får hoppas att Disney, som numera äger rättigheterna till Star Wars, inte tar sig vatten över huvud med det ambitiösa projektet. 

Det verkar nämligen vara otroligt svårt att göra just spin-offs. Det finns i alla fall otaliga exempel på riktiga katastrofer inom grenen. För att nämna några: Evan Almighty (Steve Carells karaktär från Bruce Almighty), Elektra (Jennifer Garner från Daredevil), The Scorpion King (The Rock från The Mummy Returns) och kanske den värsta av alla Catwoman (Halle Berry som axlar den roll som Michelle Pfeiffer så briljant spelade i Batman Returns).

En spin-off måste klara av att besvara frågan: varför just den där karaktären? Kände vi att vi fick för lite av Jay och Silent Bob i Clerks? Undrade vi över Wolverines förflutna? Tyckte vi verkligen att Russell Brand var det bästa i Forgetting Sarah Marshall?

För en spin-off behövs en intressant karaktär, som redan i birollsstadiet har lyckats fånga vår uppmärksamhet. En sådan karaktär är till exempel Mästerkatten från Shrek 2, som helt klart var det mest underhållande i hela filmen. Han fick också mycket riktigt en egen film 2011. Vidare behövs en utveckling av karaktären. Det är stor skillnad på att lysa i två scener och att bära en hel film. Judd Apatow valde att i This is 40 göra en hel film om Katherine Heigls syster med familj från komedin Knocked Up. Trots fina skådespelarprestationer blev filmen om familjen både långtråkig och ensidig.

Och där kommer vi till det allra viktigaste - ett bra manus. Problemet verkar ofta vara att Hollywood tror att släktbanden till den förra filmen (som högst antagligen var en pengasuccé) räcker för att hålla ihop den nya filmen. Så är det inte.

Men för att se de mest lyckade exemplen måste vi än så länge förflytta oss från den stora skärmen till den mindre. Eller vad sägs om Daria (från Beavis and Butt-head), The Colbert Report (från The Daily Show), Simpsons (The Tracey Ullman Show) och Better Call Saul (från Breaking Bad)?

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 juli 2015.

ÖNSKELISTAN

Den stora Sonyläckan har bland mycket annat avslöjat att Marvels krav på filmatiseringarna av Spider-Man är att han måste vara vit och heterosexuell. Han får inte heller tortera, röka, sälja droger eller ha sex med någon under 16. Jag är kanske inte ensam om att ha större förståelse för den senare gruppen av krav?

Det här med ”vita karaktärer” är något som såväl Hollywood som många tyckare (särskilt de som frekventerar diverse kommentarsfält på Internet) har hakat upp sig på.

När det avslöjades att Michael B. Jordan skulle spela Johnny Storm i den nya Fantastic Four-filmen var det många som hötte med näven för att påminna världen om att Johnny Storm är en ”vit karaktär”. På samma sätt har spekulationerna om Idris Elba som en eventuell ny James Bond genererat många upprörda kommentarer. Roger Moore, som spelade Bond mellan 1973 och 1985, skapade rubriker när han för några månader uttalade sig om ryktena och svarade att Elba inte kan spela Bond för att han inte är ”English English”. Med tanke på att Sean Connery är skotte, Timothy Dalton är walesare och Pierce Brosnan irländare var det knappast den geografiska tillhörigheten Moore syftade på. Elba är dessutom född och uppvuxen i London. Rätt engelskt skulle jag vilja påstå. Moore har senare hävdat att uttalandet tolkades fel (intervjun var för en fransk tidning), men faktum kvarstår: tanken på en svart Bond upprör många.

En särdeles dum kommentar jag läste på Daily Mails hemsida var ”tänk om Hugh Grant skulle spela Nelson Mandela, vad skulle folk säga då?” Jag undrar om denna person tror att James Bond har funnits på riktigt?

Men den fula sanningen är att Hollywood faktiskt har en lång historia av ”whitewashing”, både av fiktiva karaktärer och sådana baserade på verkliga människor. Några exempel: Katherine Hepburn spelade en japansk kvinna i Dragon Seed (1944), Burt Lancaster spelade en Apachekrigare i Apache (1954), John Wayne porträtterade Djingis Kahn i The Conqueror (1956), Natalie Wood var den puertoricanska Maria i West Side Story (1961), Jennifer Connelly spelade John Nashs fru Alicia - som kommer från El Salvador - i A Beautiful Mind (2001), Carey Mulligan fick rollen som Irene i Drive (2011) trots att karaktären i den litterära förlagan är latinamerikansk, och Johnny Depp spelade Tonto i The Lone Ranger (2013).

Dessa exempel gör att det blir rätt skrattretande med folk som ropar ”tänk om Shaft plötsligt skulle spelas av en vit man!” och tror att de kommer med ett helt huvudlöst förslag.

Vilka cirklar är det som skulle rubbas om Spider-Man eller James Bond plötsligt var svart i någon av sina inkarnationer? Bond har redan spelats av 6 olika skådespelare (7 om en räknar David Niven i Casino Royale från 1967) och Spider-Man får sin tredje i Captain America: Civil War (2016).

Personligen skulle jag gärna se just Elba som den distingerade agenten. Han har redan hunnit spela både gangster och polis samt asagudarnas bodyguard. Det är ett naturligt nästa steg. Och när jag nu ändå önskar: en queer Spider-Man, tack. Han behöver vaken röka eller tortera folk, jag lovar.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 26 juni 2015.