ATT VANDRA SIG FRI

En kvinna sitter på toppen av ett berg. Hennes packning ligger bredvid henne och skorna likaså. Hon tar försiktigt av sig en blodig strumpa och blottar en svart stortånagel. Hon stålsätter sig, och så river hon bort den.
Det är här vi möter Cheryl Strayed (Reese Witherspoon), men hennes vandring har börjat långt tidigare. Hon har bestämt sig för att ensam vandra längs Pacific Crest Trail, en vandringsled som går genom Kalifornien, Oregon och Washington upp till den kanadensiska gränsen.
Hon behöver hitta tillbaka till något som gått förlorat i och med hennes mammas död.

Filmen ”Wild” baserar sig på Strayeds memoar, men i regissören Jean-Marc Vallées händer håller den sig undan det horribelt tillrättalagda och falskklingande hitta dig själv-mantrat som genomsyrade till exempel ”Eat Pray Love” (2010), en annan memoar-till-film om en inre/yttre resa.
”Wild” är då betydligt mer besläktad med Sean Penns ”Into the Wild” (2007).

Vallée fokuserar i huvudsak på kontrasten mellan nu och multipla då (då: barndomen, då: innan mammans död, då: efter mammans död). Vissa tillbakablickar kommer i hela scener, men de flesta är bara flyktiga ögonblicksbilder.
Det finns ingen kronologi, ingen tydlig logik. Det är som det är inne i huvudet. Minnen dyker upp för att förvandlas till något annat för att försvinna.
Vissa bilder återkommer medan andra pressas undan, för svåra att återuppleva eller konfronteras med. Det är både imponerande och befriande hur Vallée låter bli att forma, paketera och inordna Cheryls associationer.

Wild är Cheryls berättelse, men det handlar egentligen ännu mera om hennes mamma, superbt spelad av Laura Dern. ”Min mamma var mitt livs stora kärlek”, säger Cheryl, och det är sorgen efter henne som fungerar som katalysator både för Cheryls destruktiva spiral och den efterföljande vandringen.
Hon ska gå sig fram till den kvinnan hennes mamma visste att hon är.

Detta incitament gör att filmen, med manus signerat Nick Hornby, stundvis faller ner i de sentimentala groparna och att de livsbejakande klichéerna ibland tittar fram, men såret efter mamman spelas så genuint och blottande av Witherspoon att dessa stunder är lätta att förbise.
Vallées styrka är personregi – vilket blev tydligt redan i ”Dallas Buyers Club” där både Matthew McConaughey och Jared Leto stod för imponerande prestationer – och han får verkligen ut det mesta ur Witherspoon, som finns i så gott som varje scen.
Hon har inte varit så här bra sedan rollen som June Carter i ”Walk the Line” (2005).

Publicerad i Åbo Underrättelser den 30 januari 2015.

Wild (2014)

Regi: Jean-Marc Vallée

Manus: Nick Hornby, efter Cheryl Strayeds memoar Wild: From Lost to Found on the Pacific Crest Trail

I rollerna: Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski, Michiel Huisman, Gaby Hoffman

BÄSTA 2014

I det nyaste numret av Filmjournalen (4/2014) har vi sammanställt lite årslistor för 2014, här är min plus några extra filmer som inte rymdes med!

Topparna

Årets bästa är en trio: Richard Linklaters makalöst fina tidsexperiment/uppväxtskildring Boyhood, Paweł Pawlikowskis bländande vackra och berörande Ida, samt bröderna Dardennes realistiska och komplexa drama Deux Jour, Une Nuit med Marion Cotillard i storform.

Överraskningarna

Årets överraskning är definitivt den grymt underhållande framtidsvisionen Edge of Tomorrow med Tom Cruise och Emily Blunt i huvudrollerna. Både smart, rolig och spännande. Bonus är att få se Cruise dö om och om igen.

Två mindre filmer som också förtjänar glädjetjut är Frank (Michael Fassbender med ett papier-machéhuvud) och Obvious Child (Jenny Slate som gravid komiker).

Besvikelserna

Årets stora sorg är den otroliga skådespelaren Philip Seymour Hoffmans bortgång. Som en av de aboslut bästa nutida skådespelarna lämnar han ett stort hål efter sig. I år har vi ändå fått se honom i både Mockingjay Part 1 och Anton Corbijns skarpa thriller A Most Wanted Man.

Plus lite filmer från 2013 som nådde Finland först i år

Jim Jarmuschs superba vampyrdrama Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston, Spike Jonzes framtidsvison

Her och bröderna Coens Inside Llewyn Davis med Oscar Isaac som deppig folkmusiker.

ATT VARA CHARLIE ELLER INTE VARA

När jag hörde om attacken i Paris gjorde jag som många andra i mitt Facebook-flöde. Jag skrev Je suis Charlie, och senare på dagen stod jag på Åbo torg för att demonstrera mot våldet, för offren. 

Efteråt hade jag en hetsig diskussion med en nära vän om ifall det var ett problem att några som deltog hade "för yttrandefriheten"-skyltar. Han tyckte inte att det Charlie Hebdo sysslade med var yttrandefrihet. Jag försökte förklara att jag inte heller tyckte det men att man inte kan gå omkring och skjuta folk för det. Efter den hetsiga inledningen hade vi ett fint och komplicerat samtal om hela situationen. Konspirationsteorier, försök att konkretisera gränsen mellan yttrandefrihet och kränkning, rädslan för att detta nu leder till ännu mer islamofobi, rasism, segregering, nationalism - allt sånt som Europa/världen redan genomsyras av. Att diskussionen skulle vändas bort från fördömandet av själva aktionen till att blir ett hyllande av det som Charlie Hebdo konkret sysslade med. Och så klart var det exakt det som hände.

När jag tog orden Je suis Charlie i min mun trodde jag naivt nog att jag kunde göra det utan att bli en del av ett större narrativ som jag varken stöder eller förstår. Narrativet om hur Charlie Hebdo med sina respektlösa karikatyrer är yttrandefrihetens högborg och att rätten till just den sortens kränkingar är det som måste försvaras! Att allt är tillåtet i yttrandefrihetens namn. 

Jag trodde att jag kunde vara Charlie som stöd åt de som förlorat nära vänner och familjemedlemmar utan att vara Charlie som stöd för själva tidningen. Jag tvivlar nu på att det går att separera dessa två betydelser. Så. Je ne suis pas Charlie, mais je suis ledsen över det som hände, på många plan.