Lynch Lynch Lynch

Det händer igen. Tv-serien Twin Peaks har återuppstått och alla vänder blicken mot det lilla samhället som för över 25 år sedan skakades av Laura Palmers död. Där Agent Dale Cooper drack starkt svart kaffe och Bob lurade bakom vardagsrumssoffan. Där det fanns idel mörker bakom den besynnerliga ytan.

Det är både samma värld och en helt annan vi får stiga in i ett kvartssekel senare. Lynch har varit väldigt förtegen om handlingen och det är både typiskt och förståeligt. Här gäller det att hitta balansen mellan nostalgi och utveckling. ”Är det här framtiden eller det förflutna?” frågar den enarmade mannen i det röda rummet, och det är den frågan vi som publik också får tampas med. Är detta Twin Peaks så som vi minns det eller något helt annat, besläktat, nytt?

Som uppladdning inför Twin Peaks: The Return visade en av Malmös biografer några äldre filmer av Lynch. Jag fick således chansen att se min absoluta favoritfilm Mulholland Drive på bio igen, för första gången sedan premiären 2001. Upplevelsen sitter i, och jag märker att trots återbesöket i Twin Peaks är en del av mig kvar på Mulholland Drive. Där en svart limousine långsamt tar sig fram i kvällsmörkret. Där en kvinna med minnesförlust möter en skådespelerska med stora drömmar. Där identiteter förskjuts och smälter samman. Där det finns idel mörker bakom den hoppfulla ytan.

Mulholland Drive är inte så långt ifrån Twin Peaks. Hos Lynch länkas platserna ihop av den distinkta dialogen, tonen, mörkret och framförallt musiken, signerad Angelo Badalamenti. Han har en diger erfarenhet av att jobba tillsammans med Lynch – faktiskt har han gjort musiken till sex av tio Lynchfilmer samt webbserien Rabbits och alla säsonger av Twin Peaks.

Från början anställdes han som röstcoach åt Isabella Rossellini när Lynch filmade Blue Velvet. Tanken var att Rossellini skulle sjunga en version av Tim Buckleys Song to the Siren. Lynch var inspirerad av This Mortal Coils cover men lyckades aldrig få rättigheterna. Lynch och Badalamenti skrev istället Mysteries of Love tillsammans och Badalamenti fick rollen som pianist. Och Song to the Siren – den hamnade i Lost Highway istället, signerad just This Mortal Coil.

Mulholland Drive var också ämnad för TV från början. Lynch filmade den som ett 90-minuter långt pilotavsnitt för en tv-serie men då ingen ville köpa den skrev han om manuset och fortsatte filma. Enligt Sherilyn Fenn, som spelar Audrey Horne i Twin Peaks, var premissen för Mulholland Drive först tänkt som en spin off-film med Audrey Horne i huvudrollen. Men det usla mottagandet som filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me fick gjorde att Lynch skrotade alla liknande planer. Låt oss hoppas att Audrey får leva vidare i nya Twin Peaks istället, och att resultatet är minst lika nervkittlande som färden längs Mulholland Drive.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 maj 2017.

Isabelle Huppert, 12 poäng

Det är den tiden på året, då Europa samlas kring det som förenar oss alla: dålig musik och underliga scenshower. Fenomenet som stavas Eurovisionen. Semifinalerna är avklarade och finalisterna är redo för finalen imorgon. Men för den som vill ladda inför festen med en film eller två är det relativt svårt. Filmerna om Eurovisionen är nämligen nästintill obefintliga.

Kanske för att evenemanget i sig är ett sådant spektakel att det är svårt att överträffa. Här samlas nämligen alla möjliga känslolägen och karaktärer. I år finns översvallande ballader, en gorilla, en man med ett hästhuvud, rekvisita i form av en långa fläta, rumänsk joddelsång och en svensk Dressman-reklam. Utöver det har vi ett stående inslag av kompisröstande, en och annan skandal och lite politiskt drama. Eurovisionen är som ett hopkok av de flesta filmgenrer, med höjdpunkter och bottennapp sida vid sida. Hur skulle filmen någonsin kunna förmedla eller överträffa det?

Förutom några ”dokumentärer” i PR-syfte (typ Fairytale The Movie om Alexander Rybaks år efter vinsten i ESC) finns egentligen bara Susanne Biers Livet är en schlager (2000) med manus av Jonas Gardell. Filmen fokuserar på fyrabarnsmamman Mona (Helena Bergström) som är besatt av schlagermusik. Hon jobbar som personlig assistent åt David (Jonas Karlsson) som har cerebral pares. Han spelar upp ett musikstycke för Mona, som i sin tur skriver text till musiken och skickar in den till de svenska uttagningarna för ESC mot Davids vilja.

Men så dyker den franska romantiska komedin Souvenir (2016) upp från ingenstans. Det är en av dessa filmer att se och förundras över att den alls blivit till. Isabelle Huppert, av alla människor, spelar Liliane – en uttråkad kvinna vars liv består av monotont arbete på en pathéfabrik och ensamma kvällar framför tv:n med en drink i handen. Men hon har ett förflutet som sångerskan Laura som gjorde stor succé i Eurovisionen för Frankrike för många år sedan. Hon kom tvåa, slagen endast av ABBA. Inte fy skam det. (Men ändå, som en av hennes medarbetare säger när sanningen om hennes identitet uppdagas: du borde ha vunnit men de fuskade säkert, svenskarna!)

I filmen är det den unga boxaren Jean (Kévin Azaïs) som återupptäcker Liliane och övertalar henne att göra comeback som Laura, först inför boxningsklubben och halventusiastiska pensionärer på ett äldreboende. Sedan: den franska eurovisionsuttagningen.

Filmen är sockervadd, så tunn att den knappt skulle finnas vore det inte för Hupperts charm och utstrålning. Och comeback-sången Joli Garçon är ett riktigt örhänge. Ja, faktiskt skulle sången få min röst i årets tävling om Isabelle Huppert framförde den. Men så är jag också svag för lätta, smått smöriga franska bagateller, både i musik- och filmform.

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 maj 2017.

The Real American Horror Story

Jordan Peele är främst känd som ena halvan i humorduon Key & Peele, vars sketchkomedishow med samma namn fokuserade mycket på rasism, fördomar och samhällsnormer. Nu långfilmsdebuterar han med Get Out (finländsk premiär 5 maj).

I centrum hittar vi Chris (Daniel Kaluuya) som tillsammans med sin flickvän Rose (Allison Williams) ska träffa hennes föräldrar för första gången. Att träffa släkten är alltid potentiellt obekvämt men än mer illa till mods känner sig Chris när han inser att föräldrarna inte vet att han är svart. ”Oroa dig inte, mina föräldrar är inte rasister” säger Rose och menar att hennes pappa skulle ha röstat på Obama en tredje gång om han bara kunnat. Men Chris vet att vardagsrasismen lever väl även hos vita, välmenande liberaler. Ja, kanske alldeles särskilt väl hos just dem.

Premissen känns igen från Stanley Kramers dramakomedi Guess Who’s Coming to Dinner (1967), men regissören och manusförfattaren Peele har andra planer för Get Out. Istället för ett lättsamt drama med ett budskap bjuds vi på en regelrätt skräckfilm, och en riktigt bra sådan dessutom. Men Peele nöjer sig inte med det – det finns en orsak till att han själv kallar filmen för en socialthriller – utan väver in bitande satir och samhällskritik i varje scen.

Det markanta med Get Out är just det, att den inte är det ena eller det andra utan allt samtidigt: en bitande social kritik och en effektiv, underhållande thriller med komiska inslag. Dessa olika grepp tar inte ut varandra utan samverkar för att skapa en film där det är nästintill omöjligt att komma åt precis alla dimensioner under en och samma visning. Det är en film att se om.

I en intervju med Terry Gross på NPR påpekar Peele att de bästa och mest effektiva skräckfilmerna alltid bottnar i en verklig rädsla. I en amerikansk kontext finns det filmer som undersöker alla sorters skräck förutom just etnicitet i en modern kontext. Peele såg ett tomrum som behövde fyllas.

Att vara svart i USA är att ständigt få höra att en ser rasism där den inte finns. Peele ville därför göra en film där publiken oberoende av etnicitet ständigt medvetandegörs om de mikroaggressioner och alluderingar till etnicitet som Chris utsätts för, och som i förlängningen är en del av vardagen för rasifierade.

I sin recension av Get Out skrev Alonso Duralde att Get Out handlar om svarta människors rädsla för vita människors rädsla för svarta människor. Det är ytterst smart att använda sig av skräckfilmens konventioner för att utforska just detta. Det är en genre som allt som oftast porträtterar vita kvinnor som oskyldiga överlevare och svarta män som statister, mördade redan under filmens första 10 minuter. Amy Nicholson sammanfattar det väl i sin recension av Get Out: i de flesta slasherfilmer skulle en kille som Chris dö först, men Peele tar fasta på hur klichén fått allt om bakfoten – unga svarta män vet definitivt att deras liv är i fara från första stund.

Därför är också inledningsscenen i Get Out så genial och tongivande: en människa går ensam på en mörk gata i ett område hen inte känner till. Men här är det inte en vit kvinna i ett slumområde utan en svart man i ett vitt, välbärgat villaområde. En bil kör förbi, saktar ner. Tankarna går till Trayvon Martin – 17-åringen som sköts ihjäl i ett grindsamhälle i Florida – och faran är alldeles skrämmande påtaglig, verklig och befogad.

Publicerad i Åbo Underrättelser 28 april 2017.