Hög på låga förväntningar

När jag var yngre hade jag ofta höga förväntningar på alla filmer jag såg. Men då var jag också oförstörd och naivt trollbunden av filmen som medium så besvikelserna var få. Med åldern har en viss cynism och skepsis smugit sig in i mitt tittande. Jag ser på film på ett annat sätt idag, delvis för att det är mitt jobb men också för att det inte längre är bara magi. Det är mer komplext än så.

Nuförtiden försöker jag se filmer med öppet sinne och få förväntningar, varken höga eller låga. Jag vill att upplevelsen ska vara min egen och inte filtreras genom vad jag trodde att jag skulle få se eller hoppades på. Men ibland är det svårt att inte ha åsikter redan innan filmen nått en biograf nära mig. En film som hyllats unisont förväntas vara bra. En film som sågats förväntas vara dålig. Och så finns det filmer som en bara instinktivt känner avsmak för.

Danny Boyles nya T2 Trainspotting var en sådan för mig. Ja, faktiskt var jag så säker på mitt ointresse att jag övervägde att avstå en gratisvisning av filmen. ”En uppföljare till Trainspotting, är det ett skämt?” minns jag att jag tänkte då nyheten släpptes. För originalfilmen var inte bara en film, den var ett fenomen. Och de 20 år som gått sedan den kom har inte gjort annat än befäst den som klassiker. Men jag gick på filmen, skeptisk och redo att lida, och tji fick jag. Efter en skakig inledning märkte jag att jag faktiskt njöt av att återse de inkompetenta killarna!

I Trainspotting (1996) fick vi lära känna Renton (Ewan McGregor), hans junkievänner Sick Boy (Johnny Lee Miller), Spud (Ewen Bremner) och Tommy (Kevin McKidd) samt psykopaten Begbie (Robert Carlyle). De levde en heroinfylld tillvaro i ett fattigt Edinburgh tills Renton blåste de andra på jäkligt mycket pengar från en drogaffär.

Med uppföljaren T2 får vi så svaret på frågan ”var finns de nu?” ifall det var någon som gått och undrat. 20 år har förflutit, både för oss och för karaktärerna. Begbie sitter i fängelset, Sick Boy finansierar sitt drogberoende genom utpressning och Spud är så trött på att låta drogerna styra livet att han planerar sitt självmord. Renton då? Han har levt ett propert liv i Amsterdam med jobb och äktenskap. Nu återvänder han till Edinburgh för en rendez-vous med sina gamla polare, numera fiender.

Så filmen var bra alltså? Nja, det är här det blir klurigt. Var den bra eller njöt jag bara av att den inte var lika dålig som jag hade väntat mig? Var jag hög på diskrepansen mellan tanken på filmen och filmen i sig? Efter några dagars betänketid lutar jag mot det. Carlyle storspelar visserligen och Boyle har skapat en överraskande rolig och estetiskt imponerande film, men som helhet förblir den ojämn och ofokuserad. Det sannaste jag kan säga, förväntningar åsido, är: Behövdes en uppföljare till Trainspotting? Absolut inte, men här är den och den suger inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 februari 2017

Katt för sin hatt

Jag har alltid varit mer av en hundmänniska än en kattmänniska, kanske främst på grund av omständigheterna. Min familj har haft hund och detsamma gällde mina vänner när jag växte upp. De få katter jag träffade var allt annat än keliga och en eller två gav mig rivmärken som tack för mötet. Det gjorde att jag växte upp med känslan av att katter nog inte gick att lita på. När jag sedan fick höra att en katt som viftar på svansen signalerar något helt annat än en hund som gör detsamma blev jag säker på att jag aldrig skulle förstå mig på katter och att det nog var bäst att hålla sig borta från dem.

I vuxen ålder har denna bild rehabiliterats nästan fullt ut. Jag föredrar fortfarande de katter som beter sig som hundar men jag har lärt mig att också uppskatta katters totala brist på intresse för människans försök att kommunicera. Tack vare internet går det knappt en dag utan att en söt kattvideo hittar fram till mig. Långfilmer om katter är dock mer sällsynta, och kanske ska vi vara tacksamma för det. För varje Mästerkatten finns det nämligen en Garfield: The Movie - en pinsam påminnelse om att även Bill Murray behöver pengar ibland.

En nyare kattfilm är fjolårets Keanu, en actionkomedi med komikerduon Keegan-Michael Key och Jordan Peele. Här blir en liten kattunge kidnappad och de annars rätt timida kusinerna Rell och Clarence hamnar mitt i den undre världens gängbråk på jakt efter katten. Samma år kom även Nine Lives, en film som stoltserar med skådespelare som Kevin Spacey, Christopher Walken och Jennifer Garner. Spacey spelar en framgångsrik affärsman som försummar sin familj. När dottern önskar sig en katt i födelsedagspresent kommer Walkens udda djuraffärsägare in i bilden. Det ena leder till det andra och vips har Spaceys medvetande fångats i katten. Bara genom att hitta tillbaka till sin familj och finnas där för dem kan han återfå sin mänskliga skepnad. Orsaken till att du aldrig har hört talas om filmen? Se trailern, den är inte nådig.

En helt annorlunda, och ytterst sevärd, kattfilm är då den turkiska dokumentären Kedi, också från 2016. Det är Ceyda Toruns kärleksbrev till kattstaden Istanbul och en av publikfavoriterna på årets filmfestival i Göteborg. Istanbul är en stad full av katter. De flesta är herrelösa och tas om hand av alla och ingen. Ute på gatorna finns mat- och vattendepåer, cafégäster och butiksägare avvarar rester och vissa människor ägnar stora delar av sitt liv åt att ta hand om katterna runt om i staden. Ingen verkar orolig över sjukdomar eller ohyra, de kelar med katterna och ger dem medicin när de är sjuka.

Torun väljer att fokusera på några av katterna, alla med sina olika personligheter, och genom dem stöter vi även på olika livsöden i människoform. Det är ett lysande grepp. Fascinationen för katterna varvas så ständigt med berättelser som nästan i förbifarten skvallrar om brokiga livsöden. En man berättar att han hade ett nervöst sammanbrott och att katterna fungerar mycket bättre än piller som rehabilitering. En annan om hur en katt en gång ledde honom till en plånbok då han behövde pengar. Gemensamt har de respekten och vördnaden inför dessa djur som enlig filmen förstår att inte avguda människan så som hundarna gör. I Aristocats sjöng de att “en katt är alltid katt, ja katt för sin hatt” och i Kedi får vi minsann se några livslevande exempel på det.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 februari 2017