Dylan på film

Det har knappast undgått någon att Nobelpriset i litteratur i år tilldelats den amerikanska rockpoeten Bob Dylan. Diskussionerna och åsikterna har varit många och varierade efter att Sara Danius offentliggjorde nyheten. Vissa tycker att valet är nyskapande och modigt medan andra ifrågasätter Dylans storhet som poet och valet att utvidga kategorin litteratur till att innefatta även låtskrivare.

Vad en än har för åsikter i frågan vill jag här ta tillfället i akt att rekommendera tre filmer med/om den färska vinnaren. Dylan har själv figurerat som skådespelare ett fåtal gånger men filmerna om Dylan är definitivt mer intressanta.

Konsertdokumentären The Other Side of the Mirror samlar Dylans framträdanden på Newport Folk Festival under åren 1963-1965. Det är fascinerande att se hur Dylan utvecklas som musiker och som artist under de tre åren, som kulminerar med det kontroversiella elektriska framträdandet, då Dylan blev utbuad av en chockad och besviken publik.

En annan höjdare är D. A. Pennebakers dokumentär Don’t Look Back som följer Dylan under en turné i Storbritannien 1965. Dokumentären öppnar med den berömda scenen där Dylan håller i en bunt vita ark med sporadisk text från Subterranean Homesick Blues och kastar arken i takt med låten. Sedan följer intervjuer med brittiska journalister, jamsessioner på hotellrum och framträdanden på Royal Albert Hall.

Min favorit bland ”Dylanfilmerna” är ändå en film där Bob Dylan inte syns mer än några sekunder i slutet. Det är frågan om Todd Haynes spelfilm I’m Not There, en poetisk fantasi inspirerad av Dylan. Sex karaktärer får här representera olika delar och aspekter av Dylans liv och musik.

Christian Bale är ett amalgam av den tidiga protestsångaren Dylan och den nyreligiösa Dylan som trädde fram i slutet av 70-talet. Cate Blanchett får i sin tur porträttera Dylan under mitten av 60-talet, iklädd solglasögon både dag och natt, då såväl publiken som etablissemanget ifrågasatte hans nya musikstil och hans ”krångliga” persona.

Heath Ledger spelar en skådespelare vars äktenskap utmynnar i en vårdnadstvist, något som för tankarna till Dylans havererade äktenskap med sin första fru Sara Dylan – vilket i sin tur utmynnade i skivan Blood on the Tracks. Frun Claire (Charlotte Gainsbourg) påminner dessutom om Dylans flickvän Suze Rotolo - något som accentueras av att filmen innehåller en scen som efterapar bilden av Dylan och Rotolo på framsidan av skivan The Freewheelin’ Bob Dylan.

Richard Gere spelar Billy the Kid, en alludering till Dylans medverkan i Pat Garrett and Billy the Kid, som han också skrev musiken till (bland annat Dylans cover-genererande låt Knockin’ on Heaven’s Door). Ben Whishaw i sin tur spelar en ung Arthur Rimbaud, som Dylan influerades av. Även folksångaren Woody Guthrie var oerhört viktig för Dylan, något som återspeglas i Marcus Carl Franklin karaktär Woody.

Haynes har tagit mycket direkt ur Dylans liv och stora delar av dialogen kan återfinnas i intervjuer gjorda med Dylan, men Haynes har skakat om rejält i kronologin, vänt och vridit på händelser och således skapat en film som går att se som ett porträtt av Dylan men också en egensinnig meditation över skapande, identitet och berömmelse.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 oktober 2016.

Med blicken bakåt

I Woody Allens nyaste alster Café Society tar vi oss tillbaka till 30-talets Golden Age of Hollywood. Det är filmer med Ginger Rogers, det är swingjazz och det är gangsters!

Att resa bakåt i tiden är något Allen gjort under hela sin karriär. 1987 gjorde han Radio Days, ett lysande porträtt av en familj i Queens på 30- och 40-talet, då radion ännu hade sina glansdagar. Filmen är full av klassiska stycken signerade Glen Miller, Duke Ellington och Artie Shaw för att nämna några. 30-talet besökte han också 1999 med Sweet and Lowdown, en mockumentär om gitarristen Emmet Ray (spelad av Sean Penn), här en egocentrisk och alkoholiserad musiker som idoliserar Django Reinhardt.

Även Zelig (1983) är en mockumentär som utspelar sig under 20- och 30-talet. Här spelar Allen en man som blir känd som en ”mänsklig kameleont” och Mia Farrow en psykolog som försöker hjälpa honom.

En av Allens finaste filmer någonsin är The Purple Rose of Cairo (1985) där Mia Farrow, under 30-talets stora depression, flyr från sin gråa vardag och sin våldsamma man genom att förlora sig i filmerna hon ser på bio.

En av mina egna Allenfavoriter utspelar sig i slutet av 20-talet. Det är gangsterkomedin Bullets over Broadway (1994) med John Cusack, Dianne Wiest, Jennifer Tilly och Chazz Palminteri i huvudrollerna. Cusack spelar en idealistisk dramatiker som dras med en talanglös Tilly i huvudrollen eftersom hennes gangsterpojkvän finansierar pjäsen. Gangsterns högra hand, spelad av Palminteri, visar sig dock vara något av ett geni som ständigt kommer på sätt att göra pjäsen bättre.

20-talet har Allen återkommit till två gånger under de senaste åren. Först i Midnight in Paris (2011) och sedan i Magic in the Moonlight (2014). I den förstnämnda fungerar 20-talet som en idealiserad tidsperiod för den uttråkade, nutida, manusförfattaren Gil (Owen Wilson) som har svårt att skriva klart sin första roman. För honom är 20-talets Paris den ultimata tiden och platsen för att skapa konst. Stein, Hemingway, Picasso och Salvador Dalí är bara några av de konstnärer Gil stöter på i sitt tidsresande. I den senare träffar vi den cyniska och rationella illusionskonstnären Stanley (Colin Firth) som börjat tvivla på sin egen världsbild då han träffar den synska Sophie (Emma Stone). Är hon verkligen synsk på riktigt?

En annan magiker hittar vi i The Curse of the Jade Scorpion (2001), försatt under 40-talet. Allen spelar en försäkringstjänsteman som tillsammans med Helen Hunts effektivitetsexpert blir hypnotiserade och sedan används för att stjäla juveler.

Där tidshoppandet varit ett sätt för Allen att berätta olika berättelser får jag känslan av att det under den senare delen av hans karriär mera handlar om en viss nostalgi, en längtan bakåt. Ju äldre Allen blir desto mer förlegade/vakuumförpackade kan hans filmer kännas. Han känns trött, ja han känns gammal. Ändå fortsätter han göra en film om året och det är ofta samma ingredienser som återanvänds: Swingjazzen, behovet att para ihop väldigt unga kvinnor med betydligt äldre män, nostalgin över Old Hollywood. Allt det gör sig aningen bättre i en 20- och 30-talsmijlö. Men inbakat i dessa filmer finns också den melankoliska vetskapen om att det inte går att vrida klockan bakåt. Den tickar obönhörligt framåt vare sig vi vill det eller inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 7 oktober 2016.