Den gamla goda ”feministpropagandan”

1984 var året då världen lärde sig att svaret på frågan ”Who ya gonna call?” alltid är ”Ghostbusters”. Spökkomedin med Bill Murray och Dan Aykroyd i huvudrollerna tog både publik och kritiker med storm och har sedan dess kultförklarats många gånger om. 1989 gjordes en mindre lyckad uppföljare, Ghostbusters II, men trots den lever minnet och de varma känslorna för originalet kvar hos många.

Nu, sjutton år senare, är det dags igen. Spöken ska återigen jagas i New York. Hurra! Eller? Få filmer har faktiskt genererat så mycket hat som Paul Feigs kommande uppföljare. Orsaken är att huvudrollerna denna gång spelas av kvinnor. Årets spökjägare spelas av Melissa McCarthy, Kristen Wiig, Leslie Jones och Kate McKinnon. Detta faktum har fått internet att fullständigt svämma över av hatretorik och bitska kommentarer, något som startade redan för två år sedan då filmidén offentliggjordes. Premiär har den först idag i USA och nästa vecka i Finland.

Vilka är det som är arga då? Jo, män som såg och älskade den första filmen på 80-talet. Och självklart är det frågan om en liten men extremt högljudd klick som skapar alla rubriker, men det är inte enstaka kommentarer här och där, utan ett målmedvetet hat. Filmen, som ofta får det smickrande epitetet ”feministpropaganda” bland dessa troll, har redan röstats ner på Imdb och trailern har blivit en av de mest ogillade videorna på Youtube. I en intervju med Vulture ger Feig en passande liknelse: “I didn’t realize that for certain older guys, the original Ghostbusters is the equivalent of a tree house that has the no girls allowed sign on it”.

Om allt detta låter aningen bekant så är det för att det inte var särskilt länge sedan samma/liknande män blev oerhört kränkta över att den nya Mad Max-filmen handlade mer om Furiosa (spelad av Charlize Theron) än om Max.

Det tröstlösa här är att det aldrig har handlat om ifall filmen – vare sig Ghostbusters eller Mad Max - är bra eller dålig, om den håller och kan ge dagens publik samma underbara upplevelse som den första på 80-talet. Det har handlat om misogyni, om att vissa inte klarar av att se kvinnor med någon form av agens.

Denna respons gör det omöjligt att ha en vettig diskussion om det faktum att trailern faktiskt inte är särskilt rolig, att den enda mörkhyade karaktären verkar få spela en ytterst stereotyp ”högljudd svart kvinna”, och att filmen potentiellt inte är så charmig som den borde vara med en så talangfull ensemble (den har hittills fått blandad kritik i USA). För att vara feminist eller för jämställdhet eller vad du än vill kalla det betyder inte att allt som görs av kvinnor eller med kvinnor unisont måste hyllas. Det betyder att vi dömer saker på lika grunder.

Och om Feigs film inte lever upp till förväntningarna är det bara att återse originalet. Den visas i tv rätt så regelbundet.

Publicerad i Åbo Underrättelser 15 juli 2016.

En kort men lovande karriär

Den unga skådespelaren Anton Yelchin, 27 år, omkom i en olycka i söndags, då han blev påkörd av sin egen bil på garageuppfarten till sitt hem i Los Angeles. Omständigheterna är i skrivande stund inte helt klara, men polisen i L.A. rapporterar att Yelchin troligtvis hade stigit ur sin bil och befann sig bakom den när den började rulla mot honom.

Yelchin var en mångsidig skådespelare som fortfarande var i början av sin karriär. Han föddes i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) men flyttade redan som 6 månader gammal till USA då hans föräldrar, bägge konståkare, blev beviljade politisk asyl i landet.

För många är Yelchin mest känd som Pavel Chekov i de nyare Star Trek-filmerna, regisserade av J.J. Abrams. Den första kom 2009, uppföljaren Star Trek Into Darkness 2013 och den tredje, Star Trek Beyond, har premiär i slutet av juli. För andra är det Yelchins biroll i Jim Jarmuschs vampyrdrama Only Lovers Left Alive som står ut. Där spelade han Tom Hiddlestons dealer Ian, som fixade fram vintage instrument utan att fråga för många frågor.

För mig är det indiedramat Like Crazy (2011) som imponerar mest i den unga skådespelarens digra resumé. Filmen vann huvudpriset på Sundance-festivalen och är Drake Doremus regidebut. Yelchin och Felicity Jones (The Theory of Everything, Rogue One) spelar amerikanen Jacob och den brittiska utbytesstudenten Anna som träffas på campus i Los Angeles och blir kära i varandra. När Annas studentvisum går ut väljer hon att strunta i det och stanna i USA över sommaren, för att få tillbringa den med Jacob.

Efter en kort resa till London återvänder Anna till USA bara för att nekas inträde i landet och skickas tillbaka till Storbritannien. Det visar sig att hon är bannlyst från USA på obestämd tid, till följd av visumöverträdelsen. Jacob och Anna är således fångade i ett långdistansförhållande som tär på dem både som individer och som par.

Like Crazy är långt baserad på Doremus egna erfarenheter av ett långdistansförhållande och istället för att skriva ett traditionellt manus valde Doremus och Ben York Jones att jobba fram en 50-sidors synopsis och sedan låta skådespelarna improvisera fram all dialog. Resultatet är ett romantiskt drama som känns närmare verkligheten än samtliga filmer inom genren. Storyn är visserligen aningen forcerad i sitt sätt att hålla de två i sär, men Jones och Yelchin är så äkta att det gör ont. Jag ryser av igenkänning när jag ser den.

Like Crazy är i stunder en verkligt brutal uppgörelse med den frustration och de svårigheter som en långdistansrelation kan ge upphov till. Särskilt Yelchin får här visa sitt breda register i en roll som visar hur erfarenheter och känslor tär på oss och tvingar oss att växa upp och hur kärleken både kan lyfta och knäcka oss. Yelchin hade fler sådana prestationer i sig, men vi får sorgligt nog hålla till godo med de som redan finns.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 juni 2016.