Jag känner mig lite som jag gjorde på skolutflykterna i lågstadieskolan
i Stockholm. Mina nya svenska klasskamrater hade chips, läsk, plättar och
lösgodis i matsäcken. Jag hade rågbrödssmörgåsar med ost och en flaska hemlagad
saft.
Nu befinner jag mig inte på en Waxholmsbåt utan på Malmö Filmdagar
(MFD), ett branschevenemang för filmfolk. De kostymklädda männen och kjolklädda
kvinnorna runt mig bor på hotell och avtalar möten och businessluncher. Jag har
inte hemlagad saft den här gången, men nog en rågbrödssmörgås och en
pärontripp. Jag har cyklat hit (jag bor bara några kilometer härifrån) och äter
min medhavda smörgås i foajén på biografen där hela evenemanget tar plats.
Jag känner mig lite som en spion, med mitt röda ackrediteringskort om
halsen (det betyder frilansare – de andra har gröna eller blåa kort). Jag går
runt och tjuvlyssnar lite på konversationer, försöker få en titt på presskorten
som avslöjar vem som är vem. Får veta vilka filmer som unisont hyllas (Pixars
nya animation Inside Out), vilka som delar folk (Woody Allens Irrational Man) och vilka som sågas (den svenska
romantiska komedin Glada hälsningar från Missångerträsk).
Den första filmen som de flesta av oss ser är just Pixars hyllade
Inside Out men än mer entusiastisk är jag över att filmens regissör Pete Docter och producent Jonas Rivera är på plats. Docter är
även mannen bakom Monsters Inc. och Up.
Docter får mig helt klart att känna mig lite starstruck. Han är
otroligt lång, tar trappan tre trappsteg i taget. Han ser lite ut som pappan i
The Incredibles. Fast längre och smalare.
En svensk som envisas med att uttala Pixar med betoning på a:et [pixár]
intervjuar dem kort innan filmen börjar. Docter berättar att idén kom från att
hans egen dotter plötsligt gick från glad och sprallig till dramatisk och svår
och han började undra vad som föregick i hennes huvud egentligen. Själv hade
han också genomgått en liknande period, när hans familj flyttade: ”På Pixar
jobbar vi med en massa monster och bilar och sånt, men alla berättelser är
personliga, och det här är min och min dotters berättelse.”
Fem år tog arbetet från idé till färdig film. Processen inkluderade
samtal med både psykologer och vetenskapsmän, berättar Rivera. ”Vi insåg att vi
inte var några experter på känslor, så vi måste fråga andra”, skrattar han.
Filmen är söt, men just här visas den dubbade versionen, och eftersom
jag inte vill gå miste om särskilt Amy
Poehlers röstarbete ska jag se till att se den på nytt i originalversion.
Starstruck känner jag mig även när jag ser den svenska regissören Anna Odell efter filmen. Hon sitter och
gör något viktigt (antar jag) på sin dator och sedan går hon på lunch. Jag sitter
kvar. Bildgooglar Anna Odell i smyg. Ja, det var hon.
Publicerad i Åbo Underrättelser 4 september 2015.
