GERIACTION

När actionfilmen The Expendables (2010) hade premiär var filmens huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone 64 år gammal. Hans kollega Dolph Lundgren var över 50 och även Jet Li närmade sig ett halvt sekel. Filmen blev en kassasuccé och genererade snabbt två uppföljare, med en tredje på kommande nästa år.

I The Expendables-serien samlas en hel hög gamla actionhjältar. Gamla både i ålder och så till vida att de har en actionfilmkarriär bakom sig. Eller vad sägs om Chuck Norris, Jean-Claude Van Damme, Wesley Snipes och Antonio Banderas? Detta har fått mig att fler än en gång använda ordet ”gubbdagis” när filmerna kommit på tal. Men det finns faktiskt en mer etablerad benämning att använda. Geriaction. Det är en sammanslagning av orden geriatric (åldring) och action.

Fenomenet är nämligen bredare än att bara innefatta Stallone & Co. Det är många som gärna sysslar med denna action för män över 50. Sean Penn (The Gunman) och Denzel Washington (The Punisher) har provat på, medan Bruce Willis fortsätter återuppliva John McClane/Die Hard och Arnold Schwarzenegger än en gång ses i rollen som Terminator om bara en vecka.

Det finns även en hel subgenre med Liam Neeson som skämtsamt går under namnet Neesploitation (en sammanslagning av Neeson och exploitation). Den fick sin början 2009 i och med den första Taken-filmen, där Neeson ger sig på alla rötägg i världen på jakt efter sin kidnappade dotter. Därefter har han fortsatt i filmer som Taken 2&3, Unknown, The Grey, Non-Stop, A Walk Among the Tombstones och årets Run All Night.

Hollywood har än en gång vänt blicken bakåt i ett försök att nå biopubliken, och det verkar ha lyckats. Samtidigt som den femte Die Hard-filmen håvade in över 300 miljoner dollar, nådde Olympus Has Fallen (med Gerard Butler) och White House Down (med Channing Tatum) bara 161 respektive 205 miljoner. Det är inte småsummor det heller men jämfört med budget och förväntningar var de två, väldigt lika, Vita Huset-filmerna definitivt förlorare.

Så varför ser publiken hellre en 60-årig Bruce Willis än en 35-årig Channing Tatum i just dessa 80-talsinspirerade actionroller? Är det för att Willis redan på 80-talet etablerade just denna sorts film? Törstar vi bara efter att få återuppleva ett svunnet 80-tal? Eller är det så att ”vi” i det här fallet själva början närma oss 50 och uppskattar att se folk ”i vår egen ålder” även i roller som kräver knytnävar och automatvapen?

Oliver Jones på The Daily Beast menar att denna filmtrend skapades som en reaktion på den ekonomiska kris som svepte över världen och som i USA kulminerade i Lehman Brothers-kollapsen 2009, bara några månader innan den första Taken-filmen hade premiär. I ett samhälle där medelådersmannen plötsligt är ekonomiskt utsatt finns det ett behov av att se honom ta tag i saker och rädda dagen.

Jag tror att jag fortsätter kalla det gubbdagis ändå.

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 juni 2015.

SOMMAR

Sommar betyder massor av "storfilmer" på bio. Alltså, big budgets och massor av CGI. Inte det jag uppskattar mest med film men okeej. Ibland blir till och med jag överraskad och helt till mig (minns ännu med glädje när jag och Miche såg Edge of Tomorrow förra sommaren - såååå bra!)

Den här sommaren vet jag inte riktigt vad det är som ska överraska mig. Chris Pratt och muterade dinosaurier? Arnie? Ant-Man? Tror mest på dinosaurierna i så fall. Får fortfarande gåshud när jag tänker på köksscenen i första Jurassic Park!

Jurassic World: Pratt + dinos = kanske bra.

Terminator Genisys: Khaleesi och Arnie hänger.

Magic Mike XXL: kanske det löjligaste någonsin.

Ant-Man: Liten men naggande god?

Inside Out: Pixar gör det igen! Hoppas jag.

BIOFILM TILL MAX

När jag skulle intervjua den svenska regissören Henrik Hellström för Filmjournalen förra året fick jag se hans senaste film The Quiet Roar via en länk på min dator. På grund av strul med lösenord såg jag dessutom filmen på en buss, på väg till intervjun. När bussen rullade in mot Helsingfors gjorde eftertexterna detsamma. Det här var tjugo minuter innan intervjun. Det var på inget sätt idealt, varken för mig som journalist eller som tittare (jag hade knappt hunnit smälta filmen). The Quiet Roar är nämligen en film som gör sig bäst på bio, något som Hellström även påpekade.

Film är bäst på bio, brukar det heta. Och jag brukar vara benägen att hålla med. Det är något med de röda stolarna, storheten, ljudet som kommer från alla håll, mörkret. Det är en helhetsupplevelse, utan möjligheten att pausa för att kolla mailen, hämta mera chips eller gå på toaletten. Men ”film är bäst på bio” betyder inte automatiskt att film är dålig när den ses på annat sätt. Förutom ibland.

Jag såg nyligen Mad Max: Fury Road. Först hade jag inte tänkt se den alls. Jag har väldigt lite till övers för de tidigare Mad Max-filmerna och kände mig inte helt övertygad av trailern. Men så kom rapporterna från alla möjliga håll: vilken bioupplevelse! Alla hade plötsligt sett den (en nära vän såg filmen två gånger på tre dagar) och alla var smått begeistrade. När jag pratade med min flickvän efter att hon hade sett filmen, och älskat den, sade hon något intressant, nämligen: ”om jag hade sett den hemma hade jag antagligen inte ens sett klart den.”

Nu har jag sett den och jag delar hennes känsla. Mad Max: Fury Road är en fantastisk bioupplevelse, men jag är inte säker på att den är en lika fantastisk film. En del av ekvationen är lätt att räkna ut. Filmer med biljakter, explosioner, stora massor av människor, grandiosa vyer etc. gör sig bättre på stor duk. Och hela Mad Max: Fury Road är egentligen en enda lång biljakt, från början till slut. Det svulstiga och storslagna är svårt att förmedla genom en liten TV- eller datorskärm. Andra exempel är Gravity, Inception, Titanic, Jurassic Park. Likaså är det lättare att ”ge upp” hemma. Mad Max: Fury Road börjar segt, det är först efter en halvtimme som filmen verkligen tar sig. Så länge hade jag nog inte haft ro att vänta hemma.

Men det är något annat också, något som är svårare att sätta ord på. Det här är en film som kräver att tittaren totalt konsumeras av det som sker på duken. Som kräver att en inte har möjlighet att andas knappt. Inte för att det är så bombastiskt och imponerade (vilket det är) utan för att allt förlorar sin betydelse om tittaren inte befinner sig där i öknen tillsammans med Furiosa och Max. Det finns otroligt mycket att teoretisera och fundera kring gällande den här filmen, men själva filmupplevelsen lämnar inget utrymme för spekulationer. Det är bara att köra gasen i botten och hoppas på att överleva.

Så nej, jag har ingen överdriven lust att se Mad Max: Fury Road hemma. Men kanske går jag och ser den ett varv till medan den ännu visas på bio.

Publicerad i Åbo Underrättelser fredagen 29 maj 2015.

SNOR & RADIO

Förkylningen är inne på sin tredje vecka här, men eftersom sommaren vägrar hitta till malmö är det ingen stor förlust. lite tradigt bara. host host, snoooor.

In other news: I söndags pratade jag om A i Bokmagasinet, och sen pratade Anna Dönsberg och Catariina Salo så fint om boken också. Kan lyssnas på här.