BIOFILM TILL MAX

När jag skulle intervjua den svenska regissören Henrik Hellström för Filmjournalen förra året fick jag se hans senaste film The Quiet Roar via en länk på min dator. På grund av strul med lösenord såg jag dessutom filmen på en buss, på väg till intervjun. När bussen rullade in mot Helsingfors gjorde eftertexterna detsamma. Det här var tjugo minuter innan intervjun. Det var på inget sätt idealt, varken för mig som journalist eller som tittare (jag hade knappt hunnit smälta filmen). The Quiet Roar är nämligen en film som gör sig bäst på bio, något som Hellström även påpekade.

Film är bäst på bio, brukar det heta. Och jag brukar vara benägen att hålla med. Det är något med de röda stolarna, storheten, ljudet som kommer från alla håll, mörkret. Det är en helhetsupplevelse, utan möjligheten att pausa för att kolla mailen, hämta mera chips eller gå på toaletten. Men ”film är bäst på bio” betyder inte automatiskt att film är dålig när den ses på annat sätt. Förutom ibland.

Jag såg nyligen Mad Max: Fury Road. Först hade jag inte tänkt se den alls. Jag har väldigt lite till övers för de tidigare Mad Max-filmerna och kände mig inte helt övertygad av trailern. Men så kom rapporterna från alla möjliga håll: vilken bioupplevelse! Alla hade plötsligt sett den (en nära vän såg filmen två gånger på tre dagar) och alla var smått begeistrade. När jag pratade med min flickvän efter att hon hade sett filmen, och älskat den, sade hon något intressant, nämligen: ”om jag hade sett den hemma hade jag antagligen inte ens sett klart den.”

Nu har jag sett den och jag delar hennes känsla. Mad Max: Fury Road är en fantastisk bioupplevelse, men jag är inte säker på att den är en lika fantastisk film. En del av ekvationen är lätt att räkna ut. Filmer med biljakter, explosioner, stora massor av människor, grandiosa vyer etc. gör sig bättre på stor duk. Och hela Mad Max: Fury Road är egentligen en enda lång biljakt, från början till slut. Det svulstiga och storslagna är svårt att förmedla genom en liten TV- eller datorskärm. Andra exempel är Gravity, Inception, Titanic, Jurassic Park. Likaså är det lättare att ”ge upp” hemma. Mad Max: Fury Road börjar segt, det är först efter en halvtimme som filmen verkligen tar sig. Så länge hade jag nog inte haft ro att vänta hemma.

Men det är något annat också, något som är svårare att sätta ord på. Det här är en film som kräver att tittaren totalt konsumeras av det som sker på duken. Som kräver att en inte har möjlighet att andas knappt. Inte för att det är så bombastiskt och imponerade (vilket det är) utan för att allt förlorar sin betydelse om tittaren inte befinner sig där i öknen tillsammans med Furiosa och Max. Det finns otroligt mycket att teoretisera och fundera kring gällande den här filmen, men själva filmupplevelsen lämnar inget utrymme för spekulationer. Det är bara att köra gasen i botten och hoppas på att överleva.

Så nej, jag har ingen överdriven lust att se Mad Max: Fury Road hemma. Men kanske går jag och ser den ett varv till medan den ännu visas på bio.

Publicerad i Åbo Underrättelser fredagen 29 maj 2015.