Ari Folmans senaste film ”The Congress” har en annorlunda och tankeväckande utgångspunkt. Robin Wright (”The Princess Bride”, ”Forrest Gump”, ”Moneyball”) spelar en fiktiv version av sig själv, en åldrande skådespelare som efter flera år av missade chanser och dåliga val får ett sista erbjudande av filmstudion Miramount (en blandning av Miramax och Paramount). Nämligen att ge dem rättigheterna till en digital version av henne som de sedan får göra vad de vill med. Skådespelaren Robin Wright tillhör således studion, medan privatpersonen Robin Wright är fri att göra vad hon vill förutom att skådespela, det är strängt förbjudet.
Wright går med på erbjudandet främst för att hon behöver pengarna – hemma har hon en son som håller på att bli både blind och döv. Men filmen hoppar rätt snabbt 20 år framåt, när Robins kontrakt håller på att gå ut och hon bjuds in till en futurologisk kongress som är helt och hållet animerad. Och det är där större delen av filmen sedan utspelar sig.
Animationen är på inget sätt lika effektiv och berörande som i Ari Folmans gripande och visuellt slående ”Waltz With Bashir” (2008). Det här är mera som en dålig tripp, en hallucination på övervarv med skrikande färger och föränderliga landskap. Det är självfallet meningen, men överskuggar de mer djuplodade etiska frågorna kring ägande, industri, digitalisering och frihet som i alla fall inledningsvis verkar driva narrativet. Visst återkommer Folman till dessa frågor, och ger oss riktigt obehagliga framtidsvisioner, men det bestående intrycket är ändå ett av bristande fokus till följd av för många idéer och intryck.
Dialogen är inledningsvis styltig och aningen pompös och såväl Harvey Keitel, i rollen som Robins agent, som Kodi Smit-McPhee och Sami Gayle, Robins barn, känns obekväma i sina roller. Robin Wright är däremot ytterst imponerande och står för en kontrollerad och återhållsam prestation som lyfter hela filmen.
Trots bristerna är The Congress ändå något helt annat än vad som brukar visas på den stora duken, och den är därför värd en titt. Det må vara en film som förvirrar och ibland frustrerar, men det är också en film som får tankarna att snurra, och det är värt mycket i dagens läge.
The Congress (2014)
Publicerad i Åbo Underrättelser 29 augusti 2014.
Wright går med på erbjudandet främst för att hon behöver pengarna – hemma har hon en son som håller på att bli både blind och döv. Men filmen hoppar rätt snabbt 20 år framåt, när Robins kontrakt håller på att gå ut och hon bjuds in till en futurologisk kongress som är helt och hållet animerad. Och det är där större delen av filmen sedan utspelar sig.
Animationen är på inget sätt lika effektiv och berörande som i Ari Folmans gripande och visuellt slående ”Waltz With Bashir” (2008). Det här är mera som en dålig tripp, en hallucination på övervarv med skrikande färger och föränderliga landskap. Det är självfallet meningen, men överskuggar de mer djuplodade etiska frågorna kring ägande, industri, digitalisering och frihet som i alla fall inledningsvis verkar driva narrativet. Visst återkommer Folman till dessa frågor, och ger oss riktigt obehagliga framtidsvisioner, men det bestående intrycket är ändå ett av bristande fokus till följd av för många idéer och intryck.
Dialogen är inledningsvis styltig och aningen pompös och såväl Harvey Keitel, i rollen som Robins agent, som Kodi Smit-McPhee och Sami Gayle, Robins barn, känns obekväma i sina roller. Robin Wright är däremot ytterst imponerande och står för en kontrollerad och återhållsam prestation som lyfter hela filmen.
Trots bristerna är The Congress ändå något helt annat än vad som brukar visas på den stora duken, och den är därför värd en titt. Det må vara en film som förvirrar och ibland frustrerar, men det är också en film som får tankarna att snurra, och det är värt mycket i dagens läge.
The Congress (2014)
Regi: Ari Folman
Manus: Ari Folman
efter The Futurological Congress av Stanislaw Lem
I rollerna: Robin
Wright, Harvey Keitel, Jon Hamm, Paul Giamatti, Kodi Smit-McPhee
Publicerad i Åbo Underrättelser 29 augusti 2014.
