Den danska regissören Nicolas Winding Refn väckte uppmärksamhet under
årets Cannes festival när han kallade Lars von Trier passé och anklagade honom
för att ha försökt få Refns fru i säng senast de sågs. Det var ett rätt onödigt
utspel då filmen Refn var där för att marknadsföra, The Neon Demon
(Finlandspremiär idag), har klarat av att skapa rubriker helt på egen hand. Den
utspelar sig i Los Angeles modevärld och lyckas innehålla både nekrofili och kannibalism.
I Cannes åsamkade den såväl burop som folk som gick ut. Att filmen i
sluttexterna dedikerades till Refns fru Liv Corfixen ledde också till att en
kritiker, enligt sägen, ställde sig upp och ropade ”Fuck you, Liv”. Den
brittiska tidningen Daily Mail föreslog å sin sida att filmen borde förbjudas
på grund av sitt depraverande innehåll, trots att skribenten Clare Foges inte
verkade ha sett filmen.
Allt detta passar som
hand i handske för Refn. Han är en provokatör som anser att han endast gjort
sitt jobb ifall hans filmer skapar diskussion. "If I don't
split, what are we doing here? Why would you waste your time with something
that doesn't make you react?" sade han under presskonferensen i Cannes och
menade att den franska filmfestivalen bara skulle vara tråkig utan honom. Refn må spy galla över von Trier, men han verkar aktivt försöka ta över
sin landsmans rykte som enfant terrible.
I The Neon Demon återvänder Refn till det Los Angeles han blev så
förälskad i när han gjorde Drive (2011), filmen som förvandlade honom från
killen bakom Pusher-trilogin till Den Nästa Stora Regissören i Hollywood.
Drive, gjord för 15 miljoner, kammade hem 76 miljoner i biljettintäkter
och fick en 15-minuters stående ovation i Cannes där Refn också fick priset för
bästa regissör. Detta, en ultravåldsam stilövning om en robotliknande Ryan
Gosling iklädd skorpionsilkesjacka. Alla väntade andäktigt på uppföljaren, den
som skulle cementera Refns plats på tronen.
Uppföljaren kom och likaså besvikelsen. Only God Forgives (2013) tar
våldet i Drive och skruvar upp det till elva. Filmen utspelar sig i Bangkok och
är en icke-koherent stilövning fylld av övergrepp och tortyr, än en gång med
Gosling i huvudrollen. Den fick Will Leitch på Deadspin att konstatera att den
är så dålig att den till och med får en att ifrågasätta kärleken för Drive. Det
är svårt att inte tro att Refn åtminstone delvis var ute efter just den
reaktionen, att han medvetet ville irritera dem som väntade på en Drive 2.
I år är
han dock tillbaka i form. The Neon Demon är visserligen (medvetet) ytlig och
överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande
bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé.
Ekot av Drive och Only
God Forgives finns överallt i The Neon Demon. Tillsammans bildar de något av en
triptyk, stilistiskt. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken
(signerad Cliff Martinez i samtliga filmer) och karaktärerna ser ut som människor
men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt,
absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.
Publicerad i Åbo Underrättelser 10 juni 2016.
