Sarah Koenigs podcast Serial var allt jag kunde tänka på en kort period under 2014. Mordet på Hae Min Lee förvirrade och fascinerade. Viljan att lösa gåtan var så stor att jag och många med mig ofta glömde bort den grymma realiteten - att det inte är fiktion. Hae mördades på riktigt, och hennes ex-pojkvän Adnan Syed sitter i fängelse på riktigt, antingen för ett brott han har begått eller för ett brott han är oskyldig till. Efter tolv avsnitt var det slutligen dags att lämna Adnan och Hae. Koenig kom en bit på vägen. Hennes intention var aldrig att bevisa Adnans skuld/oskuld, utan att försöka ta reda på så mycket som möjligt om vad som hände.
Fick jag alla de svar jag sökte? Nej. Kommer jag att fortsätta undra, fundera, leta efter svar? Ja och nej. Jag kommer inte att sluta upp med gänget på Reddit som idkar egen forskning, men jag kommer att hålla ögon och öron öppna.
Jag läste nyligen ut Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Alla andra har redan hunnit både läsa och hylla boken om Andrées polarexpedition, jag vet, men bättre sent än aldrig. Det är en fascinerande berättelse om ingenjör Andrée och två andra besättningsmän som 1897 försökte flyga över Nordpolen i en vätgasballong men blev tvungna att landa efter bara tre dagar. Sedan vandrade de fram längs polarisen tills de kom till det som i dag kallas Vitön. Där upphörde alla deras dagboksanteckningar och 33 år senare hittades deras kroppar och resterna av lägret. Uusma har tillbringat en stor del av sitt liv med att försöka lösa gåtan. De hade kvar mat, ammunition och varma kläder men likväl dog de. Varför? Genom Uusmas intresse blir jag också besatt men inte heller här får jag alla de svar jag sökte. Kommer jag att fortsätta undra, fundera, leta efter svar? Ja och nej. Jag kommer inte att resa till Vitön eller söka i gamla arkiv, men jag kommer stundvis att tänka på expeditionen, undra hur de hade det. Och om jag någon gång befinner mig i närheten av Gränna besöker jag definitivt Andréemuseet.
Jag vill påstå att viljan att lösa gåtor är drivande hos de flesta människor. Det kan vara deckargåtor i pocketform, mysteriet med de försvunna bilnycklarna, ett namn på en film som någon inte minns. Vi vill ha svaren och känslan av tillfredställelse det ger att veta.
Min flickvän har en ovanlig förebild i livet. Nämligen Jessica Fletcher (Angela Lansbury) i Murder She Wrote. För min del betyder det att vi med jämna mellanrum sätter oss ner och ser kopiösa mängder avsnitt av den väldigt beskedliga men fyndiga 80-talsserien. Jessica är deckarförfattaren som lever sitt liv i den lugna hamnstaden Cabbot Cove, men som ständigt lyckas hamna mitt i ett mordmysterium. Hon är alltid smartare än polisen och löser gåtorna på löpande band. Vi i vår tur kan vältra oss i tillfredsställelsen att få en upplösning i varje avsnitt.
Men man kan bli mätt på svar, och svaren kan också visa sig vara mycket mindre intressanta än jakten på dem. Likväl börjar jag notera vad klockan är när jag lämnar lägenheten, tittar lite extra på folk i trappuppgången, försöker memorerar registerplåtar på gården. Allt i förebyggande syfte, så att jag har svaren den dagen polisen knackar på dörren i behov av en ny Jessica Fletcher.
Publicerad i Hufvudstadsbladet den 26 januari 2015.
