Filmen är en fiktionaliserad biografi över Jiro Horikoshi (Hideaki Anno), en japansk flygplansdesigner under andra världskriget. Som pojke tvingas han ge upp drömmen om att bli pilot på grund av närsynthet, men så upptäcker han den italienska flygplansingenjören ”Gianni” Caproni (Nomura Mansai) och bestämmer sig för att följa i hans fotspår. Caproni återkommer i drömmarna genom hela Jiros liv och fungerar som både rådgivare och inspiration.
Jiros liv är kantat av motgångar. Bland annat upplever han den stora Kanto-jordbävningen 1923 men träffar Naoko (Miori Takimoto) som han hjälper och förälskar sig i. Deras vägar möts igen långt senare och den kärlekshistorien bildar en fin parallell till berättelsen om Jiros flygplansdrömmar. Han tvingas genomleva många misslyckade projekt och skickas också ett varv till Tyskland för att göra efterforskningar. Dessa delar blir lite tradiga och i stunder är det svårt att hålla koll på var Jiro befinner sig och varför. Drömsekvenserna fungerar då som välkomna avbrott och andningspauser.
Miyazaki rör vid dilemmat kring skapandet av något vackert (i det här fallet flygplan) som används till något ohyggligt (krig), men väljer att inte använda det som förhärskande tema. Något fegt har vissa tyckt, men jag vill påstå att kritiken finns där. ”The Wind Rises” genomsyras nämligen av en sorg, en melankoli, som också omfattar den realisationen: att de vackra drömmarna är intvinnade i död och förstörelse, precis som Jiros liv i övrigt.
Miyazaki har med ”The Wind Rises” gjort en film som grundar sig mer i realismen än hans tidigare filmer. Här finns, förutom drömsekvenserna, inget övernaturligt, eller underligt. Jag har alltid uppskattat möjligheten att få stiga in i en helt egen värld och omfamnas av den, som i till exempel ”My Neighbor Totoro” eller ”Spirited Away”. Det här är mer lågmält, mer seriöst. Det är vackert, otroligt skickligt berättat och engagerande, men den fantasieggande, barnsliga glädjen är svårare att finna och det är synd, tycker jag. Det betyder dock inte att filmen skulle vara utan humor. Miyazaki lyckas även här slänga in några komiska figurer och sekvenser. Styrkan i filmen ligger dock långt i förmågan att berätta med värme och med ett så vackert bildspråk att ögonen tåras lite. Maesto Miyazaki, du kommer att saknas mig.
The Wind Rises (Kaze Tachinu) 2013
Regi: Hayao Miyazaki
Manus: Hayao Miyazaki
I rollerna: Hideaki
Anno, Miori Takimoto, Hidetoshi Nishijima, Nomura Mansai
Publicerad i Åbo Underrättelser den 4 april 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar