Alltid en Gilmore Girl

Den senaste veckan har jag legat hemma med en ytterst krävande förkylning och tillvaron har främst bestått av tedrickande i viloläge. Jag har varit för trött för att ta mig an nya böcker eller filmer. Istället har jag återbesökt en gammal favorit, nämligen Gilmore Girls. Det är en tv-serie som funnits hos mig sedan jag var tonåring och som jag regelbundet återvänder till.

Den sju säsonger långa serien är skapad av Amy Sherman-Palladino och hade premiär år 2000. I centrum finns Lorelai Gilmore (Lauren Graham) och hennes dotter/bästa vän Rory (Alexis Bledel). De bor i den pittoreska småstaden Stars Hollow, Connecticut - en plats fylld av excentriska karaktärer och extremt många ”town meetings” och underliga evenemang (påskäggsjakt, stickningsmaraton, dansmaraton, snögubbstävling, historiskt återskapande av frihetskriget etc.)

Lorelai blev gravid när hon var 16 år och bröt då med sina överklassföräldrar Emily och Richard. De gör en comeback i hennes liv då hon tvingas be dem om hjälp med Rorys skolavgift till den anrika privatskolan Chilton, ett måste om Rory ska kunna uppfylla drömmen om studier vid Harvard. I gengäld kräver Emily att flickorna äter middag med henne och Richard varje fredag, och så blir det.

Det bästa med Gilmore Girls är att serien i princip är Twin Peaks utan allt det obehagliga. Det som blir kvar är då en småstad full med underliga typer samt massor av kaffe och paj. En hel del skådespelare från Twin Peaks dyker dessutom upp i Gilmore Girls. Brenda Strong (Miss Jones) spelar en Chilton-mamma, Mädchen Amick (Shelley) spelar Rorys pappas flickvän Sherry, Kathleen Wilhoite (Lucys syster) är Lukes syster Liz och Sherylin Fenn (Audrey Horn) ses både som Jess pappas flickvän och senare som mamma till Lukes dotter.

I början av året blev det klart att streamingtjänsten Netflix släpper fyra nya installationer av Gilmore Girls i november, i princip fyra filmer á 90 minuter, en för varje årstid. Tillbaka vid rodret är Sherman-Palladino, som lämnade serien efter dess sjätte säsong på grund av konflikter med tv-bolaget CW som tog över serien då. Jag borde vara ytterst nervös över denna nyhet, tänka på allt som kan gå fel, hur potentiellt hemskt det är att återvända efter så lång tid. Men jag är nästan bara glad. Jag älskar dessa karaktärer, hur jobbiga de än kan vara, och jag vill träffa dem igen.

Jag var i samma ålder som Rory när jag första gången såg på serien. Hennes liv pågick parallellt med mitt under sex år, sedan slutade hon växa. En god vän till mig påpekade under sommaren att vi nu är exakt samma ålder som Lorelai är när serien börjar. Jag märker att jag ändå inte har slutat identifiera mig med Rory. När Gilmore Girls återvänder kommer hon att ha växt ikapp mig igen. Äntligen.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 augusti 2016.

MAI ZETTERLING

Just nu går det att se en K Special-dokumentär på Svt Play som heter Regissören. Den handlar om Mai Zetterling, svensk regissör som inte har fått ett så stort erkännande som hon är värd. Hon började som skådespelare men började regissera i början av 60-talet, en tid då det inte fanns särskilt många kvinnliga regissörer. Hon gjorde några riktigt geniala filmer, bland annat Älskande par (långfilmsdebuten 1964) och Flickorna (1968). Den sistnämnda blev totalsågad av (manliga) kritiker i Sverige ("Vilka förstockade menstruationer!" skrev tydligen Bo Strömstedt i Expressen, osv.) men har senare, tack och lov, fått upprättelse. 

Själv fann jag dokumentären något ofokuserad. En del rätt ointressanta människor kom till tals på bekostnad av mer info om Zetterlings arbete som regissör, vad hennes arv faktiskt är och hur hon har behandlats i den svenska filmhistorien.

En dokumentär som jag tror är mer intressant och som jag gärna skulle se, om jag bara hittade den, är Christina Olofsons I rollerna tre, där Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom (som spelade huvudrollerna i Flickorna), träffas efter Zetterlings död och pratar.

FEMINISTISK HUMOR

feministiska sketchshower - finns det nåt bättre?! broad city är den självklara favoriten men även inside amy schumer har sina stunder. bäst är det när schumer gör stand-up. och när hon är på ellen:

EN SÖNDAG

Vänner har jag träffat, en kolumn har jag skrivit, bussbiljetter till Helsingfors har jag köpt. Nu ska jag nog ta mig an Amazon Studios nya och kritikerrosade (ser alltid framför mig kritiker med rosiga kinder) serie Transparent. Jeffrey Tambor spelar Mort/Maura som när serien börjar kommer ut som transgender för sin familj. Verkar väldigt intressant och lovande. Och! Bästaste bästa Carrie Brownstein har en återkommande roll!