The Danish Girl

Redan innan jag såg Tom Hoopers The Danish Girl var jag aningen kritisk till filmen. Valet att låta cis-mannen Eddie Redmayne spela Einar/Lili och även vetskapen om att hustrun Gerda (Alicia Vikander) gjorts om från frigjord eventuellt lesbian till lojal tvåsamhetsivrare/hustru gjorde att hela projektet kändes olustigt. För vad är poängen att berätta denna fantastiska berättelse om en ändå inte tänker berätta denna fantastiska berättelse?

En del av problemet är kanske att manuset har gått via David Ebershoffs roman med samma namn, en bok som alltså redan fiktionaliserat den verkliga berättelsen om Lili Elbe, officiellt den första människan att genomgå en könskorrigerande operation.

Ett annat problem är Tom Hooper. I Hoopers händer blir allt yta: de vackra kläderna, 20-talets Köpenhamn, målningarna, Lilis transformation. Vi kommer aldrig in i huvudet på karaktärerna, särskilt inte Lili. Filmen är så gott som berättad ur hustrun Gerdas perspektiv och det är också hennes motstridiga känslor vi blir mer bekanta med än Lilis. Frågan om vem som egentligen är filmens "Danish Girl" infinner sig och halvvägs får vi ett rätt tydligt svar, då orden faktiskt uttalas - för att benämna Gerda.

Slutresultatet är en högst konventionell film där allt som skaver mot normen tagits bort. För jo, jag hävdar faktiskt att filmen långt förvägrar Lili rätten till sin egen berättelse. Den gör henne passiv, den talar om henne istället för att låta henne tala, den ser på henne istället för att visa vad hon ser och den avsexualiserar henne. 

Kanske jag är orimligt hård nu, det är ju ändå frågan om en Hollywood-film, men det känns relevant att bli upprörd. Jag har i flera recensioner sett orden "inoffensive" och "tasteful" användas för att beskriva Hoopers film. De skvallrar om hur osynliggjorda transpersoner fortsättningsvis blir, även när deras berättelser till synes berättas.

Hooper gör i The Danish Girl exakt samma sak som filmens Gerda - använder Lili som modell, skapar en vacker tavla men ger oss aldrig tillgång till människan bakom porträttet.

--- Jag vill här kort nämna Hans Sundströms recension av filmen i Hufvudstadsbladet idag, som gjorde mig väldigt upprörd. Sundström väljer att jämföra The Danish Girl med bland annat Tootsie och Some Like it Hot - två komedier som handlar om män som identifierar sig som män som klär ut sig till kvinnor för att få jobb/gömma sig från gangsters. Vad detta har med Lili Elbe att göra har jag absolut ingen aning om och jag kan bara gissa mig till att det handlar om grav okunskap från Sundströms sida. Men varför har ingen noterat och korrigerat detta på vägen till tryck?!

Don't believe me just watch

Den här videon får mig att vilja marathon-se alla Gene Kellys filmer, and then some.

DEBUTEN

Okej, så här är det. Jag har skrivit en bok. Jag har "debuterat" som det så fint heter (vilket alltid får mig att tänka på sex och/eller society girls som lärt sig niga och hålla en tekopp rätt). Det är ytterst häftigt. A heter boken och om jag får säga det själv (klar jag får), så är den rätt bra. Det tycker även några andra, vilket också är ytterst häftigt. Skamlös self-promotion här, titta hit!

Nu saknas bara den där fantastiska ateljén där min kreativitet bara flödar och där tavlor, målfärg, anteckningar hastigt skrivna på vad som helst, böcker, manussidor, skulpturer, hittegods och stearinljus nedstoppade i gamla vinflaskor samsas.

Såg på ett halvgammalt Babel-avsnitt och tänkte att Liv Strömqvists arbetsrum ser rätt trevligt ut:

Fortsatte se på Babel och tänkte att Paulo Coelhos arbetsrum ser urtråkigt ut:

Slutade se på Babel. Tänkte på att Tove Janssons ateljé ändå är drömmen:

FEMINISTISK HUMOR

feministiska sketchshower - finns det nåt bättre?! broad city är den självklara favoriten men även inside amy schumer har sina stunder. bäst är det när schumer gör stand-up. och när hon är på ellen:

MÅNDAGSSMART

"That woman from Scandal" säger jäkligt smarta saker. Go Kerry Washington!

ATT VARA CHARLIE ELLER INTE VARA

När jag hörde om attacken i Paris gjorde jag som många andra i mitt Facebook-flöde. Jag skrev Je suis Charlie, och senare på dagen stod jag på Åbo torg för att demonstrera mot våldet, för offren. 

Efteråt hade jag en hetsig diskussion med en nära vän om ifall det var ett problem att några som deltog hade "för yttrandefriheten"-skyltar. Han tyckte inte att det Charlie Hebdo sysslade med var yttrandefrihet. Jag försökte förklara att jag inte heller tyckte det men att man inte kan gå omkring och skjuta folk för det. Efter den hetsiga inledningen hade vi ett fint och komplicerat samtal om hela situationen. Konspirationsteorier, försök att konkretisera gränsen mellan yttrandefrihet och kränkning, rädslan för att detta nu leder till ännu mer islamofobi, rasism, segregering, nationalism - allt sånt som Europa/världen redan genomsyras av. Att diskussionen skulle vändas bort från fördömandet av själva aktionen till att blir ett hyllande av det som Charlie Hebdo konkret sysslade med. Och så klart var det exakt det som hände.

När jag tog orden Je suis Charlie i min mun trodde jag naivt nog att jag kunde göra det utan att bli en del av ett större narrativ som jag varken stöder eller förstår. Narrativet om hur Charlie Hebdo med sina respektlösa karikatyrer är yttrandefrihetens högborg och att rätten till just den sortens kränkingar är det som måste försvaras! Att allt är tillåtet i yttrandefrihetens namn. 

Jag trodde att jag kunde vara Charlie som stöd åt de som förlorat nära vänner och familjemedlemmar utan att vara Charlie som stöd för själva tidningen. Jag tvivlar nu på att det går att separera dessa två betydelser. Så. Je ne suis pas Charlie, mais je suis ledsen över det som hände, på många plan.

FINLAND = JÄVLIGT DÅLIG FILM

Det här här rätt lite att göra med film (förutom att det är som en riktigt jävla dålig film då) men jag måste ventilera lite:

"Utskott säger nej till könsneutral äktenskapslag."
Jag blir så ledsen. Och minst lika ledsen blir jag av att jag inte känner mig förvånad alls. Att jag inte tror på det här landet för fem penni, att jag redan har gett upp hoppet, eller kanske aldrig hade ett. Och visst, det är inte kört, det här var bara några fjantiga personer på vägen mot "stora salen" och det finns en rimlig chans att det går igenom, men ändå. Det här landet känns helt jävla hopplöst.

Jag har ingen lust i hela världen att gifta mig men jag vill ha möjligheten att göra det valet! Jag vill ha rätten att avstå. Jag vill att mitt "nej" ska vara ett val, inte det enda alternativet.

Och så är jag dum nog att läsa lite kommentarer här och där och får lust att flytta ut på landet (i något annat land, helst) tillsammans med mina allra närmaste och bästa och aldrig träffa en enda annan människa på nytt, ever!

Vad är problemet? Varför är det så viktigt att vissa människor inte får ha samma rättigheter som andra? Och det gäller inte bara den här frågan, det gäller allt!

Och varför verkar halva Finland fortfarande tro att just det här har med kyrkan och religion att göra? Det här handlar om staten juh! Åh, blir så trött. ÄR så trött. Väck mig när allt är över.

Nyt summerar fint