Redan innan jag såg Tom Hoopers The Danish Girl var jag aningen kritisk till filmen. Valet att låta cis-mannen Eddie Redmayne spela Einar/Lili och även vetskapen om att hustrun Gerda (Alicia Vikander) gjorts om från frigjord eventuellt lesbian till lojal tvåsamhetsivrare/hustru gjorde att hela projektet kändes olustigt. För vad är poängen att berätta denna fantastiska berättelse om en ändå inte tänker berätta denna fantastiska berättelse?
En del av problemet är kanske att manuset har gått via David Ebershoffs roman med samma namn, en bok som alltså redan fiktionaliserat den verkliga berättelsen om Lili Elbe, officiellt den första människan att genomgå en könskorrigerande operation.
Ett annat problem är Tom Hooper. I Hoopers händer blir allt yta: de vackra kläderna, 20-talets Köpenhamn, målningarna, Lilis transformation. Vi kommer aldrig in i huvudet på karaktärerna, särskilt inte Lili. Filmen är så gott som berättad ur hustrun Gerdas perspektiv och det är också hennes motstridiga känslor vi blir mer bekanta med än Lilis. Frågan om vem som egentligen är filmens "Danish Girl" infinner sig och halvvägs får vi ett rätt tydligt svar, då orden faktiskt uttalas - för att benämna Gerda.
Slutresultatet är en högst konventionell film där allt som skaver mot normen tagits bort. För jo, jag hävdar faktiskt att filmen långt förvägrar Lili rätten till sin egen berättelse. Den gör henne passiv, den talar om henne istället för att låta henne tala, den ser på henne istället för att visa vad hon ser och den avsexualiserar henne.
Kanske jag är orimligt hård nu, det är ju ändå frågan om en Hollywood-film, men det känns relevant att bli upprörd. Jag har i flera recensioner sett orden "inoffensive" och "tasteful" användas för att beskriva Hoopers film. De skvallrar om hur osynliggjorda transpersoner fortsättningsvis blir, även när deras berättelser till synes berättas.
Hooper gör i The Danish Girl exakt samma sak som filmens Gerda - använder Lili som modell, skapar en vacker tavla men ger oss aldrig tillgång till människan bakom porträttet.
---
Jag vill här kort nämna Hans Sundströms recension av filmen i Hufvudstadsbladet idag, som gjorde mig väldigt upprörd. Sundström väljer att jämföra The Danish Girl med bland annat Tootsie och Some Like it Hot - två komedier som handlar om män som identifierar sig som män som klär ut sig till kvinnor för att få jobb/gömma sig från gangsters. Vad detta har med Lili Elbe att göra har jag absolut ingen aning om och jag kan bara gissa mig till att det handlar om grav okunskap från Sundströms sida. Men varför har ingen noterat och korrigerat detta på vägen till tryck?!
Visar inlägg med etikett Hbl. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hbl. Visa alla inlägg
fredag 5 februari 2016
lördag 25 april 2015
BÄTTRE SENT ÄN...
För ett tag sedan recenserade jag Liv Strömquists finfina seriealbum Kunskapens frukt för Hufvudstadsbladet. Här är den recensionen:
Geni(t)alisk illustrerad vetenskap
Visste ni att NASA, när de år 1972 skickade upp rymdsonden Pioneer som en slags flaskpost, retuscherade plaketten av människan (en naken man och en naken kvinna) så att kvinnan inte längre hade ett streck som indikerade en vulva? Eller att Virginia Woolf satt och väntade på att få sin mens när hon skulle skriva Orlando, eftersom det öppnade ett kreativt flöde inom henne? Det här och mycket annat vet Liv Strömquist, som med sitt senaste seriealbum Kunskapens frukt tagit sig an ”det som brukar kallas ’det kvinnliga könsorganet’”.
Karbolsyra på clitoris
Strömquist ser på maktstrukturer och rådande diskurser ur ett feministiskt perspektiv. Hon skärskådar dessa och blottlägger brister, orättvisor, haltande argument och vriden historieskrivning med vetenskapligt uppbackade argument och humor. Hon är således en folkbildare, en författare och konstnär som på bästa sätt både underhåller och undervisar.
I Kunskapens frukt får vi inledningsvis bekanta oss med ett gäng män som varit lite för intresserade av ”det kvinnliga könsorganet”. Bland dessa hittar vi cornflakesmannen John Harvey Kellogg som vid sidan av flingorna upptog sig vid att få kvinnor att sluta onanera genom att applicera karbolsyra på klitoris (han var läkare) och gänget som öppnade drottning Kristinas grav 1965, för att undersöka om hon var intersexuell eller inte.
Därifrån vandrar vi vidare genom en djungel av felaktiga/huvudlösa idéer om anatomi, orgasmer och mens. Strömquist redogör för hur religion, vetenskap, kultur, ja hela det västerländska patriarkala maskineriet, har konstruerat den kvinnliga sexualiteten till ett ok. Hur vulvan osynliggjorts kulturellt, hur trosskyddsindustrin skapar bilden av mens som ”ofräscht”, hur kvinnor vill förminska sina inre blygdläppar för att de förväntas vara små etc.
Mycket text, bred research
Liv Strömquists serier har alltid varit väldigt textcentrerade: bilderna illustrerar det som sägs snarare än tvärtom. Det betyder dock inte att bilderna är sekundära. Mycket av Strömquists humor ligger i samspelet eller diskrepansen mellan bild och text. Inlägget om NASA illustreras med utomjordingar som blir förolämpade av att kvinnan på bilden har ett streck mellan benen och som bestämmer sig för att inte svara på grund av det, medan redogörelsen för psykoanalytikern Bruno Bettelheims tanke att det finns ett menstruationstema i många sagor illustreras av Törnrosa som sover och hennes pappa som upprörd står bredvid sängen och ropar ”AMEN HERREGUD!! Sover du fortfarande?? Vet du vad klockan är??”
I Kunskapens frukt har Strömquists research varit omfattande och bred. Här samsas grekisk mytologi, biologiböcker och Sigmund Freud med Dogge Doggelito och Törnrosa. Det här är en faktabok, men en sådan pepprad med humor. Och det är just i kombinationen av fakta och humor som det oemotståndliga hos Strömquist ligger. Hon pratar konsekvent om saker som är intressanta och tänkvärda på egen hand men som i kombination med den befriande humorn stundvis blir helt genialiska.
Lysande
I serien om orgasm tar Strömquist prinsessan Marie Bonaparte, – patient till Freud och själv psykoanalytiker i hans efterföljd – som exempel på hur Freuds idé om vaginalorgasm fick kvinnor att tro sig vara frigida även om de kunde uppnå orgasm på andra sätt än penetration. Denna del av serien illustreras av en olycklig Bonaparte som vid ett tillfälle får utropa: ”VARFÖR tycker jag att det är så JÄVLA SKÖNT att onanera men så FRUKTANSVÄRT OSKÖNT att timme ut och timme in bli pådunkad av prins Georg av Grekland och Danmark??!!!”
Strömquist jobbar effektivt med att talspråkligt redogöra för akademiska resonemang. Detta ger känslan av att sitta på kaffe med en otroligt smart vän, och det finns aldrig en risk för känslan att bli uppläxad. Om jag verkligen måste hitta något att kritisera skulle det vara att det sker en viss upprepning i de olika serierna, vilket gör att albumet i stunder känns mindre tajt än vanligt. Det är dock bara en petitess. Kunskapens frukt är en enastående kombination av facklitteratur och humoristisk serie, och Liv Strömquist är en av Sveriges främst lysande stjärnor.
Serier
Liv Strömquist
Kunskapens frukt
Galago 2014
måndag 23 mars 2015
NÄSTAN FÄRSK ESSÄ
den senaste tiden har jag varit dålig på att lägga ut texter som jag har skrivit. ska försöka komma ikapp mig själv lite:
Kulturessä: Iscensatt verklighet
Vad är sanning på film? Den frågan har oftast varit mest aktuell i relation till dokumentära filmer, men när fiktionsfilm ”baserad på verkliga händelser” blir allt vanligare förskjuts frågeställningen. Vad tror vi egentligen att vi ser när vi ser en rekonstruerad och modellerad version av något som hänt på riktigt?
De senaste åren har en uppsjö av filmer där berättelsen är ”baserad på verkliga händelser” nått våra biografer. Bara i år kan Foxcatcher, Unbroken, Pride, Wild, The Theory Of Everything, The Imitation Game, American Sniper samt Selma nämnas. Med historiskt bagage kommer alltid faktakontrollanterna, och allt som oftast hittar de en hel del underligt.
Andrew Burstein och Nancy Isenberg, bägge professorer i historia vid Louisiana State University menar i artikeln ”It’s not just ’Selma’: Hollywood’s history problem” på Salon.com att det är dags att sluta låtsas att film är samma sak som historia. De menar att vi i dagens samhälle har blivit indoktrinerade att tro att ”baserad på verkliga händelser”-filmer är ungefärliga presentationer av historiska fakta, när det i stället handlar om underhållning.
Vana att ifrågasätta
Att tänja lite på sanningen är verkligen inget nytt inom film, men det har historiskt sett varit något dokumentärfilmen varit mer benägen att göra. Där, till skillnad från i fiktionsfilmen, finns nämligen ett inbyggt sanningsanspråk. Ordet dokumentär (adj.) betyder ”som direkt återger verkligheten”. Se här, det här är på riktigt.
Men redan den dokumentära långfilmens fader Robert Flaherty tog sig en hel del friheter med sanningen. I Nanook of the North (1922) regisserade han av berättartekniska skäl fram en väldigt vriden bild av inuiten Nanook, som egentligen hette Allakariallak. Bland annat fick han jaga med spjut fast han annars använde gevär och låtsas att han aldrig hade sett en grammofonskiva förut, och hans hustrur i filmen var egentligen Flahertys partners.
Vi har sedan Flahertys tid blivit relativt vana vid att ifrågasätta och misstro dokumentärers sanningshalt. Med sin uttalade ambition att porträttera verkligheten har dokumentärfilmen lärt oss att vara på vår vakt, att inte lita på allt vi ser. Vi ifrågasätter just för att någon försöker övertyga oss. Vi har också i dag en helt annan möjlighet att kolla upp fakta. Någon märker nästan alltid när någon annan ljuger.
Kanske är det därför dagens dokumentärfilmare verkar rätt ointresserade av att berätta för oss vad vi ska tänka och tycka. Dokumentären är i dag snarast någon slags blandform. En av de mest omtalade dokumentärerna under de senaste åren till exempel är Joshua Oppenheimers The Act of Killing (2012) om massakern i Indonesien 1965–1966. Där låter Oppenheimer några av förövarna rekonstruera och dramatisera en del av de brutala brott de begått. Filmen använder sig konsekvent och medvetet av fiktionsfilmens olika genrer och berättarteknik för att visa på fiktionen som ett sätt att fly och förneka.
De dokumentärfilmare som fortsättningsvis försöker gräva fram en sanning (Michael Moore et consortes) har manipulerat resultatet så pass många gånger redan att misstro är vår grundkänsla.
Verkligheten vinner
Nej, i dag är i stället fiktionsfilmen den nya smyglögnaren. Den som till synes avsagt sig verkligheten som spelplan redan i sitt incitament. Den är full av skådespelare, kulisser och manus. Den är fiktion. Den är påhittad. Och ändå är det just där som verkligheten återskapas, nu mer än någonsin.
Det finns såklart en paradox i det, att det är fiktionen som står för det dokumentära. Att den film som redan från början säger ”jag är lögn” plötsligt blir tagen för sanning på grund av en enkel fras som ”baserad på verkliga händelser”. Plötsligt sänker vi garden. Där dokumentären får oss att kritiskt ifrågasätta det vi ser, får den ”verkliga” fiktionen oss att sjunka djupare ner i fåtöljen, köra ner handen i popcornsbägaren och stänga av. Inte så att vi blint tror på allt vi ser – då skulle debatten inte vara så hetsig – men så att vi blir förvånade, rent av upprörda, när det inte visar sig vara sant.
Fargo (1996) av Ethan och Joel Coen är en film som i högsta grad anammar den väletablerade tanken om att verkligheten alltid överträffar dikten, i alla fall för tittaren. Filmen inleds nämligen med följande klausul: “THIS IS A TRUE STORY. The events depicted in this film took place in Minnesota in 1987. At the request of the survivors, the names have been changed. Out of respect for the dead, the rest has been told exactly as it occurred.” (Ungefär: Det här är en sann berättelse. Händelserna i denna film utspelade sig i Minnesota 1987. På de överlevandes begäran har namnen ändrats. Med respekt för de som dog är resten av filmen trogen verkligheten.)
Detta tillägg är det minst sanningsenliga i hela filmen. Visserligen inspirerades bröderna Coen av ett brott som begicks i Connecticut 1986, där en man dödade sin fru och gjorde sig av med kroppen genom att använda en flismaskin, men maskinen är den enda detalj de använt sig av. Resten av historien om Jerry Lundegaard som lejer två brottslingar att kidnappa sin fru och polisen Marge Gunderson som kommer hela operationen på spåren är total fiktion.
Hollywoods historieskrivning
Så varför låtsas att det har hänt på riktigt? Jo, för att det skapar en extra dimension av tillfredsställelse hos tittaren. I stället för att ifrågasätta trovärdigheten i det påhittade överväldigas vi av den otroliga sanningen. Joel Coen förklarade själv i Time Out att om publiken tror att något är baserat på verkliga händelser ger det filmskaparen möjlighet att testa saker som publiken annars inte skulle gå med på. Det är svårt att säga om just Fargos succé stod och föll med publikens tro att det hade hänt på riktigt, men det skadade knappast.
Men om verkligheten alltid överträffar dikten, varför alla dessa förfalskningar och förändringar? För att verkligheten sällan är konstruerad som en tajt berättelse gjord för 90 minuter på vita duken. Avgränsningar, förtydliganden, hopp i tiden, förenklingar – allt det är nödvändigt för att berätta en historia. Inte bara på film.
Tillbaka till historikerna Burstein och Isenberg. I sin artikel påpekar de, med en stor dos ironi, att Forrest Gump egentligen är den filmen som kommer närmast Hollywoods förhållande till historia. Där lyckas Tom Hanks befinna sig precis där historien skrivs. Han lär Elvis dansa, ger John Lennon idén till ”Imagine”, hjälper till att avslöja Watergateskandalen och så vidare. Och visst är det lite så: Hollywood återskapar ständigt och endast historiskt signifikanta stunder. Precis som Forrest tillåts vi återuppleva allt det som är nästan är för bra för att vara sant, allt det som först efteråt visade sig vara avgörande. Och visst kan det vara gripande, häpnadsväckande, gåshudsframkallande.
Men ”sanningen är relativ”. Så står det på filmaffischen till Guy Maddins ”doku-fantasi” My Winnipeg. Det är en kärleksförklaring till sovstaden Winnipeg men också ett försök att fly från den. Här blandas fakta med mytologi, minnen och fantasier. Exempel: Maddin menar att Winnipeg har tio gånger fler sömngångare än någon annan stad i världen, att alla bär på nycklar till sina forna hem ifall de skulle gå dit i sömnen. Enligt lagen måste nya husägare låta sömngångaren sova i sitt gamla hem.
Hittar Maddin på det mesta i filmen? Antagligen, men inom ramen för filmen är allting sant. För sanningen är, som sagt, relativ. Maddin hittar på tillräckligt mycket för att vi inte ska tro att detta är en dokumentär med ”verkligheten” som ambitionsnivå, men berättar på ett så engagerande sätt att vi aldrig tappar intresset. Jag önskar att Hollywood skulle våga ta ut svängarna lite mera, á la Maddin. Då skulle detaljerna inte vara lika viktiga. För det är främst detaljerna som retar upp folk. De gör att illusionen av sanning förstörs.
Isenberg och Burstein menar att filmindustrin utnyttjar historiska händelser och låtsas förmedla dem som sanning när det i själva verket handlar om mytbildning. Och de har rätt. För det mesta är det något som upprör dem som historiker mer än det upprör mig. Men även jag känner hur det kniper till i magen när Eastwood porträtterar krypskytten Chris Kyle som en hjälte och rollmodell, för många kommer att lämna biografen och tro på det.
Mest blir jag dock frustrerad över den fantasilöshet som nödvändigtvis ackompanjerar den här sortens filmer. Viljan att berätta en ”sann” historia sker alltid på bekostnad av den kreativa frihet som en fiktiv berättelse bjuder på. Ta färska Birdman som exempel. Filmen inleds med en svävande Michael Keaton i lotusställning och ett alter ego i fågeldräkt som hänger på toaletten. Eller Ruben Östlunds Turist. En hel film där det mest dramatiska som sker är en kontrollerad lavin som inte skadar någon. Resten är psykologi och studie i mänskligt beteende. Inget historieböckerna skulle skriva om. Inget Hollywood skulle göra en ”baserad på verkliga händelser”-film om.
Jag önskar således att Hollywood skulle sluta snegla bakåt på historien när det är dags att skriva manus till nästa storfilm. Lita på att dikten överträffar verkligheten. I alla fall på film.
Kulturessä: Iscensatt verklighet
Vad är sanning på film? Den frågan har oftast varit mest aktuell i relation till dokumentära filmer, men när fiktionsfilm ”baserad på verkliga händelser” blir allt vanligare förskjuts frågeställningen. Vad tror vi egentligen att vi ser när vi ser en rekonstruerad och modellerad version av något som hänt på riktigt?
”Film är sanning 24 gånger per sekund”. Den franska regissörenJean-Luc Godard är den som oftast krediteras för det citatet, men vissa menar att det egentligen var hans filmfotograf Raoul Coutard som formulerade de ikoniska orden. Andra menar att fortsättningen på citatet ska vara ”och varje klipp är en lögn”. Oavsett vem som sade vad, kan vi antagligen enas om att film inte är sanning. Det är inte heller lögn. Film är manipulation. Det har det varit ända sedan bröderna Lumières tåg rusade mot biopubliken 1895.
De senaste åren har en uppsjö av filmer där berättelsen är ”baserad på verkliga händelser” nått våra biografer. Bara i år kan Foxcatcher, Unbroken, Pride, Wild, The Theory Of Everything, The Imitation Game, American Sniper samt Selma nämnas. Med historiskt bagage kommer alltid faktakontrollanterna, och allt som oftast hittar de en hel del underligt.
I USA går debatten redan het, särskilt gällande de två sistnämnda filmerna. American Sniper och dess regissör Clint Eastwood har kritiserats för att fabricera ett samband mellan 9/11 och Irakkriget medan trovärdigheten i Ava DuVernays Selma, om Martin Luther King Jr., har blivit ifrågasatt på grund av den ofördelaktiga porträtteringen av Lyndon B. Johnson. Denna kritik har sedermera bemötts av både tillbakavisningar, rättelser och nya anklagelser, helt beroende på vilket läger du befinner dig i. Åsikterna varierar, men alla har en.
Andrew Burstein och Nancy Isenberg, bägge professorer i historia vid Louisiana State University menar i artikeln ”It’s not just ’Selma’: Hollywood’s history problem” på Salon.com att det är dags att sluta låtsas att film är samma sak som historia. De menar att vi i dagens samhälle har blivit indoktrinerade att tro att ”baserad på verkliga händelser”-filmer är ungefärliga presentationer av historiska fakta, när det i stället handlar om underhållning.
Vana att ifrågasätta
Att tänja lite på sanningen är verkligen inget nytt inom film, men det har historiskt sett varit något dokumentärfilmen varit mer benägen att göra. Där, till skillnad från i fiktionsfilmen, finns nämligen ett inbyggt sanningsanspråk. Ordet dokumentär (adj.) betyder ”som direkt återger verkligheten”. Se här, det här är på riktigt.
Men redan den dokumentära långfilmens fader Robert Flaherty tog sig en hel del friheter med sanningen. I Nanook of the North (1922) regisserade han av berättartekniska skäl fram en väldigt vriden bild av inuiten Nanook, som egentligen hette Allakariallak. Bland annat fick han jaga med spjut fast han annars använde gevär och låtsas att han aldrig hade sett en grammofonskiva förut, och hans hustrur i filmen var egentligen Flahertys partners.
Vi har sedan Flahertys tid blivit relativt vana vid att ifrågasätta och misstro dokumentärers sanningshalt. Med sin uttalade ambition att porträttera verkligheten har dokumentärfilmen lärt oss att vara på vår vakt, att inte lita på allt vi ser. Vi ifrågasätter just för att någon försöker övertyga oss. Vi har också i dag en helt annan möjlighet att kolla upp fakta. Någon märker nästan alltid när någon annan ljuger.
Kanske är det därför dagens dokumentärfilmare verkar rätt ointresserade av att berätta för oss vad vi ska tänka och tycka. Dokumentären är i dag snarast någon slags blandform. En av de mest omtalade dokumentärerna under de senaste åren till exempel är Joshua Oppenheimers The Act of Killing (2012) om massakern i Indonesien 1965–1966. Där låter Oppenheimer några av förövarna rekonstruera och dramatisera en del av de brutala brott de begått. Filmen använder sig konsekvent och medvetet av fiktionsfilmens olika genrer och berättarteknik för att visa på fiktionen som ett sätt att fly och förneka.
De dokumentärfilmare som fortsättningsvis försöker gräva fram en sanning (Michael Moore et consortes) har manipulerat resultatet så pass många gånger redan att misstro är vår grundkänsla.
Verkligheten vinner
Nej, i dag är i stället fiktionsfilmen den nya smyglögnaren. Den som till synes avsagt sig verkligheten som spelplan redan i sitt incitament. Den är full av skådespelare, kulisser och manus. Den är fiktion. Den är påhittad. Och ändå är det just där som verkligheten återskapas, nu mer än någonsin.
Det finns såklart en paradox i det, att det är fiktionen som står för det dokumentära. Att den film som redan från början säger ”jag är lögn” plötsligt blir tagen för sanning på grund av en enkel fras som ”baserad på verkliga händelser”. Plötsligt sänker vi garden. Där dokumentären får oss att kritiskt ifrågasätta det vi ser, får den ”verkliga” fiktionen oss att sjunka djupare ner i fåtöljen, köra ner handen i popcornsbägaren och stänga av. Inte så att vi blint tror på allt vi ser – då skulle debatten inte vara så hetsig – men så att vi blir förvånade, rent av upprörda, när det inte visar sig vara sant.
Fargo (1996) av Ethan och Joel Coen är en film som i högsta grad anammar den väletablerade tanken om att verkligheten alltid överträffar dikten, i alla fall för tittaren. Filmen inleds nämligen med följande klausul: “THIS IS A TRUE STORY. The events depicted in this film took place in Minnesota in 1987. At the request of the survivors, the names have been changed. Out of respect for the dead, the rest has been told exactly as it occurred.” (Ungefär: Det här är en sann berättelse. Händelserna i denna film utspelade sig i Minnesota 1987. På de överlevandes begäran har namnen ändrats. Med respekt för de som dog är resten av filmen trogen verkligheten.)
Detta tillägg är det minst sanningsenliga i hela filmen. Visserligen inspirerades bröderna Coen av ett brott som begicks i Connecticut 1986, där en man dödade sin fru och gjorde sig av med kroppen genom att använda en flismaskin, men maskinen är den enda detalj de använt sig av. Resten av historien om Jerry Lundegaard som lejer två brottslingar att kidnappa sin fru och polisen Marge Gunderson som kommer hela operationen på spåren är total fiktion.
Hollywoods historieskrivning
Så varför låtsas att det har hänt på riktigt? Jo, för att det skapar en extra dimension av tillfredsställelse hos tittaren. I stället för att ifrågasätta trovärdigheten i det påhittade överväldigas vi av den otroliga sanningen. Joel Coen förklarade själv i Time Out att om publiken tror att något är baserat på verkliga händelser ger det filmskaparen möjlighet att testa saker som publiken annars inte skulle gå med på. Det är svårt att säga om just Fargos succé stod och föll med publikens tro att det hade hänt på riktigt, men det skadade knappast.
Men om verkligheten alltid överträffar dikten, varför alla dessa förfalskningar och förändringar? För att verkligheten sällan är konstruerad som en tajt berättelse gjord för 90 minuter på vita duken. Avgränsningar, förtydliganden, hopp i tiden, förenklingar – allt det är nödvändigt för att berätta en historia. Inte bara på film.
Tillbaka till historikerna Burstein och Isenberg. I sin artikel påpekar de, med en stor dos ironi, att Forrest Gump egentligen är den filmen som kommer närmast Hollywoods förhållande till historia. Där lyckas Tom Hanks befinna sig precis där historien skrivs. Han lär Elvis dansa, ger John Lennon idén till ”Imagine”, hjälper till att avslöja Watergateskandalen och så vidare. Och visst är det lite så: Hollywood återskapar ständigt och endast historiskt signifikanta stunder. Precis som Forrest tillåts vi återuppleva allt det som är nästan är för bra för att vara sant, allt det som först efteråt visade sig vara avgörande. Och visst kan det vara gripande, häpnadsväckande, gåshudsframkallande.
Brist på fantasi
Men ”sanningen är relativ”. Så står det på filmaffischen till Guy Maddins ”doku-fantasi” My Winnipeg. Det är en kärleksförklaring till sovstaden Winnipeg men också ett försök att fly från den. Här blandas fakta med mytologi, minnen och fantasier. Exempel: Maddin menar att Winnipeg har tio gånger fler sömngångare än någon annan stad i världen, att alla bär på nycklar till sina forna hem ifall de skulle gå dit i sömnen. Enligt lagen måste nya husägare låta sömngångaren sova i sitt gamla hem.
Hittar Maddin på det mesta i filmen? Antagligen, men inom ramen för filmen är allting sant. För sanningen är, som sagt, relativ. Maddin hittar på tillräckligt mycket för att vi inte ska tro att detta är en dokumentär med ”verkligheten” som ambitionsnivå, men berättar på ett så engagerande sätt att vi aldrig tappar intresset. Jag önskar att Hollywood skulle våga ta ut svängarna lite mera, á la Maddin. Då skulle detaljerna inte vara lika viktiga. För det är främst detaljerna som retar upp folk. De gör att illusionen av sanning förstörs.
Isenberg och Burstein menar att filmindustrin utnyttjar historiska händelser och låtsas förmedla dem som sanning när det i själva verket handlar om mytbildning. Och de har rätt. För det mesta är det något som upprör dem som historiker mer än det upprör mig. Men även jag känner hur det kniper till i magen när Eastwood porträtterar krypskytten Chris Kyle som en hjälte och rollmodell, för många kommer att lämna biografen och tro på det.
Mest blir jag dock frustrerad över den fantasilöshet som nödvändigtvis ackompanjerar den här sortens filmer. Viljan att berätta en ”sann” historia sker alltid på bekostnad av den kreativa frihet som en fiktiv berättelse bjuder på. Ta färska Birdman som exempel. Filmen inleds med en svävande Michael Keaton i lotusställning och ett alter ego i fågeldräkt som hänger på toaletten. Eller Ruben Östlunds Turist. En hel film där det mest dramatiska som sker är en kontrollerad lavin som inte skadar någon. Resten är psykologi och studie i mänskligt beteende. Inget historieböckerna skulle skriva om. Inget Hollywood skulle göra en ”baserad på verkliga händelser”-film om.
Jag önskar således att Hollywood skulle sluta snegla bakåt på historien när det är dags att skriva manus till nästa storfilm. Lita på att dikten överträffar verkligheten. I alla fall på film.
Essän publicerades i Hufvudstadsbladet den 22 februari 2015.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)