It's a wonderful night for Oscar...

Jaha, så var det dags igen. Oscarsgalan: denna tillställning där White Hollywood ger guldgubbar åt White Hollywood! Men diversitetsproblemen har jag redan skrivit om både här och här och i föregående inlägg så nog om det - låtom oss tippa vinnare istället, det är ju ändå det som BETYDER nåt.

Jag kör vad jag tror (och vad jag vill inom parentes, ifall jag vill nåt annat än White Hollywood)

Best Picture: 
The Revenant (Spotlight, eller egentligen Carol eller 45 Years men de är inte nominerade)

Best Actor:
Leonardo DiCaprio (supertråkig kategori i år. brydd mi)

Best Actress: 
Brie Larson (jag vill alltid att Cate Blanchett ska vinna och hon är fantastisk i Carol, men jag tror att Larson förtjänar denna - har inte hunnit se Room ännu!)

Best Supporting Actor: 
Sylvester Stallone (ev. Mark Ruffalo för Spotlight)

Best Supporting Actress: 
Alicia Vikander (Rooney Mara för Carol)

Best Director: 
Alejandro Gonzalez Inarritu (jag vill verkligen att George Miller ska vinna för årets mest underhållande och coola film Mad Max: Fury Road)

Best Cinematography: 
The Revenants Emmanuel Lubezki, för tredje året i rad (Ed Lachman för Carol)

Best Animated Feature Film: 
Inside Out

Best Documentary Feature: 
Amy

Best Foreign Language Film: 
Son of Saul (har inte hunnit se Mustang ännu men tror det står mellan dem)

Best Original Screenplay: 
Spotlight

Best Adapted Screenplay: 
The Big Short (alla gånger Carol)

I övrigt hoppas jag på en jävligt bra show av Chris Rock. Go get 'em!

ps.
Det syns kanske att jag tyckte att Carol var en helt okej film? Har alltså inte skrivit om den på bloggen pga too many feelings! Ska göra det nån dag då jag inte längre börjar böla bara av att tänka på den.

Bredvid berättelsen

En av årets mest omtalade filmer är Tom Hoopers The Danish Girl som tar sig an berättelsen om den danska konstnären Einar Wegner/Lili Elbe - den första att genomgå en könskorrigerande operation.

I sin recension av The Danish Girl i Hufvudstadsbladet (5/2 2016) skrev Hans Sundström: ”I The Danish Girl har Tom Hooper seriöst sökt sig till transsexualismens sfär, ett tidigare kärt tema i förklädnads- och föreställningskomedier. Stig Järrel i Fram för lilla Märta, Tony Curtis och Jack Lemmon i Hett om öronen och Dustin Hoffman i Tootsie.”

Det var en utsaga som många med mig blev både förvånade och upprörda över. Sundström blandar här ihop transpersoner (personer som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön den har fått tilldelat vid födseln) med cis-män (män som identifierar sig som män) som farsartat klär ut sig till kvinnor för att få jobb (för Järrel, Curtis och Lemmon i damorkestrar, för Hoffman i en tv-såpa). Jag kan bara gissa mig till att det handlar om okunskap från Sundströms sida, och Hufvudstadsbladet lade in en rättelse 8/2 2016 efter att ha uppmärksammats om felet.

Det är dock ytterst beklagligt att recensionen hann tryckas då många fortfarande har begränsade kunskaper om hbtqi-frågor och lätt blandar ihop begreppen. Jag tror tyvärr att betydligt fler läste recensionen än rättelsen.

Men ponera följande: att Sundströms miss de facto råkar säga något om filmen i fråga. Nämligen att Tom Hooper faktiskt inte har lyckats skapa ett fullvärdigt porträtt av en transperson utan främst gett oss just en cis-man (Eddie Redmayne) i vackra klänningar.

I Hoopers händer blir allt yta: de vackra kläderna, 20-talets Köpenhamn, målningarna, Lilis transformation. Vi kommer aldrig in i huvudet på karaktärerna, särskilt inte Lili. Till saken hör också att Lili Elbe faktiskt inte är filmens ”danish girl”. Istället används epitetet för att beskriva Einars hustru Gerda. Det är också hon som får agera protagonist och publiksurrogat filmen igenom.

Filmen gör Lili passiv. Den talar om henne istället för att låta henne tala och den ser på henne istället för att visa vad hon ser. Tom Hooper gör därmed exakt samma sak som filmens Gerda - använder Lili som modell, skapar en vacker tavla men ger oss aldrig tillgång till människan bakom porträttet.

Hollywood har på papper blivit mycket bättre på att inkludera marginaliserade grupper i sina storproduktioner, men faktum är att transpersoner och andra queera karaktärer fortfarande fungerar som bikaraktärer i sina egna berättelser. Förutom The Danish Girl kan filmer som Freeheld, Stonewall och About Ray nämnas. Samtliga utgår från queera erfarenheter men fokuserar på de straighta karaktärerna. Visst går det framåt i drömfabriken, det gör det.  Men det går alldeles för långsamt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 19 februari 2016.

The Big Short

The Big Short utspelar sig kort innan och under finanskraschen 2008, då den amerikanska kreditbubblan sprack. Förlagan är Michael Lewis faktabok med samma namn om ett gäng smarta nördar som insåg att marknaden för bostadslån skulle kollapsa och fann ett sätt att tjäna pengar på det. Lewis skrev också boken Moneyball som filmatiserades 2011.

För regin står Adam McKay (mest känd för en drös komedier med Will Ferrell i huvudrollen) och den skrytiga ensemblen inkluderar Christian Bale, Ryan Gosling, Steve Carell och Brad Pitt.

Först av allt: The Big Short är ett imponerande drivet drama för att nästa oavkortat handla om subprimelån, kreditswappar och andra saker jag aldrig hade hört talas om förut. Det låter komplicerat och tråkigt, men McKay förklarar pedagogiskt utan att dumförklara.

Sen tror McKay & Co. i och för sig att jag ska förstå termerna ännu bättre om Selena Gomez och Margot Robbie förklarar dem för mig. Men så är det här väldigt mycket en grabbfilm. I stunder fick jag faktiskt lite Wolf of Wall Street vibbar (the horror!), men The Big Short håller sig borta från drogerna och de prostituerade - nej det här är en "talkie"!

Trots att jag definitivt imponeras av McKays våghalsiga mål (att göra underhållning av finanskrisen) smakar slutprodukten aningen beskt. McKay kastar in så många karaktärer att väldigt få av dem hinner få mer än ett namn och agenda (agendan är att tjäna pengar, alltid) - en agenda som inte problematiseras nog. Filmen insinuerar nämligen att dessa cyniska män som lyckas lura systemet ska ses som hjältar på något sätt, även om de gör exakt samma sak som bankerna - dvs. generar vinst på the little man's bekostnad. Vad är skillnaden mellan skurkar och skurkar?

The Danish Girl

Redan innan jag såg Tom Hoopers The Danish Girl var jag aningen kritisk till filmen. Valet att låta cis-mannen Eddie Redmayne spela Einar/Lili och även vetskapen om att hustrun Gerda (Alicia Vikander) gjorts om från frigjord eventuellt lesbian till lojal tvåsamhetsivrare/hustru gjorde att hela projektet kändes olustigt. För vad är poängen att berätta denna fantastiska berättelse om en ändå inte tänker berätta denna fantastiska berättelse?

En del av problemet är kanske att manuset har gått via David Ebershoffs roman med samma namn, en bok som alltså redan fiktionaliserat den verkliga berättelsen om Lili Elbe, officiellt den första människan att genomgå en könskorrigerande operation.

Ett annat problem är Tom Hooper. I Hoopers händer blir allt yta: de vackra kläderna, 20-talets Köpenhamn, målningarna, Lilis transformation. Vi kommer aldrig in i huvudet på karaktärerna, särskilt inte Lili. Filmen är så gott som berättad ur hustrun Gerdas perspektiv och det är också hennes motstridiga känslor vi blir mer bekanta med än Lilis. Frågan om vem som egentligen är filmens "Danish Girl" infinner sig och halvvägs får vi ett rätt tydligt svar, då orden faktiskt uttalas - för att benämna Gerda.

Slutresultatet är en högst konventionell film där allt som skaver mot normen tagits bort. För jo, jag hävdar faktiskt att filmen långt förvägrar Lili rätten till sin egen berättelse. Den gör henne passiv, den talar om henne istället för att låta henne tala, den ser på henne istället för att visa vad hon ser och den avsexualiserar henne. 

Kanske jag är orimligt hård nu, det är ju ändå frågan om en Hollywood-film, men det känns relevant att bli upprörd. Jag har i flera recensioner sett orden "inoffensive" och "tasteful" användas för att beskriva Hoopers film. De skvallrar om hur osynliggjorda transpersoner fortsättningsvis blir, även när deras berättelser till synes berättas.

Hooper gör i The Danish Girl exakt samma sak som filmens Gerda - använder Lili som modell, skapar en vacker tavla men ger oss aldrig tillgång till människan bakom porträttet.

--- Jag vill här kort nämna Hans Sundströms recension av filmen i Hufvudstadsbladet idag, som gjorde mig väldigt upprörd. Sundström väljer att jämföra The Danish Girl med bland annat Tootsie och Some Like it Hot - två komedier som handlar om män som identifierar sig som män som klär ut sig till kvinnor för att få jobb/gömma sig från gangsters. Vad detta har med Lili Elbe att göra har jag absolut ingen aning om och jag kan bara gissa mig till att det handlar om grav okunskap från Sundströms sida. Men varför har ingen noterat och korrigerat detta på vägen till tryck?!

Sanning(ar)

Förra veckan ordnade SVT:s undersökande program Uppdrag granskning öppet hus här i Malmö. Uppdrag granskning (UG) är ett program som vill “blottlägga missförhållanden i samhället”, enligt SVT:s hemsida. Orsaken till det öppna huset var att programmet de senaste åren gjort många reportage från staden, varav några fått mycket kritik. Bland annat har UG:s reportage om det romska lägret i stadsdelen Sorgenfri anklagats för att vara orsaken till att lägret stängdes. Uppdrag granskning ville ge allmänheten möjlighet att ställa dem mot väggen under kvällen men också, så klart, göra reklam för sitt program.

Tre reportrar och en producent var på plats, och bland reportrarna fanns den profilstarka Janne Josefsson. Då de andra tog sig tid att lyssna på publikens frågor och i några fall även erkänna att de kunde ha gjort saker annorlunda, stod det klart att Josefsson inte var där för att ställas mot väggen. Han valde konsekvent att ducka med en inövad harang om objektivitet och journalistisk frihet, vad frågorna än handlade om.

Kvällen med UG fick mig att tänka på filmen Truth (2015). Filmen tar sig an den verkliga berättelsen om det amerikanska nyhetsprogrammet 60 Minutes och dess producent Mary Mapes som 2004 gjorde ett kontroversiellt program om den dåvarande presidenten George W. Bush och sanningen om hans tid i det amerikanska flygnationalgardet. Eller rättare sagt: den tid han borde ha tillbringat i flygnationalgardet men eventuellt inte gjorde det.

Bland bevismaterialet fanns dokument som aldrig kunde bli verifierade då det var fråga om kopior. Mapes valde att ändå använda dokumenten i programmet, något som orsakade ramaskri när det uppdagades. ”Memogate” var ett faktum. CBS tvingades be om ursäkt och Mapes, nyhetsankaret Dan Rather och tre andra fick sparken.

James Vanderbilts regidebut är berättad ur Mapes synvinkel, något filmen aldrig sticker under stol med (den är baserad på Mapes bok Truth and Duty: The Press, the President, and the Privilege of Power från 2005). Den tar inte nödvändigtvis ställning för eller emot bevismaterialet men den är mycket tydlig med att Mapes (Cate Blanchett), Rather (Robert Redford) och 60 Minutes-gänget gjorde sitt jobb.

Truth är en aning predikande i sin vilja att stå på journalisternas sida men den är oavsett en intressant inblick i den minst sagt gråzonsfyllda världen kallad journalistik. Och i gråzonerna pendlar journalisten ständigt mellan rätt och fel beslut.

Det är dessa gråzoner Josefsson vägrade kännas vid när han mötte Malmö. För visserligen hade Josefsson endast filmat romerna i Sorgenfri på offentlig mark eller privat mark där han hade tillstånd – men hur applicera det på någon som är hemlös? Någon som inte kan stänga dörren när Josefsson kommer ångande? Det var en av många intressanta frågor som ställdes till Josefsson. Svaret, det väntar vi Malmöbor fortfarande på.

Publicerad i Åbo Underrättelser 5 februari 2016.

The Revenant

Alejandro González Iñárritu har under sin karriär ofta tagit sig an människoöden och miljöer som är allt annat än hoppfulla (Amores Perros, 21 Grams, Babel, Biutiful). Efter en kort omväg via den mörka komedin Birdman (2014) är han nu tillbaka på bekant mark med The Revenant. Filmen är löst baserad på Michael Punkes bok med samma namn om trappern Hugh Glass och hans erfarenheter i Montana och South Dakota 1823. 

Ett gäng pälsjägare mitt i ödemarken blir attackerade av en Arikara-stam (jo, det här är delvis en "indianer och vita"-western) och endast en bråkdel lyckas fly med en båt. Gängets guide Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) föreslår att de lämnar båten och istället hajkar genom skogen tillbaka till utposten Fort Kiowa.

Glass blir dock under vägen brutalt attackerad av en björn och det är osäkert om han alls kommer att överleva. Kaptenen Andrew Henry (Domhnall Gleeson) inser snart att det är omöjligt att bära Glass hela vägen till utposten och erbjuder en generös summa pengar till de som stannar kvar och ser till att Glass får en värdig begravning när hans tid väl är kommen. Glass son Hawk (Forrest Goodluck) och den unga Jim Bridger (Will Poulter) gör det av lojalitet medan Fitzgerald (Tom Hardy) endast har pengar i åtanke och det där med att vänta tills Glass dör, det har hans inte särskilt mycket till övers för.

Utan att säga för mycket lämnas Glass för att dö, men mot alla odds överlever han och påbörjar sin egen vandring (stapplande, snarare) till Fort Kiowa för att utkräva hämnd mot de oförrätter som gjorts honom. Det är en lång och minst sagt krävande vandring, och där andra regissörer kanske skulle ha nöjt sig med ett "best of"-montage väljer Iñárritu att visa oss allt. Precis allt.

The Revenant är en storslagen film visuellt. Emmanuel Lubezkis filmfoto är otroligt imponerande och fångar den karga, ogästvänliga, farliga naturen på ett nästan obehagligt närgånget sätt. Under björnattacken är vi vid ett tillfälle så nära björnhonans nos att hennes tunga andetag skapar imma på kameralinsen. Den scenen är också filmad i en sammanhängande sekvens, så att vi absolut inte ska få en andningspaus.

Våldet förhärskar filmen igenom, både naturens och människornas. Indianernas pilar genomborrar både ben, ögon och halspulsådror men det är de vita männen (främst ett gäng fransoser) som utmålas som de verkliga svinen vars modus operandi stavas förtryck, övergrepp, våldtäkt.

I Iñárritus händer blir The Revenant en berättelse där hämnd och överlevnad går in i varandra. Hämnden fungerar som en motiverade faktor: överleva för att kunna hämnas, det är Glass motto. Och här kommer vi till filmens stora svaghet. Iñárritu är så upptagen med det visuella och det tekniska att han glömmer bort allt vad heter karaktärsutveckling. Endimensionellt förblir det för samtliga inblandade (det inklämda försöket att göra urbefolkningen mer sympatisk, genom letandet efter en kidnappad dotter, snarast förhöjer den platta känslan), så även Glass trots att han spelas för kung och fosterland av Leonardo DiCaprio. Skådespelaren har dock inte mycket till dialog att jobba med - här förmedlas det mesta genom diverse gutturala ljud, sammanbitna tänder och ögon som svämmar över av ilska, smärta och hämndbegär.

Ett annat minus är Iñárritus beslut att väva in lite magisk realism i historien, bland annat i form av pinsamt dåliga sekvenser där Glass döda fru svävar över honom (vad ÄR grejen med män som ser sina döda fruar i filmer?). Glass fru hörde till Pawnee-stammen vilket i filmens universum gör Glass till en man med ena foten i den "spirituella världen". Den delen kunde jag gott ha klarat mig utan.

The Revenant må vara en tekniskt fulländad film, men berättarmässigt saknas både komplexitet och budskap bortom "hämnden är ljuv".



The Revenant (2015)
Regi: Alejandro González Iñárritu
Manus: Alejandro González Iñárritu och Mark L. Smith, baserat på Michael Punkes bok med samma namn
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson
(2:36)