Äntligen amasoner!

När mastodontfilmen Batman v. Superman nådde biografer förra året valde jag att avstå filmen. Jag är inte så förtjust i den mörka, tunga värld som DC Comics bygger upp – jag föredrar Marvels glimten-i-ögat-filmer. Men när karaktären Wonder Woman nu äntligen har förärats en egen film (hade premiär i Finland 2 juni) kunde jag inte låta bli att ta en titt på Batman v. Superman. Det är ändå där Diana Prince (Gal Gadot) gör sin smygentré. Om filmen i övrig var precis så tungrodd som jag hade förväntat mig var jag desto mer imponerad av Gadot. Mina farhågor gällande Wonder Womans egen film, regisserad av Patty Jenkins, (allt från ”tänk om den är riktigt dålig” till ”om den floppar kommer kvinnor aldrig mer att få regissera eller ha huvudrollen i storfilmer”) förbyttes till försiktig förhoppning.

Jag blev inte heller besviken. Wonder Woman är varken banbrytande i sitt berättande eller felfri som film, men den är DC:s bästa hittills och (ännu) ett bevis för att den skeva könsfördelningen både framför och bakom kameran inte längre kan motiveras med unkna idéer om kvalitet och säljkraft. Och att få se en kompetent storbudgetfilm av och med kvinnor var häftigt, så är det bara. Jag överrumplades verkligen av hur tagen jag blev när Diana första gången visar sig i sin ikoniska Wonder Woman-kostym och korsar ett ingenmansland mellan brittiska och tyska soldaterna för att komma åt en by med civila. Hur hon inte behövde vara någons sidekick, hur hon fick vara Diana.

Av den anledning blev jag väldigt glad när jag hörde att biografen Alamo Drafthouse i Austin, Texas hade bestämde sig för att en av Wonder Woman-visningarna skulle vara reserverad för enbart personer som identifierar sig som kvinnor. Även bland personalen skulle alla vara kvinnor just under den visningen. Idén var att på så vis hylla en karaktär som har betytt mycket för kvinnor ända sedan hon skapades på 40-talet och som ofta hyllas som en feministisk ikon.

Men när specialvisningen offentliggjordes fylldes biografens Facebook-sida snabbt med extremt indignerade män som valde att se det som ett uttryck för diskriminering att en (1) visning inte var ämnad för dem. Var fanns ”endast för män”-visningen undrade de upprört. Det här om något var väl ändå sexism!

Flera lämnade in officiella klagomål till staden och hotade att stämma. En man, Richard A. Ameduri, skickade brev till Austins borgmästare där han inte bara hotade med att aldrig mer besöka staden men också menade att hela idén med en kvinnlig hjälte är falsk eftersom kvinnor aldrig har uppfunnit något någonsin. ”Bry dig inte om att svara, för jag är säker på att din feghet inte kommer att generera något värt att läsa” avslutade han brevet.

Men borgmästaren Steve Adler kom definitivt med ett svar värt att läsa. På stadens hemsida publicerade han både Ameduris brev och sitt eget svar. Adler beklagade att Ameduris mailkonto helt klart hade hackats av en hotfull och sexistisk person. Vilken annan förklaring kunde det finnas? Adler uppmanade honom är åtgärda säkerhetsproblemen snarast. Vad pinsamt det skulle vara, om folk verkligen trodde att Ameduri inte visste att kvinnor har uppfunnit till exempel injektionssprutan, brandstegen, solvärme, kommunikationssystem som bland annat har lagt grunden till dagens Wi-Fi och GPS-system, och öl.

Visningen på Alamo då? Ja, den sålde slut på bara några timmar och biografen lade in en till specialvisning. Den sålde också slut. Så även ett liknande evenemang på Alamo i Brooklyn, New York. Jag önskar att jag också hade fått se filmen just så. Omringad av amasoner.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9 juni 2017.

Lynch Lynch Lynch

Det händer igen. Tv-serien Twin Peaks har återuppstått och alla vänder blicken mot det lilla samhället som för över 25 år sedan skakades av Laura Palmers död. Där Agent Dale Cooper drack starkt svart kaffe och Bob lurade bakom vardagsrumssoffan. Där det fanns idel mörker bakom den besynnerliga ytan.

Det är både samma värld och en helt annan vi får stiga in i ett kvartssekel senare. Lynch har varit väldigt förtegen om handlingen och det är både typiskt och förståeligt. Här gäller det att hitta balansen mellan nostalgi och utveckling. ”Är det här framtiden eller det förflutna?” frågar den enarmade mannen i det röda rummet, och det är den frågan vi som publik också får tampas med. Är detta Twin Peaks så som vi minns det eller något helt annat, besläktat, nytt?

Som uppladdning inför Twin Peaks: The Return visade en av Malmös biografer några äldre filmer av Lynch. Jag fick således chansen att se min absoluta favoritfilm Mulholland Drive på bio igen, för första gången sedan premiären 2001. Upplevelsen sitter i, och jag märker att trots återbesöket i Twin Peaks är en del av mig kvar på Mulholland Drive. Där en svart limousine långsamt tar sig fram i kvällsmörkret. Där en kvinna med minnesförlust möter en skådespelerska med stora drömmar. Där identiteter förskjuts och smälter samman. Där det finns idel mörker bakom den hoppfulla ytan.

Mulholland Drive är inte så långt ifrån Twin Peaks. Hos Lynch länkas platserna ihop av den distinkta dialogen, tonen, mörkret och framförallt musiken, signerad Angelo Badalamenti. Han har en diger erfarenhet av att jobba tillsammans med Lynch – faktiskt har han gjort musiken till sex av tio Lynchfilmer samt webbserien Rabbits och alla säsonger av Twin Peaks.

Från början anställdes han som röstcoach åt Isabella Rossellini när Lynch filmade Blue Velvet. Tanken var att Rossellini skulle sjunga en version av Tim Buckleys Song to the Siren. Lynch var inspirerad av This Mortal Coils cover men lyckades aldrig få rättigheterna. Lynch och Badalamenti skrev istället Mysteries of Love tillsammans och Badalamenti fick rollen som pianist. Och Song to the Siren – den hamnade i Lost Highway istället, signerad just This Mortal Coil.

Mulholland Drive var också ämnad för TV från början. Lynch filmade den som ett 90-minuter långt pilotavsnitt för en tv-serie men då ingen ville köpa den skrev han om manuset och fortsatte filma. Enligt Sherilyn Fenn, som spelar Audrey Horne i Twin Peaks, var premissen för Mulholland Drive först tänkt som en spin off-film med Audrey Horne i huvudrollen. Men det usla mottagandet som filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me fick gjorde att Lynch skrotade alla liknande planer. Låt oss hoppas att Audrey får leva vidare i nya Twin Peaks istället, och att resultatet är minst lika nervkittlande som färden längs Mulholland Drive.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 maj 2017.

Isabelle Huppert, 12 poäng

Det är den tiden på året, då Europa samlas kring det som förenar oss alla: dålig musik och underliga scenshower. Fenomenet som stavas Eurovisionen. Semifinalerna är avklarade och finalisterna är redo för finalen imorgon. Men för den som vill ladda inför festen med en film eller två är det relativt svårt. Filmerna om Eurovisionen är nämligen nästintill obefintliga.

Kanske för att evenemanget i sig är ett sådant spektakel att det är svårt att överträffa. Här samlas nämligen alla möjliga känslolägen och karaktärer. I år finns översvallande ballader, en gorilla, en man med ett hästhuvud, rekvisita i form av en långa fläta, rumänsk joddelsång och en svensk Dressman-reklam. Utöver det har vi ett stående inslag av kompisröstande, en och annan skandal och lite politiskt drama. Eurovisionen är som ett hopkok av de flesta filmgenrer, med höjdpunkter och bottennapp sida vid sida. Hur skulle filmen någonsin kunna förmedla eller överträffa det?

Förutom några ”dokumentärer” i PR-syfte (typ Fairytale The Movie om Alexander Rybaks år efter vinsten i ESC) finns egentligen bara Susanne Biers Livet är en schlager (2000) med manus av Jonas Gardell. Filmen fokuserar på fyrabarnsmamman Mona (Helena Bergström) som är besatt av schlagermusik. Hon jobbar som personlig assistent åt David (Jonas Karlsson) som har cerebral pares. Han spelar upp ett musikstycke för Mona, som i sin tur skriver text till musiken och skickar in den till de svenska uttagningarna för ESC mot Davids vilja.

Men så dyker den franska romantiska komedin Souvenir (2016) upp från ingenstans. Det är en av dessa filmer att se och förundras över att den alls blivit till. Isabelle Huppert, av alla människor, spelar Liliane – en uttråkad kvinna vars liv består av monotont arbete på en pathéfabrik och ensamma kvällar framför tv:n med en drink i handen. Men hon har ett förflutet som sångerskan Laura som gjorde stor succé i Eurovisionen för Frankrike för många år sedan. Hon kom tvåa, slagen endast av ABBA. Inte fy skam det. (Men ändå, som en av hennes medarbetare säger när sanningen om hennes identitet uppdagas: du borde ha vunnit men de fuskade säkert, svenskarna!)

I filmen är det den unga boxaren Jean (Kévin Azaïs) som återupptäcker Liliane och övertalar henne att göra comeback som Laura, först inför boxningsklubben och halventusiastiska pensionärer på ett äldreboende. Sedan: den franska eurovisionsuttagningen.

Filmen är sockervadd, så tunn att den knappt skulle finnas vore det inte för Hupperts charm och utstrålning. Och comeback-sången Joli Garçon är ett riktigt örhänge. Ja, faktiskt skulle sången få min röst i årets tävling om Isabelle Huppert framförde den. Men så är jag också svag för lätta, smått smöriga franska bagateller, både i musik- och filmform.

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 maj 2017.

The Real American Horror Story

Jordan Peele är främst känd som ena halvan i humorduon Key & Peele, vars sketchkomedishow med samma namn fokuserade mycket på rasism, fördomar och samhällsnormer. Nu långfilmsdebuterar han med Get Out (finländsk premiär 5 maj).

I centrum hittar vi Chris (Daniel Kaluuya) som tillsammans med sin flickvän Rose (Allison Williams) ska träffa hennes föräldrar för första gången. Att träffa släkten är alltid potentiellt obekvämt men än mer illa till mods känner sig Chris när han inser att föräldrarna inte vet att han är svart. ”Oroa dig inte, mina föräldrar är inte rasister” säger Rose och menar att hennes pappa skulle ha röstat på Obama en tredje gång om han bara kunnat. Men Chris vet att vardagsrasismen lever väl även hos vita, välmenande liberaler. Ja, kanske alldeles särskilt väl hos just dem.

Premissen känns igen från Stanley Kramers dramakomedi Guess Who’s Coming to Dinner (1967), men regissören och manusförfattaren Peele har andra planer för Get Out. Istället för ett lättsamt drama med ett budskap bjuds vi på en regelrätt skräckfilm, och en riktigt bra sådan dessutom. Men Peele nöjer sig inte med det – det finns en orsak till att han själv kallar filmen för en socialthriller – utan väver in bitande satir och samhällskritik i varje scen.

Det markanta med Get Out är just det, att den inte är det ena eller det andra utan allt samtidigt: en bitande social kritik och en effektiv, underhållande thriller med komiska inslag. Dessa olika grepp tar inte ut varandra utan samverkar för att skapa en film där det är nästintill omöjligt att komma åt precis alla dimensioner under en och samma visning. Det är en film att se om.

I en intervju med Terry Gross på NPR påpekar Peele att de bästa och mest effektiva skräckfilmerna alltid bottnar i en verklig rädsla. I en amerikansk kontext finns det filmer som undersöker alla sorters skräck förutom just etnicitet i en modern kontext. Peele såg ett tomrum som behövde fyllas.

Att vara svart i USA är att ständigt få höra att en ser rasism där den inte finns. Peele ville därför göra en film där publiken oberoende av etnicitet ständigt medvetandegörs om de mikroaggressioner och alluderingar till etnicitet som Chris utsätts för, och som i förlängningen är en del av vardagen för rasifierade.

I sin recension av Get Out skrev Alonso Duralde att Get Out handlar om svarta människors rädsla för vita människors rädsla för svarta människor. Det är ytterst smart att använda sig av skräckfilmens konventioner för att utforska just detta. Det är en genre som allt som oftast porträtterar vita kvinnor som oskyldiga överlevare och svarta män som statister, mördade redan under filmens första 10 minuter. Amy Nicholson sammanfattar det väl i sin recension av Get Out: i de flesta slasherfilmer skulle en kille som Chris dö först, men Peele tar fasta på hur klichén fått allt om bakfoten – unga svarta män vet definitivt att deras liv är i fara från första stund.

Därför är också inledningsscenen i Get Out så genial och tongivande: en människa går ensam på en mörk gata i ett område hen inte känner till. Men här är det inte en vit kvinna i ett slumområde utan en svart man i ett vitt, välbärgat villaområde. En bil kör förbi, saktar ner. Tankarna går till Trayvon Martin – 17-åringen som sköts ihjäl i ett grindsamhälle i Florida – och faran är alldeles skrämmande påtaglig, verklig och befogad.

Publicerad i Åbo Underrättelser 28 april 2017.

Illa åldrande Kong

Jag minns när jag såg Peter Jacksons version av King Kong första gången. Jag gick i gymnasiet och cyklade till biografen i Iso Omena för se den i en nästan tom biosalong. Jag hade sovit mig genom Jacksons första Sagan om ringen-film och undvikit de två efterföljande, men ändå förstod jag att Jackson var någon som kunde blåsa liv i Kong, som kunde leverera något stort, något episkt. Och jag minns att jag var imponerad, av effekterna, av Kong.

Det här var 2005 och filmvärlden var främst intresserad av specialeffekter. Vad var möjligt, vilka gränser gick att tänja. Och Jackson var en som tänjde, särskilt gällande motion capture, alltså lagringen av rörelser för att få datagjorda karaktärer att röra sig som riktiga människor eller djur. Kong spelades därför av Andy Serkis, redan då känd som Gollum från Jacksons Tolkien-universum.

Andra gången jag såg Jacksons jätteapa var för bara några dagar sedan. Den nya Kong: Skull Island fick en vän till mig att återbesöka Jacksons version och efteråt bad han mig ta en titt. Var det bara han som tyckte att det var rent ut sagt omöjligt att se om den? Jag tittade och kunde snabbt konstatera att han hade rätt. Filmen hade åldrats allt annat än väl.

Specialeffekterna, som mitt tonårsjag hade imponerats så av, påminde mig om äldre filmer där karaktärerna sitter i en bil och vägen syns som en film bakom dem. Det var plötsligt helt övertydligt att skådespelarna hade spelat in sina scener framför en green screen. Jämfört med den nyaste Kong-filmen såg det verkligt billigt ut. Det var även mycket annat med Jacksons film som förvirrade mig. Kameraarbetet är ojämnt, tonen pendlar mellan pampigt allvar och buskishumor, den är evighetslång: det tar dem över en timme att ens komma fram till dödskalleön! Allt detta hade jag glömt.

Det fick mig att fundera på Kong: Skull Island. Än en gång imponerades jag av effekterna, av Kong och hans kamp mot de övriga djuren på ön. Men resten då? Kommer jag att se om filmen om 12 år och ha samma reaktion som med Jacksons version? Risken finns. Kongs förbannelse är nämligen att berättelsen inte är lika intressant som fenomenet i sig. Det betyder att varje ny installation uppdaterar apan och effekterna, medan ramberättelsen är i det närmaste reaktionär. Karaktärgalleriet är ständigt någon variant av den skjutglada, den giriga, den smågalna, den sensibla, Kvinnan, Kong. Ingredienserna varierar - Kong är antingen monster eller antihjälte - men soppan är densamma.

Trots detta har Kong levt ett imponerande långt filmliv. Den ikoniska jätteapan gjorde sin filmdebut redan 1933 efter att ha skapats av Merian C. Cooper, en man som på grund av sin livslånga fascination för gorillor ville göra en ”terror gorilla picture”. Eftersom Cooper tyckte om slagkraftiga ord som började på bokstaven k fick apan heta Kong och resultatet blev den numera legendariska King Kong. Därefter har det genom filmhistorien gjorts flertalet nyfilmatiseringar och sidoprojekt. Och intresset för Kong verkar inte svalna, tvärtom. Redan om tre år får vi en ny chans att evaluera specialeffekterna kring Kong. Då ska Godzilla vs. Kong realiseras. Min totalt riskfria gissning är att effekterna kommer att vinna över handling även här.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 mars 2017.

Den diskriminerande släggan

Filmer baserade på verkliga händelser kan vara knepiga. Hur dechiffrerar vi vad som är verkligt och vad som bara är inspirerat av verkligheten? Vems verklighet är det som åsyftas? Och slutligen: är det viktigt?

Film är konstruktioner och det säger sig självt att det kan krävas modifieringar i en berättelse för att den ska bli en koherent helhet, för att den ska bli njutbar och intressant helt enkelt. Men när modifikationerna förändrar vår bild av historien, när vi blandar ihop fakta och fiktion – då kan det bli farligt. Särskilt om filmen i fråga försöker säga något, försöker berätta hur det egentligen gick till.

Hidden Figures (premiär i onsdags) baserar sig på Margot Lee Shetterlys bok “Hidden Figures: The American Dream and the Untold Story of the Black Women Mathematicians Who Helped Win the Space Race” och fokuserar på tre kvinnor: Katherine Johnson (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Octavia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). De jobbade som “computers” på NASA, i ett högst segregerat Virginia. Som svarta kvinnor fick de kämpa mot såväl rasism som sexism.

Historiker och människor med erfarenhet av rymdprogrammet verkar vara eniga om att filmen vetenskapligt håller sig till sanningen. Allt från manualer till hur NASAs parkering såg ut 1961 har faktagranskats. Att de tre kvinnorna var kollegor men inte bästa vänner som i filmen känns som en rätt harmlös förändring, gjord för att kunna berätta tre viktiga livsöden smidigare.

Betydligt mer problematiskt är filmens white saviour-narrativ, något vi ofta ser i filmer. Det är alltså frågan om vita människor som hjälper/räddar icke-vita i kampen om frihet och rättvisa.

I Hidden Figures finns Katherine Johnsons chef Al Harrison, spelad av Kevin Costner. I en scen tar Harrison en slägga och slår ner skylten utanför de svarta kvinnornas badrum. ”Here at NASA, we all pee the same color” säger han sedan. Här på NASA pissar vi alla samma färg. Det är Al Harrisons stora stund i filmen. Problemet med scenen är inte att Harrison äntligen får upp ögonen för segregeringen. Problemet med scenen är att det aldrig hände på riktigt.

Det krävdes nämligen inte att en vit man slog ner badrumsskylten för att Katherine Johnson skulle slippa springa flera kilometer för att hitta en toalett – hon struntade nämligen i skyltarna. Hon gick på den toalett som var närmast och lät sig inte kuvas när någon protesterade. En annan kvinna, Miriam Mann, plockade regelbundet bort liknande skyltar i cafeterian och stoppade dem i handväskan, tills de slutligen försvann helt och hållet.

Dessa kvinnor hade säkert vita allierade, men de kämpade på egen hand, varje dag. De var starka och modiga och det är respektlöst att ta ifrån dem dessa handlingar och sätta dem i händerna på vita män och kvinnor.

Hidden Figures vill att vi ska få se dessa kvinnor som osynliggjorts genom historien - den vill berätta deras historia! - men Hollywood lyckas ändå förminska deras kamp. Det är så strukturell diskriminering ser ut.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 mars 2017.

Hög på låga förväntningar

När jag var yngre hade jag ofta höga förväntningar på alla filmer jag såg. Men då var jag också oförstörd och naivt trollbunden av filmen som medium så besvikelserna var få. Med åldern har en viss cynism och skepsis smugit sig in i mitt tittande. Jag ser på film på ett annat sätt idag, delvis för att det är mitt jobb men också för att det inte längre är bara magi. Det är mer komplext än så.

Nuförtiden försöker jag se filmer med öppet sinne och få förväntningar, varken höga eller låga. Jag vill att upplevelsen ska vara min egen och inte filtreras genom vad jag trodde att jag skulle få se eller hoppades på. Men ibland är det svårt att inte ha åsikter redan innan filmen nått en biograf nära mig. En film som hyllats unisont förväntas vara bra. En film som sågats förväntas vara dålig. Och så finns det filmer som en bara instinktivt känner avsmak för.

Danny Boyles nya T2 Trainspotting var en sådan för mig. Ja, faktiskt var jag så säker på mitt ointresse att jag övervägde att avstå en gratisvisning av filmen. ”En uppföljare till Trainspotting, är det ett skämt?” minns jag att jag tänkte då nyheten släpptes. För originalfilmen var inte bara en film, den var ett fenomen. Och de 20 år som gått sedan den kom har inte gjort annat än befäst den som klassiker. Men jag gick på filmen, skeptisk och redo att lida, och tji fick jag. Efter en skakig inledning märkte jag att jag faktiskt njöt av att återse de inkompetenta killarna!

I Trainspotting (1996) fick vi lära känna Renton (Ewan McGregor), hans junkievänner Sick Boy (Johnny Lee Miller), Spud (Ewen Bremner) och Tommy (Kevin McKidd) samt psykopaten Begbie (Robert Carlyle). De levde en heroinfylld tillvaro i ett fattigt Edinburgh tills Renton blåste de andra på jäkligt mycket pengar från en drogaffär.

Med uppföljaren T2 får vi så svaret på frågan ”var finns de nu?” ifall det var någon som gått och undrat. 20 år har förflutit, både för oss och för karaktärerna. Begbie sitter i fängelset, Sick Boy finansierar sitt drogberoende genom utpressning och Spud är så trött på att låta drogerna styra livet att han planerar sitt självmord. Renton då? Han har levt ett propert liv i Amsterdam med jobb och äktenskap. Nu återvänder han till Edinburgh för en rendez-vous med sina gamla polare, numera fiender.

Så filmen var bra alltså? Nja, det är här det blir klurigt. Var den bra eller njöt jag bara av att den inte var lika dålig som jag hade väntat mig? Var jag hög på diskrepansen mellan tanken på filmen och filmen i sig? Efter några dagars betänketid lutar jag mot det. Carlyle storspelar visserligen och Boyle har skapat en överraskande rolig och estetiskt imponerande film, men som helhet förblir den ojämn och ofokuserad. Det sannaste jag kan säga, förväntningar åsido, är: Behövdes en uppföljare till Trainspotting? Absolut inte, men här är den och den suger inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 februari 2017

Katt för sin hatt

Jag har alltid varit mer av en hundmänniska än en kattmänniska, kanske främst på grund av omständigheterna. Min familj har haft hund och detsamma gällde mina vänner när jag växte upp. De få katter jag träffade var allt annat än keliga och en eller två gav mig rivmärken som tack för mötet. Det gjorde att jag växte upp med känslan av att katter nog inte gick att lita på. När jag sedan fick höra att en katt som viftar på svansen signalerar något helt annat än en hund som gör detsamma blev jag säker på att jag aldrig skulle förstå mig på katter och att det nog var bäst att hålla sig borta från dem.

I vuxen ålder har denna bild rehabiliterats nästan fullt ut. Jag föredrar fortfarande de katter som beter sig som hundar men jag har lärt mig att också uppskatta katters totala brist på intresse för människans försök att kommunicera. Tack vare internet går det knappt en dag utan att en söt kattvideo hittar fram till mig. Långfilmer om katter är dock mer sällsynta, och kanske ska vi vara tacksamma för det. För varje Mästerkatten finns det nämligen en Garfield: The Movie - en pinsam påminnelse om att även Bill Murray behöver pengar ibland.

En nyare kattfilm är fjolårets Keanu, en actionkomedi med komikerduon Keegan-Michael Key och Jordan Peele. Här blir en liten kattunge kidnappad och de annars rätt timida kusinerna Rell och Clarence hamnar mitt i den undre världens gängbråk på jakt efter katten. Samma år kom även Nine Lives, en film som stoltserar med skådespelare som Kevin Spacey, Christopher Walken och Jennifer Garner. Spacey spelar en framgångsrik affärsman som försummar sin familj. När dottern önskar sig en katt i födelsedagspresent kommer Walkens udda djuraffärsägare in i bilden. Det ena leder till det andra och vips har Spaceys medvetande fångats i katten. Bara genom att hitta tillbaka till sin familj och finnas där för dem kan han återfå sin mänskliga skepnad. Orsaken till att du aldrig har hört talas om filmen? Se trailern, den är inte nådig.

En helt annorlunda, och ytterst sevärd, kattfilm är då den turkiska dokumentären Kedi, också från 2016. Det är Ceyda Toruns kärleksbrev till kattstaden Istanbul och en av publikfavoriterna på årets filmfestival i Göteborg. Istanbul är en stad full av katter. De flesta är herrelösa och tas om hand av alla och ingen. Ute på gatorna finns mat- och vattendepåer, cafégäster och butiksägare avvarar rester och vissa människor ägnar stora delar av sitt liv åt att ta hand om katterna runt om i staden. Ingen verkar orolig över sjukdomar eller ohyra, de kelar med katterna och ger dem medicin när de är sjuka.

Torun väljer att fokusera på några av katterna, alla med sina olika personligheter, och genom dem stöter vi även på olika livsöden i människoform. Det är ett lysande grepp. Fascinationen för katterna varvas så ständigt med berättelser som nästan i förbifarten skvallrar om brokiga livsöden. En man berättar att han hade ett nervöst sammanbrott och att katterna fungerar mycket bättre än piller som rehabilitering. En annan om hur en katt en gång ledde honom till en plånbok då han behövde pengar. Gemensamt har de respekten och vördnaden inför dessa djur som enlig filmen förstår att inte avguda människan så som hundarna gör. I Aristocats sjöng de att “en katt är alltid katt, ja katt för sin hatt” och i Kedi får vi minsann se några livslevande exempel på det.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 februari 2017

En lågmäld monark

Monarkin lever väl på den stora duken, det har den alltid gjort. Och inte att undra på det, kungahus har genom historien ofta varit synonyma med makt, krig, sex, skandaler – ingredienser som gör sig väl på film. Att det moderna brittiska kungahuset har genererat så många filmer de senaste tio åren är dock något förvånande. Skandaler har det visserligen funnits några, men det är inte så att det direkt skriker ”sex och makt” om familjen Windsor. Ändå har vi fått se The Queen (2006), The King’s Speech (2010), W.E. (2011), Diana (2013) och A Royal Night Out (2015) för att nämna de mest kommersiella.

De mest kända filmerna är säkerligen de två förstnämnda. The Queen uppehåller sig vid händelserna efter prinsessan Dianas död med fokus på drottning Elisabeth II (Helen Mirren) och dåvarande premiärministern Tony Blair (Michael Sheen). The King’s Speech handlar i sin tur om Elizabeths far kung George VI (Colin Firth) som tog över tronen då hans bror Edward abdikerade. Fokus ligger på Georges relation till talterapeuten Lionel Logue (Geoffrey Rush).

Så vad är det som lockar? Är det möjligheten att få en inblick i livet som kunglig, detta liv i överflöd som skiljer sig så från vår egen vardag? Eller är det tvärtom möjligheten att få se dem som människor, som vanliga människor med känslor, sorger, problem? Är det kungligheterna vi vill åt eller människorna bakom titlarna? Säkerligen bägge, även om de inblickar vi får främst är ytskrap.

Mitt eget intresse för kungahus är svagt, både inuti och utanför biosalongen. Jag fascineras inte av monarkin och har svårt att hitta fram till det mänskliga bakom titlarna. Jag har dock hittat något av ett undantag. Det är frågan om strömningstjänsten Netflix bidrag till rojalismen, serien The Crown. Den första säsongen tar vid 1947, några år innan kung George VI dör och drottning Elizabeth II ärver tronen. Serien ämnar följa Elizabeth fram till nutid i sammanlagt sextio avsnitt. Mannen bakom serien är Peter Morgan, som redan tangerat samma story med The Queen och pjäsen The Audience.

Så, en serie om Storbritanniens nuvarande drottning Elisabeth II. Påkostat kostymdrama utan kostymer och även utan de stora gesternas drama. Varför skulle en republikan som jag bry mig om denna serie som främst är en lyckad PR-kampanj för det brittiska kungahuset? Svaret är Claire Foy, som spelar den nyblivna drottningen. Hon lyckas på ett absolut fenomenalt sätt göra Elizabeth intressant. Detta en karaktär som faktiskt ter sig rätt personlighetslös. Men Foy gör just det fascinerande, det svala, det kontrollerade. Peter Morgan matchar detta genom att låta hela serien ha ett mycket lågmält tempo där dramat aldrig är högljutt, aldrig sensationellt.

Oundvikligen kommer Foy att bli ”för ung” för rollen ju längre fram i tiden vi kommer, och en ny skådespelare får ta vid. Vem det blir är ännu en bit in i framtiden. Helen Mirren har redan spelat drottningen två gånger, både i The Queen och The Audience. Blir det en tredje? I så fall kan det hända att jag fortsätter titta.

Publicerad i Åbo Underrättelser 6 januari 2017.

En bit av filmåret 2016

Det är dags att sammanfatta filmåret och som vanligt är mitt största problem att minnas vilka filmer jag sett just i år. De virvlar runt i huvudet, vissa svåra att greppa medan andra lyser starka men visar sig vara från förra årets senare hälft. Och hur lätt är det egentligen att jämföra en bra film en såg i januari med en bra film en såg förra veckan? För att underlätta kartläggningen har jag i år valt att dela upp filmerna i olika kategorier. Låt mig så presentera ett urval ur filmåret 2016:

Årets snyggaste: The Neon Demon

Nicolas Winging Refns The Neon Demon är medvetet ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Årets bästa B-film: The Shallows

Trots småfånig premiss, forcerad backstory och tröttsamt många close-ups på Blake Livelys bröst och rumpa är The Shallows en verkligt underhållande hajskräckis. Långt är det tack vare måsen Steven Seagull, som stjäl showen totalt och får volleybollen Wilson från Cast Away att verka både träig och talanglös i jämförelse.

Årets rymdepos: Arrival

För mig levde den nyaste Star Wars-installationen Rogue One inte upp till förväntningarna. Med styltig dialog, en överspelande Forest Whitaker och i övrigt rätt ointressanta huvudpersoner kommer den långt ner på listan över årets höjdpunkter. Denis Villeneuves avskalade och lågmälda Arrival var däremot en positiv överraskning. En storspelande Amy Adams är lingvisten som får i uppdrag att kommunicera med nyligen anlända utomjordingar. Flankstöd får hon av Jeremy Renners fysiker och ett otroligt soundtrack signerat Jóhann Jóhannsson. Finstämd, berörande och hoppfull, trots ett lite för tjockt lager sentimentalitet på slutet.

Årets mest efterlängtade: Nocturnal Animals

Det är sju år sedan modedesignern Tom Ford filmdebuterade med den slående vackra A Single Man. Sedan har det varit tyst, tills i år, då Fords Nocturnal Animals nådde biograferna. Det är frågan om en filmatisering av Austin Wrights roman Tony and Susan och i huvudrollerna ses Amy Adams och Jake Gyllenhaal. Estetiskt är den besläktad med The Neon Demon - här finns en grotesk noir-kvalitet, och ett objektifierande öga – men Ford är intresserad av mer än bara yta. Han lyckas väva samman två olika berättarplan på ett sömlöst sätt och får ut det mesta av sina skådespelare.

Årets bästa film som egentligen kom redan 2015: Carol

Todd Haynes Carol, baserad på Patricia Highsmiths roman, hade världspremiär redan i mitten av 2015 men nådde finska biografer först i februari. Den var dock värd att vänta på. Cate Blanchett och Rooney Mara storspelar som Carol och Therese, två kvinnor som förälskar sig i varandra i 50-talets New York och inleder ett hemlig förhållande. Haynes har med otrolig detaljskärpa och lyhördhet skapat ett litet mästerverk, vackert och hjärtskärande på samma gång.

Årets överraskning: Min pappa Toni Erdmann

Om jag ändå var tvungen att verkligen kora en allsmäktig vinnare av titeln året bästa film skulle jag välja Maren Ades fantastiskt skruvade drama Min pappa Toni Erdmann. Det är den mest överraskande och egensinniga film jag sett på väldigt länge. Välspelad, rolig, pinsam, berörande och med den bästa användningen av Whitney Houstons ballad Greatest Love of All någonsin. Se den, se den, se den!

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 december 2016.

Slow Cinema

Härom veckan såg jag Kelly Reichardts film Old Joy från 2006. För den som inte känner till Reichardt kan sägas att hon är en av de mest intressanta nutida regissörerna inom den amerikanska independent filmscenen. Hon debuterade redan 1994 med långfilmen River of Grass. Därefter följde några kortfilmer innan hon återvände till långfilmsformatet med Old Joy, baserad på en novell av Jon Raymond.

Reichardt har senare profilerat sig genom ett fruktbart samarbete med Michelle Williams, som har huvudrollen i såväl Wendy and Lucy (2008), Meek’s Cutoff (2010) som Reichardts senaste Certain Women (2016).

Old Joy utspelar sig i Oregon där de gamla vännerna Mark (Daniel London) och Kurt (Will Oldham, även känd under artistnamnet Bonnie ”Prince” Billy) återförenas under en helg, då de beger sig ut på en hajk i Kaskadbergen för att hitta Bagby Hot Springs.

Kurt är en renodlad hippie som lever en dag i taget, röker gräs och sover på soffor hos vänner och bekanta. Mark har lämnad den världen och har numera både jobb och sambo. Snart kommer han även att bli pappa.

Här möts den fria men otrygga Kurt och den etablerade men missnöjda Mark. Men filmen väljer inte sida, den berättar inte för oss att det ena sättet att leva är bättre än det andra. Den låter Mark och Kurt fundera på detta helt själva. Och tydligt blir det att det finns något att försvara. Det finns en spänning mellan dem, en vilja att försvara sina livsval inför den som valt annorlunda, och kanske ännu mera inför sig själv. I mötet med Kurt konfronteras särskilt Mark med sina livsval och något av en livskris börjar ta form.

Till saken hör att inget egentligen händer i filmen. De två vännerna kör bil, äter, pratar, badar, packar ihop och kör bil igen. Ingen går vilse i skogen, ingen gör slut med någon eller bryter ihop. Ingen höjer ens rösten. Yo La Tengo befäster därtill det lugna tempot med ett verkligt utsökt soundtrack.

Ändå satt jag på helspänn under stora delar av filmen, säker på att något hemskt skulle hända, att någon skulle missförstå någon annan eller gå vilse eller skada sig. Och jag insåg att det är för att jag är så van vid intrigdrivna filmer att jag automatiskt spände mig i scener där något skulle ha hänt om filmen inte varit signerad Reichardt.

Att se Old Joy var därför något av en detox, en filmens version av slow food eller en japansk teceremoni. Jag tvingades själv varva ner, skaka av mig känslan av rastlöshet som definitivt infann sig under filmens första tjugo minuter, och hitta tillbaka till glädjen i att uppleva film, verkligen uppleva – inte bara titta.

Det lugna tempot och bristen på tydlig intrig ska dock inte förväxlas med tomhet på innehåll. Snarare får hjärnan här jobba på högvarv för att se nyanserna och försöka dechiffrera allt det som inte skrivs oss på näsan.

Publicerad i Åbo Underrättelser 2 december 2016.

Manipulativ sport

Jag har studerat litteraturvetenskap, jobbar som kulturskribent och skriver poesi. Jag läser alltid kulturbilagan först i morgontidningen och jag ser på film så ofta jag bara kan. De flesta blir därför mycket förvånade när de får veta att jag spelar tennis och har ett relativt seriöst sportintresse. (relativt betyder i det här fallet att jag inte följer någon sport regelbundet, men hamnar jag framför en match på tv tar det oftast bara några minuter innan jag är en av dem som inlevelsefullt skriker och hojtar åt skärmen). ”Du? Sport?” Jo, jag - det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Däremot anser jag dem mycket svåra att förena. Sport på film är nämligen ofta tråkigt, förutsägbart och framförallt sentimentalt. Förenklat kan det sägas finnas två versioner: Någon vinner mot alla odds eller någon förlorar men gjorde sitt bästa. Andra varianter är: Någon offrar sig för någon annans skull. Någon lyckas när den lär sig att jobba tillsammans med andra. (Laget är större än individen! Tillsammans är vi starka!) Någon gör ett sista försök att fånga sin dröm. Allt sådant som är fint och rörande och som jag suger i mig som en svamp i verkliga sportsammanhang. Men på film får det mig oftast att förvandlas till en känslomässigt hämmad robot med skeptiskt rynkade ögonbryn. Jag tycker nämligen inte om när filmer försöker manipulera mig, och sportfilmerna är bland de mest manipulativa.

De bästa sportfilmerna är de som lyckas hitta balansen mellan persondrama och action, som nästan gör sporten sekundär.

Ett exempel är The Wrestler, Darren Aronofskys lågmälda berättelse om en professionell fribrottare (hopp från hög höjd, pannor som dunkas mot stolpar och motståndare som flyger ut ur ringen) vars glansdagar utspelades sig på 80-talet. Nu har de stora arenorna bytts ut mot mindre sporthallar och mer och mer piller och bandage behövs för att kroppen ska hålla. Med långt, sönderblonderat hår, ett fårigt ansikte och en kropp lite för sliten för att bära upp alla svällande muskler, lyckas Mickey Rourke förkroppsliga åldrande i sport där det inte är en möjlighet att bli gammal.

Om vi breddar begreppet sportfilm lite kan bröderna Cohens kultkomedi The Big Lebowski (1998) med fördel nämnas. Jeff Bridges spelar den bowlande slackern Jeffrey ”The Dude” Lebowski som misstas för en miljonär med samma namn och dras in i ett kidnappningsdrama.

Och så filmen jag aldrig slutar tjata om: Penny Marshalls A League of Their Own (1992). Året är 1943. Andra världskriget rasar och i USA leder det till att ligan i baseboll är utan de flesta av sina spelare. För att fylla tomrummet startas en provisorisk tjejliga. Bland de rekryterade finns Dottie Hinson (Geena Davis) och hennes syster Kit (Lori Petty). Dottie är skeptisk med talang medan Kit är mer ivrig än självklar. Som tränare får de den alkoholiserade föredettingen Jimmy Dugan (Tom Hanks) som tycker att det är ett skämt att kvinnor ska spela baseboll. Men kvinnorna visar vad de går för trots Jimmys och publikens förakt. Och här, här blir jag faktiskt rörd. Detta trots Dugans personliga mantra: ”There’s no crying in baseball!"

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 november 2016.

Comfort food

Med november kommer höstrusket igång på riktigt, och med rusket kommer också lusten och behovet att, koka te, krypa ner under en filt och se på filmer som inte kräver det absolut mesta av en. För mig är det ofta actionfilmer eller komedier från 80- och 90-talet, helst sådana jag redan sett en eller flera gånger. Filmversionen av comfort food, helt enkelt.

Personligen har jag en fäbless för filmer med Sandra Bullock, både bra och dåliga sådana. För mig har Bullock alltid känts som en otippad stjärna. Hon är mindre slipad än de flesta och det gör att jag nästan alltid känner empati för hennes karaktärer, hur jobbiga de än kan vara. Även i hennes värsta filmer (tro mig, det finns en hög riktigt dåliga) hittar jag något i hennes framträdande som gör att jag fortsätter titta, hur pinad jag än är av resten.

Bullock har haft en relativt brokig karriär. Hon fick sitt genombrott i Speed (1994), där hon tillsammans med Keanu Reeves försökte desarmera en bomb ombord på en buss. Ett år senare hade hon en till stor hit med det romantiska förväxlingsdramat While You Were Sleeping där hon misstas vara förlovad med en man som ligger i koma. Här är Bullock sitt charmigaste jag, så naturlig och rolig att filmen, som utspelar sig under julhelgen, helt enkelt måste ses om varje höst.

Efter en mindre framgångsrik uppföljare till Speed och ett par undermåliga komedier (Practical Magic med Nicole Kidman, Forces of Nature med Ben Affleck) lyckades Bullock, lagom till millennieskiftet, hitta tillbaka till formen i Miss Congeniality, en komedi som hon även producerade. Bullock spelar FBI-agenten Hart som tvingas gå undercover som deltagare i skönhetstävlingen Miss United States efter att evenemanget hotats. Det är en lättsam komedi som följer alla genrens konventioner (kvinnan som lever för sitt jobb visar sig vara vacker när hon äntligen kammas och får på sig en klänning!) men Bullock är så avväpnande i rollen att i alla fall jag kan förbise bristerna.

Även här blev det en uppföljare, som utspelar sig i kölvattnet av den första filmen. Bullock försöker göra en ”buddy cop” film istället för en romantisk komedi och även om jag personligen uppskattar den utvecklingen är filmen i sig en ytterst krystad historia. Ännu mer ”buddy cop” blev det i The Heat (2013), i regi av Paul Feig. Bullocks propra FBI-agent paras denna gång ihop med Melissa McCarthys ovårdade Bostonpolis. De tvingas jobba tillsammans för att komma åt en beryktad knarkkung.

Däremellan lyckade Bullock kamma hem en Oscar för sin roll i dramat The Blind Side (2009), och nominerad blev hon igen 2013. Då spelade hon mot George Clooney i Alfonso Cuaróns rymdepos Gravity. Bullock är doktor Ryan Stone, som ensam svävar runt i rymden efter en olycka vid teleskopet Hubble, och som desperat försöker ta sig tillbaka till jorden.

Till näst kommer hon att synas i Ocean’s Eight (2018) tillsammans med Cate Blanchett och Helena Bonham Carter. Det är frågan om en spin-off till Ocean’s Eleven och de två uppföljarna Ocean’s Twele och Ocean’s Thirteen – filmerna där George Clooney spelar gentlemannatjuven Danny Ocean som tillsammans med sina kumpaner utför komplexa rån. I Ocean’s Eight spelar Bullock Dannys syster och det känns ganska riskfritt att gissa att det även denna gång ska rånas på hög nivå. En annan riskfri gissning är att jag en regnig novemberkväll, om några år, kommer att krypa ner i soffan och leta fram just den filmen som tillbehör till mitt te.

Publicerad i Åbo Underrättelser 4 november 2016.

Dylan på film

Det har knappast undgått någon att Nobelpriset i litteratur i år tilldelats den amerikanska rockpoeten Bob Dylan. Diskussionerna och åsikterna har varit många och varierade efter att Sara Danius offentliggjorde nyheten. Vissa tycker att valet är nyskapande och modigt medan andra ifrågasätter Dylans storhet som poet och valet att utvidga kategorin litteratur till att innefatta även låtskrivare.

Vad en än har för åsikter i frågan vill jag här ta tillfället i akt att rekommendera tre filmer med/om den färska vinnaren. Dylan har själv figurerat som skådespelare ett fåtal gånger men filmerna om Dylan är definitivt mer intressanta.

Konsertdokumentären The Other Side of the Mirror samlar Dylans framträdanden på Newport Folk Festival under åren 1963-1965. Det är fascinerande att se hur Dylan utvecklas som musiker och som artist under de tre åren, som kulminerar med det kontroversiella elektriska framträdandet, då Dylan blev utbuad av en chockad och besviken publik.

En annan höjdare är D. A. Pennebakers dokumentär Don’t Look Back som följer Dylan under en turné i Storbritannien 1965. Dokumentären öppnar med den berömda scenen där Dylan håller i en bunt vita ark med sporadisk text från Subterranean Homesick Blues och kastar arken i takt med låten. Sedan följer intervjuer med brittiska journalister, jamsessioner på hotellrum och framträdanden på Royal Albert Hall.

Min favorit bland ”Dylanfilmerna” är ändå en film där Bob Dylan inte syns mer än några sekunder i slutet. Det är frågan om Todd Haynes spelfilm I’m Not There, en poetisk fantasi inspirerad av Dylan. Sex karaktärer får här representera olika delar och aspekter av Dylans liv och musik.

Christian Bale är ett amalgam av den tidiga protestsångaren Dylan och den nyreligiösa Dylan som trädde fram i slutet av 70-talet. Cate Blanchett får i sin tur porträttera Dylan under mitten av 60-talet, iklädd solglasögon både dag och natt, då såväl publiken som etablissemanget ifrågasatte hans nya musikstil och hans ”krångliga” persona.

Heath Ledger spelar en skådespelare vars äktenskap utmynnar i en vårdnadstvist, något som för tankarna till Dylans havererade äktenskap med sin första fru Sara Dylan – vilket i sin tur utmynnade i skivan Blood on the Tracks. Frun Claire (Charlotte Gainsbourg) påminner dessutom om Dylans flickvän Suze Rotolo - något som accentueras av att filmen innehåller en scen som efterapar bilden av Dylan och Rotolo på framsidan av skivan The Freewheelin’ Bob Dylan.

Richard Gere spelar Billy the Kid, en alludering till Dylans medverkan i Pat Garrett and Billy the Kid, som han också skrev musiken till (bland annat Dylans cover-genererande låt Knockin’ on Heaven’s Door). Ben Whishaw i sin tur spelar en ung Arthur Rimbaud, som Dylan influerades av. Även folksångaren Woody Guthrie var oerhört viktig för Dylan, något som återspeglas i Marcus Carl Franklin karaktär Woody.

Haynes har tagit mycket direkt ur Dylans liv och stora delar av dialogen kan återfinnas i intervjuer gjorda med Dylan, men Haynes har skakat om rejält i kronologin, vänt och vridit på händelser och således skapat en film som går att se som ett porträtt av Dylan men också en egensinnig meditation över skapande, identitet och berömmelse.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 oktober 2016.

Med blicken bakåt

I Woody Allens nyaste alster Café Society tar vi oss tillbaka till 30-talets Golden Age of Hollywood. Det är filmer med Ginger Rogers, det är swingjazz och det är gangsters!

Att resa bakåt i tiden är något Allen gjort under hela sin karriär. 1987 gjorde han Radio Days, ett lysande porträtt av en familj i Queens på 30- och 40-talet, då radion ännu hade sina glansdagar. Filmen är full av klassiska stycken signerade Glen Miller, Duke Ellington och Artie Shaw för att nämna några. 30-talet besökte han också 1999 med Sweet and Lowdown, en mockumentär om gitarristen Emmet Ray (spelad av Sean Penn), här en egocentrisk och alkoholiserad musiker som idoliserar Django Reinhardt.

Även Zelig (1983) är en mockumentär som utspelar sig under 20- och 30-talet. Här spelar Allen en man som blir känd som en ”mänsklig kameleont” och Mia Farrow en psykolog som försöker hjälpa honom.

En av Allens finaste filmer någonsin är The Purple Rose of Cairo (1985) där Mia Farrow, under 30-talets stora depression, flyr från sin gråa vardag och sin våldsamma man genom att förlora sig i filmerna hon ser på bio.

En av mina egna Allenfavoriter utspelar sig i slutet av 20-talet. Det är gangsterkomedin Bullets over Broadway (1994) med John Cusack, Dianne Wiest, Jennifer Tilly och Chazz Palminteri i huvudrollerna. Cusack spelar en idealistisk dramatiker som dras med en talanglös Tilly i huvudrollen eftersom hennes gangsterpojkvän finansierar pjäsen. Gangsterns högra hand, spelad av Palminteri, visar sig dock vara något av ett geni som ständigt kommer på sätt att göra pjäsen bättre.

20-talet har Allen återkommit till två gånger under de senaste åren. Först i Midnight in Paris (2011) och sedan i Magic in the Moonlight (2014). I den förstnämnda fungerar 20-talet som en idealiserad tidsperiod för den uttråkade, nutida, manusförfattaren Gil (Owen Wilson) som har svårt att skriva klart sin första roman. För honom är 20-talets Paris den ultimata tiden och platsen för att skapa konst. Stein, Hemingway, Picasso och Salvador Dalí är bara några av de konstnärer Gil stöter på i sitt tidsresande. I den senare träffar vi den cyniska och rationella illusionskonstnären Stanley (Colin Firth) som börjat tvivla på sin egen världsbild då han träffar den synska Sophie (Emma Stone). Är hon verkligen synsk på riktigt?

En annan magiker hittar vi i The Curse of the Jade Scorpion (2001), försatt under 40-talet. Allen spelar en försäkringstjänsteman som tillsammans med Helen Hunts effektivitetsexpert blir hypnotiserade och sedan används för att stjäla juveler.

Där tidshoppandet varit ett sätt för Allen att berätta olika berättelser får jag känslan av att det under den senare delen av hans karriär mera handlar om en viss nostalgi, en längtan bakåt. Ju äldre Allen blir desto mer förlegade/vakuumförpackade kan hans filmer kännas. Han känns trött, ja han känns gammal. Ändå fortsätter han göra en film om året och det är ofta samma ingredienser som återanvänds: Swingjazzen, behovet att para ihop väldigt unga kvinnor med betydligt äldre män, nostalgin över Old Hollywood. Allt det gör sig aningen bättre i en 20- och 30-talsmijlö. Men inbakat i dessa filmer finns också den melankoliska vetskapen om att det inte går att vrida klockan bakåt. Den tickar obönhörligt framåt vare sig vi vill det eller inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 7 oktober 2016.