Det är dags att sammanfatta filmåret och som vanligt är mitt största
problem att minnas vilka filmer jag sett just i år. De virvlar runt i huvudet,
vissa svåra att greppa medan andra lyser starka men visar sig vara från förra
årets senare hälft. Och hur lätt är det egentligen att jämföra en bra film en
såg i januari med en bra film en såg förra veckan? För att underlätta
kartläggningen har jag i år valt att dela upp filmerna i olika kategorier. Låt
mig så presentera ett urval ur filmåret 2016:
Årets snyggaste: The Neon
Demon
Nicolas
Winging Refns The Neon Demon är medvetet ytlig och överdriven men det är en
stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant
skräckinjagande och blasé. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken
(signerad Cliff Martinez) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig
som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och
sadistiskt. Men också svindlande snyggt.
Årets bästa B-film: The
Shallows
Trots småfånig
premiss, forcerad backstory och tröttsamt många close-ups på Blake Livelys
bröst och rumpa är The Shallows en verkligt underhållande hajskräckis. Långt är
det tack vare måsen Steven Seagull, som stjäl showen totalt och får
volleybollen Wilson från Cast Away att verka både träig och talanglös i
jämförelse.
Årets rymdepos: Arrival
För mig levde den nyaste Star Wars-installationen Rogue One inte upp
till förväntningarna. Med styltig dialog, en överspelande Forest Whitaker och i
övrigt rätt ointressanta huvudpersoner kommer den långt ner på listan över
årets höjdpunkter. Denis Villeneuves avskalade och lågmälda Arrival var däremot
en positiv överraskning.
En storspelande Amy Adams är lingvisten som får i uppdrag att kommunicera med
nyligen anlända utomjordingar. Flankstöd får hon av Jeremy Renners fysiker och
ett otroligt soundtrack signerat Jóhann Jóhannsson. Finstämd, berörande och hoppfull, trots ett lite för
tjockt lager sentimentalitet på slutet.
Årets mest efterlängtade:
Nocturnal Animals
Det är sju år sedan modedesignern Tom Ford filmdebuterade med den
slående vackra A Single Man. Sedan har det varit tyst, tills i år, då Fords
Nocturnal Animals nådde biograferna. Det är frågan om en filmatisering av
Austin Wrights roman Tony and Susan och i huvudrollerna ses Amy Adams och Jake
Gyllenhaal. Estetiskt är den besläktad med The Neon Demon - här finns en
grotesk noir-kvalitet, och ett objektifierande öga – men Ford är intresserad av
mer än bara yta. Han lyckas väva samman två olika berättarplan på ett sömlöst
sätt och får ut det mesta av sina skådespelare.
Årets bästa film som egentligen
kom redan 2015: Carol
Todd Haynes Carol, baserad på Patricia Highsmiths roman, hade
världspremiär redan i mitten av 2015 men nådde finska biografer först i
februari. Den var dock värd att vänta på. Cate Blanchett och Rooney Mara
storspelar som Carol och Therese, två kvinnor som förälskar sig i varandra i
50-talets New York och inleder ett hemlig förhållande. Haynes har med otrolig
detaljskärpa och lyhördhet skapat ett litet mästerverk, vackert och
hjärtskärande på samma gång.
Årets överraskning: Min pappa
Toni Erdmann
Om jag ändå var tvungen att verkligen kora en allsmäktig vinnare av
titeln året bästa film skulle jag välja Maren Ades fantastiskt skruvade drama
Min pappa Toni Erdmann. Det är den mest överraskande och egensinniga film jag
sett på väldigt länge. Välspelad, rolig, pinsam, berörande och med den bästa
användningen av Whitney Houstons ballad Greatest Love of All någonsin. Se den,
se den, se den!
Publicerad i Åbo Underrättelser 23 december 2016.
