Hell or High Water, Hidden Figures, Tom of Finland

Några filmer jag sett:

Hell or High Water
En modern western/thriller fylld av överraskningar. Ben Foster och Chris Pine spelar bröder som rånar banker, men varför - det får vi inte veta från början. I hasorna har de Jeff Bridges nästan-pensionerade polis. En förvånansvärt lågmäld och mångbottnad film som pumpar nytt liv in i den ganska slitna westerngenren. Rekommenderas!

Hidden Figures
Åh vad jag tyckte om den här filmen! Produktionsmässigt är den ytterst konventionell och märkbart slätstruken, men Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe fyller den med så mycket liv att den fullständigt vibrerar när de får spelar ut hela sitt register. En fascinerande sannsaga som tyvärr Hollywoodifierats onödigt mycket (inklusive Kevin Costner som totalt onödig White Savior) men som förblir en viktig påminnelse om hur många många öden som förblivit osedda. Så nära feelgood en film om rasism och sexism kan komma. 

Tom of Finland
En finsk blockbuster - om det finns sådana. Berättelsen om Touko Laaksonen är långt en enmansshow av Pekka Strang som spelar mjukt och tillbakahållet. Dome Karukoski regisserar med säker hand men filmen verkar ibland osäker på vilken berättelse den vill berätta. Det göra att den ibland känns ofokuserad, lite för bred i sitt tilltal och lite för lång. Det var också något som gjorde att jag såg filmen snarare än levde den. Jag hade svårt att förlora mig i berättelsen. Jag måste fundera lite mera på varför det var så.

The Organist

Har nyligen hittat The Organist, ett konst- och kulturprogram från McSweeney's och KCRW. Lyssna till exempel på den här intervjun med Miranda July och den här med Devendra Banhart!

Don't believe me just watch

Den här videon får mig att vilja marathon-se alla Gene Kellys filmer, and then some.

Två tv-tips och en varning

Har tagit mig an några nya tv-serie de senaste veckorna. Två som jag gillar och en som jag bara inte ser poängen med.

Crazy Ex-Girlfriend
Har bara sett det första avsnittet, som jag tyckte mycket om. Sen har jag liksom lyckas glömma bort hela serien. Ska nog fortsätta. Premissen och namnet till trots. Premissen ja: Rebecka Bunch är en framgångsrik advokat som inte är lycklig. Hon stöter på sitt ex från när hon var tonåring och inser att senaste gången hon var lycklig var tillsammans med honom. Han berättar att han ska flytta hem till West Covina, California ("just two hours from the beach, four hours in traffic") och Rachel bestämmer sig impromptu för att tacka nej till en befordran och flytta till - ja just det, West Covina!
Det absolut bästa med första avsnittet är att serien visar sig vara en musikal. En musikal! Hurra! Och det nästbästa är Donna Lynne Champlin som spelar Rachels kollega på den nya advokatbyrån i West Covina. Hon är rätt fantastisk.

Supergirl
Det är ingen vits att traggla premissen här. Den är löjlig. Superman har en kusin som bor i National City. Typ. Alltså Kara Zor-El kom till jorden för att skydda sin yngre kusin men fastnade i nåt rymdhål och slungades hit första långt efter att Superman hade etablerat sig i Metropolis, så hon växer upp utan att använda sina krafter. Tills en dag - såklart. Och så föds Supergirl.
Det här är inte en serie jag ser på för att jag tycker att den är fantastiskt. Det är den inte. Men det är söt. Och den har hjärta.

Difficult People
Jag försökte. Efter ett HORRIBELT dåligt första avsnitt såg jag två till och visst, det blev bättre men inte bra nog. Den här serien passar bara inte mig. Den fokuserar på två hemska människor (Billy Eichner från Billy on the Street och Julie Klausner) som är hemska mot alla utom varandra. Jag tyckte rätt bra om Billy Eichner i Parks & Rec men det hjälper inte här. Det här är bara inte min humor. Det är som med Curb Your Entusiasm, The Office etc. Osympatiska karaktärer + cringe comedy = snälla, ta mig härifrån. Jag vet att det finns folk som älskar det här. Ni är helt sjuka i huvudet, men jag tolererar er.


Nästa i tur är Master of None, Aziz Ansaris senaste projekt. Har rätt höga förväntningar, dels på grund av den i princip odelat hyllande kritiken men också för att jag gillar Ansari. Som Tom i Parks & Rec hör han kanske inte till mina favoriter direkt men jag har sett en del av hans stand-up och diggat.

Fredagstankar

Såg just den senaste X-files trailern. I januari är det dags! Jag förvånas storligen av min entusiasm över Mulder och Scullys återkomst eftersom jag sammanlagt sett typ 10 X-filesavsnitt i mitt liv. Det är helt enkelt för skrämmande. Bara den där sången ger mig gåshud och jag minns hur hemskt det var när jag var liten och ville hänga med mina äldre systrar och de såg på X-files. Det gick i typ 10 minuter, sen sprang jag!

Jag vill att mina utomjordingar ska vara snälla och Max, Michael och Isobel. Till exempel. När ska det förresten göras en Roswell-reunion? undrar roswell4ever_84.

Igår såg jag Magic Mike XXL. Varför? Varför! Det är två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Den var så pinsam att jag var tvungen att snabbspola slutet. 

Min dag förvärrades ytterligare av att jag dessutom hade Drakes Hotline Bling i huvudet och har det fortfarande. "I know when that hotline bling, it can only mean one thing". Tog en evighet för mig att förstå vad det ens betyder (en hotline med massor av guldkedjor?). Det är som när jag under mer än ett år trodde att Justin Timberlake sjöng om en sexig rygg.

MEN, internet har självfallet hittat ett sätt att vända min Drakeplåga till något fantastiskt. Också Ellen fick in en Drake-känga.



Imorse såg jag senaste Kobra, om samerna i Sverige. Är inte helt övertygad om den nya programledaren men Kobra är alltid tänkvärt, även när de inte gör sina bästa program. Och Anders Sunna gör sjukt häftig konst!

SNOR & RADIO

Förkylningen är inne på sin tredje vecka här, men eftersom sommaren vägrar hitta till malmö är det ingen stor förlust. lite tradigt bara. host host, snoooor.

In other news: I söndags pratade jag om A i Bokmagasinet, och sen pratade Anna Dönsberg och Catariina Salo så fint om boken också. Kan lyssnas på här.

MAI ZETTERLING

Just nu går det att se en K Special-dokumentär på Svt Play som heter Regissören. Den handlar om Mai Zetterling, svensk regissör som inte har fått ett så stort erkännande som hon är värd. Hon började som skådespelare men började regissera i början av 60-talet, en tid då det inte fanns särskilt många kvinnliga regissörer. Hon gjorde några riktigt geniala filmer, bland annat Älskande par (långfilmsdebuten 1964) och Flickorna (1968). Den sistnämnda blev totalsågad av (manliga) kritiker i Sverige ("Vilka förstockade menstruationer!" skrev tydligen Bo Strömstedt i Expressen, osv.) men har senare, tack och lov, fått upprättelse. 

Själv fann jag dokumentären något ofokuserad. En del rätt ointressanta människor kom till tals på bekostnad av mer info om Zetterlings arbete som regissör, vad hennes arv faktiskt är och hur hon har behandlats i den svenska filmhistorien.

En dokumentär som jag tror är mer intressant och som jag gärna skulle se, om jag bara hittade den, är Christina Olofsons I rollerna tre, där Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom (som spelade huvudrollerna i Flickorna), träffas efter Zetterlings död och pratar.