GERIACTION

När actionfilmen The Expendables (2010) hade premiär var filmens huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone 64 år gammal. Hans kollega Dolph Lundgren var över 50 och även Jet Li närmade sig ett halvt sekel. Filmen blev en kassasuccé och genererade snabbt två uppföljare, med en tredje på kommande nästa år.

I The Expendables-serien samlas en hel hög gamla actionhjältar. Gamla både i ålder och så till vida att de har en actionfilmkarriär bakom sig. Eller vad sägs om Chuck Norris, Jean-Claude Van Damme, Wesley Snipes och Antonio Banderas? Detta har fått mig att fler än en gång använda ordet ”gubbdagis” när filmerna kommit på tal. Men det finns faktiskt en mer etablerad benämning att använda. Geriaction. Det är en sammanslagning av orden geriatric (åldring) och action.

Fenomenet är nämligen bredare än att bara innefatta Stallone & Co. Det är många som gärna sysslar med denna action för män över 50. Sean Penn (The Gunman) och Denzel Washington (The Punisher) har provat på, medan Bruce Willis fortsätter återuppliva John McClane/Die Hard och Arnold Schwarzenegger än en gång ses i rollen som Terminator om bara en vecka.

Det finns även en hel subgenre med Liam Neeson som skämtsamt går under namnet Neesploitation (en sammanslagning av Neeson och exploitation). Den fick sin början 2009 i och med den första Taken-filmen, där Neeson ger sig på alla rötägg i världen på jakt efter sin kidnappade dotter. Därefter har han fortsatt i filmer som Taken 2&3, Unknown, The Grey, Non-Stop, A Walk Among the Tombstones och årets Run All Night.

Hollywood har än en gång vänt blicken bakåt i ett försök att nå biopubliken, och det verkar ha lyckats. Samtidigt som den femte Die Hard-filmen håvade in över 300 miljoner dollar, nådde Olympus Has Fallen (med Gerard Butler) och White House Down (med Channing Tatum) bara 161 respektive 205 miljoner. Det är inte småsummor det heller men jämfört med budget och förväntningar var de två, väldigt lika, Vita Huset-filmerna definitivt förlorare.

Så varför ser publiken hellre en 60-årig Bruce Willis än en 35-årig Channing Tatum i just dessa 80-talsinspirerade actionroller? Är det för att Willis redan på 80-talet etablerade just denna sorts film? Törstar vi bara efter att få återuppleva ett svunnet 80-tal? Eller är det så att ”vi” i det här fallet själva början närma oss 50 och uppskattar att se folk ”i vår egen ålder” även i roller som kräver knytnävar och automatvapen?

Oliver Jones på The Daily Beast menar att denna filmtrend skapades som en reaktion på den ekonomiska kris som svepte över världen och som i USA kulminerade i Lehman Brothers-kollapsen 2009, bara några månader innan den första Taken-filmen hade premiär. I ett samhälle där medelådersmannen plötsligt är ekonomiskt utsatt finns det ett behov av att se honom ta tag i saker och rädda dagen.

Jag tror att jag fortsätter kalla det gubbdagis ändå.

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 juni 2015.

SOMMAR

Sommar betyder massor av "storfilmer" på bio. Alltså, big budgets och massor av CGI. Inte det jag uppskattar mest med film men okeej. Ibland blir till och med jag överraskad och helt till mig (minns ännu med glädje när jag och Miche såg Edge of Tomorrow förra sommaren - såååå bra!)

Den här sommaren vet jag inte riktigt vad det är som ska överraska mig. Chris Pratt och muterade dinosaurier? Arnie? Ant-Man? Tror mest på dinosaurierna i så fall. Får fortfarande gåshud när jag tänker på köksscenen i första Jurassic Park!

Jurassic World: Pratt + dinos = kanske bra.

Terminator Genisys: Khaleesi och Arnie hänger.

Magic Mike XXL: kanske det löjligaste någonsin.

Ant-Man: Liten men naggande god?

Inside Out: Pixar gör det igen! Hoppas jag.

BIOFILM TILL MAX

När jag skulle intervjua den svenska regissören Henrik Hellström för Filmjournalen förra året fick jag se hans senaste film The Quiet Roar via en länk på min dator. På grund av strul med lösenord såg jag dessutom filmen på en buss, på väg till intervjun. När bussen rullade in mot Helsingfors gjorde eftertexterna detsamma. Det här var tjugo minuter innan intervjun. Det var på inget sätt idealt, varken för mig som journalist eller som tittare (jag hade knappt hunnit smälta filmen). The Quiet Roar är nämligen en film som gör sig bäst på bio, något som Hellström även påpekade.

Film är bäst på bio, brukar det heta. Och jag brukar vara benägen att hålla med. Det är något med de röda stolarna, storheten, ljudet som kommer från alla håll, mörkret. Det är en helhetsupplevelse, utan möjligheten att pausa för att kolla mailen, hämta mera chips eller gå på toaletten. Men ”film är bäst på bio” betyder inte automatiskt att film är dålig när den ses på annat sätt. Förutom ibland.

Jag såg nyligen Mad Max: Fury Road. Först hade jag inte tänkt se den alls. Jag har väldigt lite till övers för de tidigare Mad Max-filmerna och kände mig inte helt övertygad av trailern. Men så kom rapporterna från alla möjliga håll: vilken bioupplevelse! Alla hade plötsligt sett den (en nära vän såg filmen två gånger på tre dagar) och alla var smått begeistrade. När jag pratade med min flickvän efter att hon hade sett filmen, och älskat den, sade hon något intressant, nämligen: ”om jag hade sett den hemma hade jag antagligen inte ens sett klart den.”

Nu har jag sett den och jag delar hennes känsla. Mad Max: Fury Road är en fantastisk bioupplevelse, men jag är inte säker på att den är en lika fantastisk film. En del av ekvationen är lätt att räkna ut. Filmer med biljakter, explosioner, stora massor av människor, grandiosa vyer etc. gör sig bättre på stor duk. Och hela Mad Max: Fury Road är egentligen en enda lång biljakt, från början till slut. Det svulstiga och storslagna är svårt att förmedla genom en liten TV- eller datorskärm. Andra exempel är Gravity, Inception, Titanic, Jurassic Park. Likaså är det lättare att ”ge upp” hemma. Mad Max: Fury Road börjar segt, det är först efter en halvtimme som filmen verkligen tar sig. Så länge hade jag nog inte haft ro att vänta hemma.

Men det är något annat också, något som är svårare att sätta ord på. Det här är en film som kräver att tittaren totalt konsumeras av det som sker på duken. Som kräver att en inte har möjlighet att andas knappt. Inte för att det är så bombastiskt och imponerade (vilket det är) utan för att allt förlorar sin betydelse om tittaren inte befinner sig där i öknen tillsammans med Furiosa och Max. Det finns otroligt mycket att teoretisera och fundera kring gällande den här filmen, men själva filmupplevelsen lämnar inget utrymme för spekulationer. Det är bara att köra gasen i botten och hoppas på att överleva.

Så nej, jag har ingen överdriven lust att se Mad Max: Fury Road hemma. Men kanske går jag och ser den ett varv till medan den ännu visas på bio.

Publicerad i Åbo Underrättelser fredagen 29 maj 2015.

SNOR & RADIO

Förkylningen är inne på sin tredje vecka här, men eftersom sommaren vägrar hitta till malmö är det ingen stor förlust. lite tradigt bara. host host, snoooor.

In other news: I söndags pratade jag om A i Bokmagasinet, och sen pratade Anna Dönsberg och Catariina Salo så fint om boken också. Kan lyssnas på här.

MAI ZETTERLING

Just nu går det att se en K Special-dokumentär på Svt Play som heter Regissören. Den handlar om Mai Zetterling, svensk regissör som inte har fått ett så stort erkännande som hon är värd. Hon började som skådespelare men började regissera i början av 60-talet, en tid då det inte fanns särskilt många kvinnliga regissörer. Hon gjorde några riktigt geniala filmer, bland annat Älskande par (långfilmsdebuten 1964) och Flickorna (1968). Den sistnämnda blev totalsågad av (manliga) kritiker i Sverige ("Vilka förstockade menstruationer!" skrev tydligen Bo Strömstedt i Expressen, osv.) men har senare, tack och lov, fått upprättelse. 

Själv fann jag dokumentären något ofokuserad. En del rätt ointressanta människor kom till tals på bekostnad av mer info om Zetterlings arbete som regissör, vad hennes arv faktiskt är och hur hon har behandlats i den svenska filmhistorien.

En dokumentär som jag tror är mer intressant och som jag gärna skulle se, om jag bara hittade den, är Christina Olofsons I rollerna tre, där Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom (som spelade huvudrollerna i Flickorna), träffas efter Zetterlings död och pratar.

DAGS FÖR ETT MONTAGE

Till en enhet sammanställda bilder – det är definitionen av ett montage. Enligt den är varje film ett montage i sig. Men även inom filmen finns det något som svepande brukar kallas montage. Ett parti där olika sekvenser effektivt klipps ihop, ofta till musik, och för intrigen framåt.

Där montagets fader Sergej Eisenstein ägnade sig mycket åt så kallade ”montage genom attraktion” (en sammansättning av bilder som till synes inte har med varandra att göra men som förmedlar en specifik känsla) så har nyare film främst fokuserat på ”parallella montage” eller ”accelererade montage”. Det förstnämnda används för att visa saker som händer samtidigt på olika platser medan det andra signalerar att tid förflyter.

Det är svårt att säga varför, men den amerikanska filmen på 80-talet hade ett alldeles särskilt varmt förhållande till montaget. Det finns knappt en enda film som inte låter sina huvudkaraktärer dansa, träna eller på annat sätt förbereda sig för kommande utmaningar genom ett montage fullt att spandex, stora hår och svällande 80-talsmusik.  Denna trend kickstartades redan 1976 med den första Rocky-filmen. Och ärligt talat, vem har inte någon gång lekt Sylvester Stallone på toppen av en trappa? Kanske inte iklädd grå mjukisdräkt annat än i fantasin men hoppande, med händerna i vädret likväl.

Även de senare Rocky-installationerna använde sig flitigt av montaget (trean med den mest arketypiska montagesången någonsin, Survivors ”Eye Of the Tiger”) och så även Flashdance (1983), The Karate Kid (1984), Footloose (1984), Top Gun (1986), Dirty Dancing (1987). Jag kunde göra listan hur lång som helst.

Montaget i dessa filmer symboliserar inte bara tid som förflyter utan ofta även personlig eller karriärmässig utveckling. Karaktärer som lär sig något, som hela tiden blir bättre. Som först misslyckas, misslyckas igen, nästan ger upp, men som fortsätter och till slut klarar sig. I Dirty Dancing – en film fylld av fantastiska montage, och även min favorit från 80-talet – ser vi Johnny (Patrick Swayze) försöka lära Baby (Jennifer Grey) att dansa. I början är hon klumpig, ovan och han är irriterad, egentligen ointresserad. Men under montagets gång händer något både på det tekniska och det personliga planet. Baby lär sig och det finns en kemi mellan dem som inte går att ta miste på.

I den något tarvliga Team America: World Police (2004) finns en montagesekvens med både metaperspektiv och självironi (i mitt tycke filmens stora, ja kanske enda, behållning). Sången som ackompanjerar montaget är nämligen en svulstig rocksång

i stil med Bonnie Tylers ”Holding Out for a Hero” och texten kommenterar just montagets roll och nödvändighet: “Varje bild visar en liten förbättring, att visa allt skulle ta för lång tid. Det kallas ett montage”. Det är just så det accelererade montaget fungerar, som ett sätt att vrida fram klockan lite, utan att för den delen gå miste on utvecklingen. Som Team America lär oss: “Om du vill gå från amatör till proffs, så behövs ett montage”.

Publicerad i Åbo Underrättelser lördagen 16 maj 2015.

JAG HJÄRTA 80-TALET

Det är en bra dag på jobbet (det frilansande, idag utfört på Åbo stadsbibba) när jag får se på klipp från 80-tals filmer och videon med Bonnie Tyler - och kalla det RESEARCH! Jag älskar 80-talet. I alla fall på film.

Bonnie Tyler var bäst på helt knäppa videon.

jag blev helt tagen av den här eftersom jag hela mitt liv burit på "vetskapen" om att Swayze och Grey HATADE varandra när dom spelade in Dirty Dancing. Men här ser de ju hur glada ut som helst?! Kanske hatet kom senare. När Jennifer Grey var tvungen att bära runt på den där vattenmelonen hela tiden...