The Man From U.N.C.L.E.

I början av året dök Kingsman: The Secret Service upp från ingenstans och fick relativt bra kritik. Snygg, charmig och framförallt rolig, var konsensus. Till min stora besvikelse höll jag inte med. Jag tyckte inte att den var särskilt rolig och inte heller tillräckligt smart. Colin Firth i all ära men varje gång jag såg Samuel L. Jackson ville jag stänga av. Ugh.

Idag såg jag The Man From U.N.C.L.E. - Guy Ritchies filmversion av 60-tals serien med samma namn (som jag inte har sett). Filmen sällar sig till samma "lite som Bond, fast roligare"-genre som verkar ha ett litet uppsving just nu. Är det för att Bond själv har blivit så otroligt allvarlig? Och samma med alla superhjältar? Alla ska vara anti-hjältar nu för tiden, annars är det inte seriöst nog. Inte konstigt att folk letar efter ett alternativ. Spy med Melissa McCarthy är ett annat exempel.

Precis som Kingsman saknar The Man From U.N.C.L.E. en story som håller (oj, så förutsägbart det är!), men här kunde jag faktiskt se det charmiga. Armie Hammer (Winklevossarna från The Social Network) är den stora behållningen som bufflig sovjetspion medan Henry "trästubbe" Cavill och Alicia "Robot i Ex Machina" Wikander får betyget okej som amerikansk spion respektive tysk bilmekaniker. Hela filmen står och faller med denna trios charm, så när dom känns träiga gör hela filmen det. 

Ett ENORMT plus får filmen för att de två herrarna (fiender som såklart måste jobba tillsammans) inte strider om samma brud. Halleluja!

Snorkiga Sorkin

Den här veckan har jag snöat in mig på en femton år gammal TV-serie som gick i graven efter bara två säsonger och som många aldrig ens har hört talas om. Sports Night heter den och är skapad av ingen mindre än Aaron Sorkin – mannen bakom bland annat The West Wing, The Newsroom och The Social Network. Han är för tillfället aktuell med en film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Sports Night följer TV-redaktionen på ett sportnyhetsprogram och främsta fokus ligger på radarparet Dan och Casey, huvudproducenten Dana, chefen Isaac samt medarbetarna Natalie och Jeremy. Det är en klassisk ”walking and talking”-produkt, det vill säga ett ytterst dialogdrivet drama där det mesta sägs under långa tagningar när karaktärerna tar sig fram genom korridorer och kontorslandskap. Det är en typisk Sorkin-strategi. Liknande korridorer hittas i Studio 60 on the Sunset Strip och The Newsroom, och även Vita Huset är fullt av dylika transportsträckor, som bevisat i The West Wing.

Även om jag definitivt kan imponeras av Sorkins enorma förmåga att skriva snabb och smart dialog är jag inget stort Sorkin-fan. Varför? Jo, för att det efter en stund blir rätt olidligt att tillbringa tid med karaktärer som ständigt har rätt. För så skriver Sorkin de flesta av sina huvudpersoner.

De är karaktärer som begåvats med intelligens och en fantastisk förmåga att uttrycka sig (Sorkins förmåga vill säga), vilket tillåter dem att sätta vem som helst på plats bara genom att öppna munnen. Denna förmåga gör dem dock ofta odrägliga, då den verkar finnas på bekostnad av empati. Det är ingen slump att Sorkin intresserat sig för både Mark Zuckerberg och Jobs, två män som är kända för att vara både skitstövlar som genier.

För några veckor sedan diskuterades filmen Steve Jobs i NPR-podden Pop Culture Happy Hour. Linda Holmes påpekade att filmen upprätthåller Sorkins intresse för den Stora Mannen som ingen lyssnar på men som alltid har rätt, och Glen Weldon lanserade i sin tur följande teori: filmen är det närmaste vi kommer en biografi över Sorkin.

Och han har en poäng. Sorkin har precis som Jobs (och Zuckerberg) kritiserats för att inte ge erkännande där det förtjänas, för att se sig själv som den viktigaste (och enda?) komponenten i en skapandeprocess. Det finns en hel del beröringspunkter.

Men Sorkins karaktärer har inte alltid varit så nedlåtande. Om vi vänder blicken bakåt i filmografin hittar vi till exempel filmen The American President (1995) där Michael Douglas envisa men empatiska president faller för Annette Benings lobbyist och försöker dejta henne samtidigt som han vill bli omvald. Även ensemblen i Sports Night är komplexa människor som trots sina väloljade käftar klarar av att bry sig om andra människor.

Sorkin har alltid haft karaktärstypen besserwisser i sig (precis som de undermåliga kvinnoporträtten) men nyanserna var fler och mer påtagliga förr. Kanske för att den Stora Mannen då ännu inte klarade sig utan andra Stora Män(niskor) runt sig. Nu står han där ensam på toppen. Det måtte vara ensamt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 30 oktober 2015.

Fredagstankar

Såg just den senaste X-files trailern. I januari är det dags! Jag förvånas storligen av min entusiasm över Mulder och Scullys återkomst eftersom jag sammanlagt sett typ 10 X-filesavsnitt i mitt liv. Det är helt enkelt för skrämmande. Bara den där sången ger mig gåshud och jag minns hur hemskt det var när jag var liten och ville hänga med mina äldre systrar och de såg på X-files. Det gick i typ 10 minuter, sen sprang jag!

Jag vill att mina utomjordingar ska vara snälla och Max, Michael och Isobel. Till exempel. När ska det förresten göras en Roswell-reunion? undrar roswell4ever_84.

Igår såg jag Magic Mike XXL. Varför? Varför! Det är två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Den var så pinsam att jag var tvungen att snabbspola slutet. 

Min dag förvärrades ytterligare av att jag dessutom hade Drakes Hotline Bling i huvudet och har det fortfarande. "I know when that hotline bling, it can only mean one thing". Tog en evighet för mig att förstå vad det ens betyder (en hotline med massor av guldkedjor?). Det är som när jag under mer än ett år trodde att Justin Timberlake sjöng om en sexig rygg.

MEN, internet har självfallet hittat ett sätt att vända min Drakeplåga till något fantastiskt. Också Ellen fick in en Drake-känga.



Imorse såg jag senaste Kobra, om samerna i Sverige. Är inte helt övertygad om den nya programledaren men Kobra är alltid tänkvärt, även när de inte gör sina bästa program. Och Anders Sunna gör sjukt häftig konst!

lost highway

en av de bästa scenerna någonsin någonsin. bästa användning av musik, bästa slo-mo, bästa blonderade hår, bästa allt. david lynch. lost highway. balthazar getty, robert loggia, patricia arquette. perfektion.

Hälsningar från Mars

Det finns med största sannolikhet vatten på Mars. Den nyheten skulle astronaut Mark Watney ha haft mycket nytta av. Han är protagonisten i Ridley Scotts nyste rymdäventyr The Martian, filmen där Matt Damon än en gång måste räddas och hämtas tillbaka från främmande mark (se även Saving Private Ryan och Interstellar). Filmen är baserad på Andy Weirs hyllade bok med samma namn och handlar om astronauten Watney som blir lämnad på Mars efter ett avbrutet uppdrag då resten av besättningen tror att han har dött. Men han lever och måste hitta ett sätt att hålla sig vid liv tills han kan kontakta NASA och vänta på en räddningsfarkost, en väntan som är flera år lång om det vill sig riktigt illa.

Om det är någon som känner till rymden på film så är det Ridley Scott. Han är mannen bakom den första Alien-filmen (1979) samt förspelet Prometheus (2012), och det ryktas om en uppföljare till den senare år 2017. Här lämnar han dock allvaret bakom sig och låter The Martian vara en rätt komisk robinsonad snarare än en existentiell ångestfest (för var om inte ensam på Mars skulle en börja tänka på livets mening och människans litenhet?).

Vi slipper även den sorgliga bakgrundsberättelsen som Sandra Bullocks karaktär tvingades leva med i Gravity. Tydligen kan vi inte relatera till en kvinnas vilja att ta sig hem där hon svävar ensam i rymden om hon inte har en stor personlig förlust som måste bearbetas, men det räcker att Matt Damon har föräldrar och vet hur en odlar potatis för att vi ska heja på honom. Nåväl.

Filmen har av många kallats ”competence porn” (kompetensporr) eftersom den främst upptar sig vid Watneys problemlösande MacGyver-skills. Kompetensporr syftar således till att se någon lösa specifika problem som de råkar ha fallenhet för. Ofta sker detta under extrema förhållanden. Tom Hanks både Apollo 13 och Cast Away, Liam Neeson i The Grey, Benedict Cumberbatch i Sherlock är några exempel. Eller varför inte uppsjön av matlagningsprogram där amatörkockar trollar fram haute cuisine från gamla rester och lite konserver.

Filmer om rymden sällar sig ofta till denna kategori eftersom astronautyrket i sig redan kräver specialkunskap och de flesta dylika filmer handlar om problemlösning. Filmer som specifikt fokuserar på den röda planeten har dock ofta fokus annanstädes. Förutom den självklara premissen ”människan reser till Mars, något går fel/någon blir kvar” (Red Planet, Stranded, The Martian) finns även följande starkt representerade: ”människan reser till Mars, hittar liv/monster/underliga krafter” (Flight to Mars, Mission to Mars, Ghosts of Mars, The Last Days on Mars), ”människan reser till Mars, där det är krig/rebelluppror” (Total Recall, John Carter) och ”marsmänniskor attackerar jorden” (War of the Worlds, Mars Attacks!).

En otroligt ojämn skara filmer är det, som främst synliggör att Mars fortfarande är en planet vi inte riktigt vet vad vi ska göra av. Men The Martian är i alla fall ett rymdsteg i rätt riktning.

Publicerad i Åbo Underrättelser 16 oktober 2015.

Gammalt blir nytt

Förra veckan såg jag Alfred Hitchcocks Notorious! från 1946. Filmen där Cary Grant, en amerikansk agent, och Ingrid Bergman, dottern till en dömd nazist, åker till Rio de Janeiro för att infiltrera och sätta dit ett gäng nazister. Det var i den här filmen som Hitchcock överlistade Hollywoods dåvarande regel om att en kyss högst fick vara 3 sekunder lång genom att låta sina skådespelare ständigt avbryta kyssen för att sedan fortsätta igen.

Det anmärkningsvärda är att jag såg filmen på bio. Cinemateket i Malmö har nämligen nästlat in en handfull Ingrid Bergman-filmer i höstens repertoar, 100-årsjubileet till ära. Det är något alldeles speciellt med att se äldre filmer på bio. Att se film är alltid att stiga in i en helt ny värld, filmens värld, men att se äldre filmer transporterar en inte bara till ett parallellt universum utan även bakåt i tiden. Filmer är tidskapslar och säger alltid något om sin samtid.

Som den 80-talist jag är finns här säkert ett inslag att nostalgi för en tid jag inte ens har upplevt, men filmentusiasten i mig väljer att tro att det ändå främst handlar om att få tillgång till ett arv som det inte är självklart att jag annars skulle få ta del av.

Jag skulle vilja påstå att bioupplevelsen blir än mer magisk om en redan har sett filmen i fråga, i ett annat format. Att se ny film på bio handlar om att ta del av något för första gången. All energi går åt till att ta in, tolka, pusslar ihop narrativ. Världen sköljer över en, och det är härligt men också en delvis passiv upplevelse. Att se en redan sedd film på bio handlar däremot om att se något på ett nytt sätt, att aktivt föra blicken till ställen på skärmen dit de aldrig vandrat tidigare. Att till exempel upptäcka allt det som tidigare varit bakgrund.

En av mina största och mest emotionella filmupplevelser är då jag på en filmfestival i Wroclaw i Polen för flera år sedan fick se David Lynchs Lost Highway (1997) på en gammal teater omgjord till biograf. Det var en film jag hade sett många gånger tidigare och just därför, för att jag hade något att jämföra med och för att jag inte var upptagen av att främst följa narrativet, var det en så omvälvande och storslagen upplevelse.

Jag blev på ett helt annat sätt medveten om färger, ljud, hur stor skärmen faktiskt var. Alla mina sinnen var på helspänn, jag såg detaljer jag missat under varje tidigare visning. Patricia Arquettes blonda hår bländade mig när hon steg ur Mr. Eddys Cadillac och Lou Reed sjöng som aldrig förr. Och jo, jag tror faktiskt att några tårar rann ner för min kind, det var så vackert.

Nästa vecka visar filmarkivet i Åbo Federico Fellinis storslagna 8 ½ (1963) och några veckor senare är det dags för tonårsklassikern Clueless (1995). Vitt skilda filmer - men bägge värda att (åter)upplevas på bio.

Publicerad i Åbo Underrättelser 2 oktober 2015.

Svenska personporträtt

En av hösten mer omtalade dokumentärer är Jag är Ingrid, Stig Björkmans porträtt av den svenska filmstjärnan Ingrid Bergman. Det är en mycket intim och fascinerande dokumentär som till stor del består av material filmat av Ingrid Bergman själv, eller av hennes familj och utdrag ur hennes dagbok. Mitt i en blomstrande Hollywoodkarriär blev hon förälskad i den italienska regissören Roberto Rossellini och lämnade såväl USA som man och barn. Skandalfaktorn var enorm. Bergman återvände inte till Hollywood förrän 1956 med Anastasia, som gav henne en andra Oscarstatyett. Ingrid Bergman lyckades med konststycket att, som hon själv uttryckte det, ”gå från helgon till hora och tillbaka till helgon igen, allt under en livstid.”

En annan högst sevärd svensk dokumentär är Taikon, Lawen Mohtadis och Gellert Tamas film om författaren och aktivisten Katarina Taikon, främst känd för böckerna om Katitzi. Dokumentärens fokus är dock främst inriktat på det starka politiska engagemang Taikon hade för romernas situation i Sverige.

Då Katarina Taikon föddes på 30-talet var Sverige ett land där romerna kallades zigenare och levde ett kringvandrande liv kantat av fördomar och utanförskap. Familjen Taikon försörjde sig som tivoliägare men Katarinas mamma dog när hon var 9 månader och under uppväxten bodde hon både hos en fosterfamilj och på barnhem. Som många andra romska barn fick hon inte gå i skola under uppväxten, utan lärde sig läsa och skriva först i vuxen ålder.

Katarina Taikons debutbok Zienerska (1963) blev inledningen på en lång och intensiv kamp för romernas rättigheter i Sverige. Boken var ett slagkraftigt inlägg i samhällsdebatten och Taikon tampades verbalt med såväl Tage Erlander som Olof Palme. Hon krävde romernas lika rättigheter. Att de också skulle få tak över huvudet och tillgång till utbildning, som alla andra. Mycket lyckades hon åstadkomma, men aldrig så mycket som hon önskade.

Böckerna om Katitzi började hon skriva först i slutet av 60-talet då hon kände sig allt mer uppgiven i sitt politiska engagemang. Förändringen skedde inte i den takt hon önskade, och rasismen riktad mot romerna var fortfarande stark. Katitzi var ett sätt att rikta fokus mot barnen istället, framtiden.

Mohtadi och Tamas ger en komplex bild av Taikon. Hon var inget helgon, men hon kämpade för det hon trodde på, och det är otroligt inspirerande. Mohtadi skrev också boken Den dag jag blir fri om Taikon år 2012, så insatt i ämnet är hon definitivt.

Dokumentären är inte bara intressant som tidsdokument, utan också brännande aktuell idag. Antiziganismen lever och frodas fortsättningsvis i ett Europa som i stor utsträckning behandlar romerna som paria. Förra året uppdagades det till exempel att polisen i Skåne hade ett register över romer - en kartläggning som inte verkar kunna förklaras som annat än etnisk profilering i diskriminerande syfte.

Dokumentären Taikon påminner oss än en gång, för vi verkar ständigt behöva bli påminda, om att dessa människor är våra gelikar och att de har rätt till precis samma grundläggande mänskliga rättigheter som vi.

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 september 2015.