FILMFESTIVAL

Jag har aldrig varit mycket för bokmässor men filmfestivaler - DET är grejer det. En av mina favoriter är Göteborgs filmfestival som alltid infaller i skiftet januari-februari. Där är festivalen inte något man måste leta efter, den syns i hela staden (posters och kataloger överallt men också festivalerbjudanden på kaféer etc.) och det verkar som om alla göteborgare går på bio då. Jag har varit på festivalen rätt många gånger men i år är det första gången jag åker som pressmänniska, för finaste Filmjournalen (my baby, just nu). Att vara pressmänniska betyder att det är gratis inträde till alla filmer och seminarier. Bra. Det betyder också att jag inte får boka biljetter i förväg utan måste traska till presscentret varje dag och kolla om det finns pressbiljetter kvar till de filmer jag vill se. Mindre bra. Så jag har tänkt att jag går på de jag får biljetter till, och förhoppningsvis hittar jag några pärlor som jag annars inte hade lagt märke till.

Det som gör Göteborgs filmfestival ännu bättre är att några av mina finaste människor bor i Gbg, vilket betyder te, öl och massor av kramar och prat mellan filmerna. Bäst!

TILLBAKA FRÅN MARS

Hoj! Jag har levt på en annan planet den senaste månaden. Planeten Veronica Mars. Som sista människa att ta mig an serien kan jag nu äntligen, efter alla 3 säsonger sedda, sälla mig till den jublande och "awesome"-ropande skaran. Det är smart, roligt och spännande. Och Kristen Bell är suverän i titelrollen (och resten av gänget också fast Duncan är sååå tråkig). Nu är det bara att vänta på filmen som har premiär i mars. När jag såg trailern ville jag dö lite (på dåligt sätt) de 10 första sekunderna, men sen ville jag dö på ett mer trevligt sätt. Det verkar blir riktigt fint! Se den nedan, plus världens bästa video med Ryan "Dick Casablancas" Hansen (som också är super i Party Down, tillsammans med Ken Marino och en stor del av Mars-gänget som gästspelare).

Och Ryan, som det inte går att få upp här på sidan: A Message from Ryan Hansen

LUCKA 17, 18, 19, 20, 21, 22 och 23

Det menas ofta att en bild säger mer än tusen ord. I det här fallet får en bild säga mer än sju luckor av citat.

Varsågod Lotta, dagens frisyr! I regn:

Foto: Fredric Nord

LUCKA 16

"Life is a tragedy when seen in close-up, but a comedy in long-shot."

Så sade Charlie Chaplin, en man vars filmer förenar tragedi och komedi på ett alldeles briljant sätt. Jag uppmanar alla att under julen återse (eller varför inte för första gången) lite Chaplin-klassiker som The Kid (1921), The Gold Rush (1925), City Lights (1931) och Modern Times (1936)!

Albert Einstein tyckte om att hänga med Chaplin

KÄRLEKENS HUDLÖSA ANSIKTE

Det har stormat rejält kring Abdellatif Kechiche och hans Cannes-vinnare ”La vie d’Adèle: Chapitres 1&2”. Det är synd, för bakom anklagelserna om horribla arbetsförhållanden (förkastligt om sant) och fokuserandet på de grafiska sexscenerna finns en av de starkaste porträtteringarna av den första kärleken, någonsin.

Förlagan är Julie Marohs serieroman ”Le bleu est une couleur chaude” (2010) men ”La vie d’Adèle” är inte en särskilt trogen filmatisering. Här har det mer uttalat sexualpolitiska fått ge vika för en berättelse som är mer universell men som samtidigt tar sig an ett tydligare klassperspektiv.

I centrum finns femtonåriga Adèle (Adèle Exarchopoulos), vars klasskompisar är upptagna med att skvallra om pojkar. Adèle har annat att tänka på, som den blåhåriga flickan som gick förbi henne på gatan. Som hemsöker hennes drömmar och väcker både känslor och åtrå. Det visar sig vara Emma (Léa Seydoux), konststuderande och något äldre. Det blå håret får här symbolisera det outforskade, omvälvande, nya, men också de olika världarna som krockar.

Adèle vill inte studera mer än nödvändigt, hon älskar litteratur men vill jobba med barn och bli lärare. För Emma är konsten allt, en övertygelse hon försöker överföra även på Adèle. Emma kommer från en tydligt mer bohemisk övre medelklassfamilj medan Adèles familj är närmare arbetarklass, och med det olika värderingar. För att tydliggöra: hos Emma äter de ostron, hos Adèle spaghetti med köttfärssås.

            Ätandet är här, precis som i Kechiches ”Couscous” (2007) ett ständigt återkommande element och i förlängningen hungern. ”Jag är alltid hungrig” säger Adèle och vi känner den. Hungern efter kunskap, kärlek, sex, Emma. Det är en omättlig hunger, en som gör det svårt att känna sig nöjd.

Sexscenerna lider något av Kechiches manliga (heterosexuella) blick. Det blir kollage av ställningar på bekostnad av intimitet, men så är inte dessa flickors kroppar det mest nakna i filmen heller. Det mest hudlösa och överrumplande ärliga hittar vi i Adèles ansikte. Sofian El Fanis kamera är nära, för nära, och döljer inget för oss. En mun som tuggar öppen, ett flottigt tonårshår. Ett ansikte ofta fullt av matrester, tårar och snor. Ett ansikte som rymmer en regnbåge av känslor; osäkerhet, nyfikenhet, kärlek, åtrå, rädsla, skräck, förlust, sorg.

Men här lyckas Kechiche undvika känslan av obekväm voyeurism (jag borde inte få se det här, det är för intimt) och istället frammana känslan av tacksamhet (vilket privilegium att få se detta) och, i alla fall i mitt fall, igenkänning. Jag har också varit kär. Jag har också gjort misstag. Jag har också förlorat någon. Jag har också varit tonåring. Jag har också vuxit upp.

Regissören fick dela Guldpalmen med sina två skådespelare, ovanligt men i detta fall oundvikligt. Inget hade nämligen varit möjligt utan Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux. De vibrerar framför kameran, särskilt Exarchopoulos som står för årets bästa prestation. Hon är brutalt närvarande och till synes helt omedveten om kamerans ocensurerade fokus.

En speltid på tre timmar känns sällan motiverat, men här är det nästan för lite. Kechiches arbetsmetoder må ifrågasättas, men faktum är att han tillsammans med Exarchopoulos och Seydoux har skapat något alldeles fantastiskt.

La Vie d'Adèle: Chapitres 1&2 (2013)

Regi: Abdellatif Kechiche

Manus: Ghalia Lacroix efter Julie Marohs bok ”Le bleu est une couleur chaude”

I rollerna: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux

2:59

Publicerad i Åbo Underrättelser den 13 december 2013.

DET STÄNDIGT NÄRVARANDE FÖRFLUTNA

För några år sedan sopade ”A Separation” (2011) rent på filmfestivalerna runt om i världen, och välförtjänt så. Den iranske regissören Asghar Farhadi lyckades där fånga ett familjedrama i Teheran så skarpt och okonstlat att verkligheten bleknade i jämförelse.

I Farhadis nya film ”Le Passé” är fokus flyttat till en Parisförort men tematiken är delvis densamma. Här är berättelsen centrerad kring Marie (Bérénice Bejo), en tvåbarnsmor vars senaste man Ahmad (Ali Mosaffa) är i stan för att skriva under skilsmässopappren. Väl där dras han in i det komplicerade förhållandet mellan mor och äldsta dotter (Pauline Burlet) som i sin tur är kopplat till Maries nya pojkvän Samir (Tahar Rahim, mest känd från ”A Prophet”, 2009).

Precis som i ”A Separation” visar Farhadi på ett imponerande sätt hur våra liv fångar oss och hur både de stora och små gesterna kan förändra allt. Visst, alla vridningar och falska spår är inte nödvändiga för att vi ska bry oss (ett kungligt skådespel från alla involverade klarar den saken galant) men de framhäver känslan av att människan är en mästare på att tvinna in sig i sitt eget livs berättelse och att relationer, mer än något annat, liknar garnnystan hopplöst hoptrasslade med lösa ändor. Ju fler involverade, desto svårare är de att reda upp.

    Farhadi tvingar än en gång in sina karaktärer i den moraliska gråzonen där de flesta av oss lever. Detta gör hans karaktärer mänskliga, osympatiska, sårbara och intressanta om vartannat. Den vuxna trion Bejo, Rahim och Mosaffa är karismatisk så det förslår, och helt och hållet närvarande. Särskilt Bejo visar sin bredd som skådespelare, i en roll långt borta från det animerade uttrycket hos Peppy Miller i ”The Artist” (2011). Här har livet satt sina spår, och det syns både i ansiktet och i handlingarna. Som vanligt i Farhadis filmer får ingen vara skurk eller hjälte. Alla är minst lika skyldiga till den situation som uppstått. Det förflutna präglar utan diskriminering.

”Le Passé” är en meditation över det förflutna som del av både nuet och framtiden, som något vi inte blir av med. Den försöker inte ge oss några svar eller lösningar. Den försöker inte övertyga oss. Den försöker inte ens få våra sympatier att luta åt ett visst håll. Den bara är. Och det är mästerligt.

Le Passé (2013)

Regi: Asghar Farhadi

Manus: Asghar Farhadi

I rollerna: Bérénice Bejo, Tahar Rahim, Ali Mosaffa, Pauline Burlet, Elyes Aguis

2:10

Publicerad i Åbo Underrättelser den 29 november 2013.

LUCKA 8

"Jag har inte åstadkommit ett filmmanuskript i vanlig bemärkelse. Vad jag har skrivit tycks mig närmast likna en melodistämma som jag tror att jag med mina medarbetares hjälp kan instrumentsätta under inspelningens gång."

- Ingmar Bergman om mästerverket Persona (som hade arbetstiteln Kinematografi)