I sin recension i The New Yorker skrev Anthony Lane "Still, the sheer dexterity is overwhelming, and only the sternest viewer will be able to resist the onslaught of such thoroughly marketed magic. Beauty and the Beast is delectably done; when it’s over, though, and when the spell is snapped, it melts away, like cotton candy on the tongue."
Jag tror att jag kanske hör till kategorin "sternest viewer" för jag kände mig mycket oimponerad av filmen. Allt den åstadkom var att få mig att vilja se den animerade versionen istället. Det som var lika var sämre och det som hade lagts till var inte bra nog.
Visst var det stundvis kittlande att få höra de gamla sångerna igen, scenen där de dansar var vacker och Emma Thompson var charmig som alltid MEN Emma Watson var mer kompetent än intressant, jag hade svårt att se att det fanns någon kemi mellan henne och Odjuret alls, Gaston var än mer störande, Le Fou överdriven, backstoryn onödig (Paris? What?), tingen (klockan, kandelabern etc.) oändligt mycket mindre charmiga och sångerna sjungna med mindre känsla än i den animerade filmen.
Och som jag redan skrev på FB: det värsta med Skönheten och odjuret är det olyckliga slutet. Gråter varje gång odjuret förvandlas till den där tråkiga, charmlösa prinsen.
