Hälsningar från Mars

Det finns med största sannolikhet vatten på Mars. Den nyheten skulle astronaut Mark Watney ha haft mycket nytta av. Han är protagonisten i Ridley Scotts nyste rymdäventyr The Martian, filmen där Matt Damon än en gång måste räddas och hämtas tillbaka från främmande mark (se även Saving Private Ryan och Interstellar). Filmen är baserad på Andy Weirs hyllade bok med samma namn och handlar om astronauten Watney som blir lämnad på Mars efter ett avbrutet uppdrag då resten av besättningen tror att han har dött. Men han lever och måste hitta ett sätt att hålla sig vid liv tills han kan kontakta NASA och vänta på en räddningsfarkost, en väntan som är flera år lång om det vill sig riktigt illa.

Om det är någon som känner till rymden på film så är det Ridley Scott. Han är mannen bakom den första Alien-filmen (1979) samt förspelet Prometheus (2012), och det ryktas om en uppföljare till den senare år 2017. Här lämnar han dock allvaret bakom sig och låter The Martian vara en rätt komisk robinsonad snarare än en existentiell ångestfest (för var om inte ensam på Mars skulle en börja tänka på livets mening och människans litenhet?).

Vi slipper även den sorgliga bakgrundsberättelsen som Sandra Bullocks karaktär tvingades leva med i Gravity. Tydligen kan vi inte relatera till en kvinnas vilja att ta sig hem där hon svävar ensam i rymden om hon inte har en stor personlig förlust som måste bearbetas, men det räcker att Matt Damon har föräldrar och vet hur en odlar potatis för att vi ska heja på honom. Nåväl.

Filmen har av många kallats ”competence porn” (kompetensporr) eftersom den främst upptar sig vid Watneys problemlösande MacGyver-skills. Kompetensporr syftar således till att se någon lösa specifika problem som de råkar ha fallenhet för. Ofta sker detta under extrema förhållanden. Tom Hanks både Apollo 13 och Cast Away, Liam Neeson i The Grey, Benedict Cumberbatch i Sherlock är några exempel. Eller varför inte uppsjön av matlagningsprogram där amatörkockar trollar fram haute cuisine från gamla rester och lite konserver.

Filmer om rymden sällar sig ofta till denna kategori eftersom astronautyrket i sig redan kräver specialkunskap och de flesta dylika filmer handlar om problemlösning. Filmer som specifikt fokuserar på den röda planeten har dock ofta fokus annanstädes. Förutom den självklara premissen ”människan reser till Mars, något går fel/någon blir kvar” (Red Planet, Stranded, The Martian) finns även följande starkt representerade: ”människan reser till Mars, hittar liv/monster/underliga krafter” (Flight to Mars, Mission to Mars, Ghosts of Mars, The Last Days on Mars), ”människan reser till Mars, där det är krig/rebelluppror” (Total Recall, John Carter) och ”marsmänniskor attackerar jorden” (War of the Worlds, Mars Attacks!).

En otroligt ojämn skara filmer är det, som främst synliggör att Mars fortfarande är en planet vi inte riktigt vet vad vi ska göra av. Men The Martian är i alla fall ett rymdsteg i rätt riktning.

Publicerad i Åbo Underrättelser 16 oktober 2015.

Gammalt blir nytt

Förra veckan såg jag Alfred Hitchcocks Notorious! från 1946. Filmen där Cary Grant, en amerikansk agent, och Ingrid Bergman, dottern till en dömd nazist, åker till Rio de Janeiro för att infiltrera och sätta dit ett gäng nazister. Det var i den här filmen som Hitchcock överlistade Hollywoods dåvarande regel om att en kyss högst fick vara 3 sekunder lång genom att låta sina skådespelare ständigt avbryta kyssen för att sedan fortsätta igen.

Det anmärkningsvärda är att jag såg filmen på bio. Cinemateket i Malmö har nämligen nästlat in en handfull Ingrid Bergman-filmer i höstens repertoar, 100-årsjubileet till ära. Det är något alldeles speciellt med att se äldre filmer på bio. Att se film är alltid att stiga in i en helt ny värld, filmens värld, men att se äldre filmer transporterar en inte bara till ett parallellt universum utan även bakåt i tiden. Filmer är tidskapslar och säger alltid något om sin samtid.

Som den 80-talist jag är finns här säkert ett inslag att nostalgi för en tid jag inte ens har upplevt, men filmentusiasten i mig väljer att tro att det ändå främst handlar om att få tillgång till ett arv som det inte är självklart att jag annars skulle få ta del av.

Jag skulle vilja påstå att bioupplevelsen blir än mer magisk om en redan har sett filmen i fråga, i ett annat format. Att se ny film på bio handlar om att ta del av något för första gången. All energi går åt till att ta in, tolka, pusslar ihop narrativ. Världen sköljer över en, och det är härligt men också en delvis passiv upplevelse. Att se en redan sedd film på bio handlar däremot om att se något på ett nytt sätt, att aktivt föra blicken till ställen på skärmen dit de aldrig vandrat tidigare. Att till exempel upptäcka allt det som tidigare varit bakgrund.

En av mina största och mest emotionella filmupplevelser är då jag på en filmfestival i Wroclaw i Polen för flera år sedan fick se David Lynchs Lost Highway (1997) på en gammal teater omgjord till biograf. Det var en film jag hade sett många gånger tidigare och just därför, för att jag hade något att jämföra med och för att jag inte var upptagen av att främst följa narrativet, var det en så omvälvande och storslagen upplevelse.

Jag blev på ett helt annat sätt medveten om färger, ljud, hur stor skärmen faktiskt var. Alla mina sinnen var på helspänn, jag såg detaljer jag missat under varje tidigare visning. Patricia Arquettes blonda hår bländade mig när hon steg ur Mr. Eddys Cadillac och Lou Reed sjöng som aldrig förr. Och jo, jag tror faktiskt att några tårar rann ner för min kind, det var så vackert.

Nästa vecka visar filmarkivet i Åbo Federico Fellinis storslagna 8 ½ (1963) och några veckor senare är det dags för tonårsklassikern Clueless (1995). Vitt skilda filmer - men bägge värda att (åter)upplevas på bio.

Publicerad i Åbo Underrättelser 2 oktober 2015.

Svenska personporträtt

En av hösten mer omtalade dokumentärer är Jag är Ingrid, Stig Björkmans porträtt av den svenska filmstjärnan Ingrid Bergman. Det är en mycket intim och fascinerande dokumentär som till stor del består av material filmat av Ingrid Bergman själv, eller av hennes familj och utdrag ur hennes dagbok. Mitt i en blomstrande Hollywoodkarriär blev hon förälskad i den italienska regissören Roberto Rossellini och lämnade såväl USA som man och barn. Skandalfaktorn var enorm. Bergman återvände inte till Hollywood förrän 1956 med Anastasia, som gav henne en andra Oscarstatyett. Ingrid Bergman lyckades med konststycket att, som hon själv uttryckte det, ”gå från helgon till hora och tillbaka till helgon igen, allt under en livstid.”

En annan högst sevärd svensk dokumentär är Taikon, Lawen Mohtadis och Gellert Tamas film om författaren och aktivisten Katarina Taikon, främst känd för böckerna om Katitzi. Dokumentärens fokus är dock främst inriktat på det starka politiska engagemang Taikon hade för romernas situation i Sverige.

Då Katarina Taikon föddes på 30-talet var Sverige ett land där romerna kallades zigenare och levde ett kringvandrande liv kantat av fördomar och utanförskap. Familjen Taikon försörjde sig som tivoliägare men Katarinas mamma dog när hon var 9 månader och under uppväxten bodde hon både hos en fosterfamilj och på barnhem. Som många andra romska barn fick hon inte gå i skola under uppväxten, utan lärde sig läsa och skriva först i vuxen ålder.

Katarina Taikons debutbok Zienerska (1963) blev inledningen på en lång och intensiv kamp för romernas rättigheter i Sverige. Boken var ett slagkraftigt inlägg i samhällsdebatten och Taikon tampades verbalt med såväl Tage Erlander som Olof Palme. Hon krävde romernas lika rättigheter. Att de också skulle få tak över huvudet och tillgång till utbildning, som alla andra. Mycket lyckades hon åstadkomma, men aldrig så mycket som hon önskade.

Böckerna om Katitzi började hon skriva först i slutet av 60-talet då hon kände sig allt mer uppgiven i sitt politiska engagemang. Förändringen skedde inte i den takt hon önskade, och rasismen riktad mot romerna var fortfarande stark. Katitzi var ett sätt att rikta fokus mot barnen istället, framtiden.

Mohtadi och Tamas ger en komplex bild av Taikon. Hon var inget helgon, men hon kämpade för det hon trodde på, och det är otroligt inspirerande. Mohtadi skrev också boken Den dag jag blir fri om Taikon år 2012, så insatt i ämnet är hon definitivt.

Dokumentären är inte bara intressant som tidsdokument, utan också brännande aktuell idag. Antiziganismen lever och frodas fortsättningsvis i ett Europa som i stor utsträckning behandlar romerna som paria. Förra året uppdagades det till exempel att polisen i Skåne hade ett register över romer - en kartläggning som inte verkar kunna förklaras som annat än etnisk profilering i diskriminerande syfte.

Dokumentären Taikon påminner oss än en gång, för vi verkar ständigt behöva bli påminda, om att dessa människor är våra gelikar och att de har rätt till precis samma grundläggande mänskliga rättigheter som vi.

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 september 2015.

MFD

Jag känner mig lite som jag gjorde på skolutflykterna i lågstadieskolan i Stockholm. Mina nya svenska klasskamrater hade chips, läsk, plättar och lösgodis i matsäcken. Jag hade rågbrödssmörgåsar med ost och en flaska hemlagad saft.

Nu befinner jag mig inte på en Waxholmsbåt utan på Malmö Filmdagar (MFD), ett branschevenemang för filmfolk. De kostymklädda männen och kjolklädda kvinnorna runt mig bor på hotell och avtalar möten och businessluncher. Jag har inte hemlagad saft den här gången, men nog en rågbrödssmörgås och en pärontripp. Jag har cyklat hit (jag bor bara några kilometer härifrån) och äter min medhavda smörgås i foajén på biografen där hela evenemanget tar plats.

Jag känner mig lite som en spion, med mitt röda ackrediteringskort om halsen (det betyder frilansare – de andra har gröna eller blåa kort). Jag går runt och tjuvlyssnar lite på konversationer, försöker få en titt på presskorten som avslöjar vem som är vem. Får veta vilka filmer som unisont hyllas (Pixars nya animation Inside Out), vilka som delar folk (Woody Allens Irrational Man) och vilka som sågas (den svenska romantiska komedin Glada hälsningar från Missångerträsk).

Den första filmen som de flesta av oss ser är just Pixars hyllade Inside Out men än mer entusiastisk är jag över att filmens regissör Pete Docter och producent Jonas Rivera är på plats. Docter är även mannen bakom Monsters Inc. och Up.

Docter får mig helt klart att känna mig lite starstruck. Han är otroligt lång, tar trappan tre trappsteg i taget. Han ser lite ut som pappan i The Incredibles. Fast längre och smalare.

En svensk som envisas med att uttala Pixar med betoning på a:et [pixár] intervjuar dem kort innan filmen börjar. Docter berättar att idén kom från att hans egen dotter plötsligt gick från glad och sprallig till dramatisk och svår och han började undra vad som föregick i hennes huvud egentligen. Själv hade han också genomgått en liknande period, när hans familj flyttade: ”På Pixar jobbar vi med en massa monster och bilar och sånt, men alla berättelser är personliga, och det här är min och min dotters berättelse.”

Fem år tog arbetet från idé till färdig film. Processen inkluderade samtal med både psykologer och vetenskapsmän, berättar Rivera. ”Vi insåg att vi inte var några experter på känslor, så vi måste fråga andra”, skrattar han.

Filmen är söt, men just här visas den dubbade versionen, och eftersom jag inte vill gå miste om särskilt Amy Poehlers röstarbete ska jag se till att se den på nytt i originalversion.

Starstruck känner jag mig även när jag ser den svenska regissören Anna Odell efter filmen. Hon sitter och gör något viktigt (antar jag) på sin dator och sedan går hon på lunch. Jag sitter kvar. Bildgooglar Anna Odell i smyg. Ja, det var hon.

Publicerad i Åbo Underrättelser 4 september 2015.

Tröskel

Det finns vissa filmer som jag länge har tänkt se. Tanken har kanske först varit att se dem på bio, sedan hyra dem, streama eller till och med köpa dem. Men det har aldrig blivit av. Inte för att de har fått dålig kritik (i tidningar eller av vänner), eller för att jag plötsligt tappat intresset, utan för att det finns en osynlig tröskel. Dessa filmer har ofta en sak gemensamt: de kommer eventuellt att få mig att må dåligt. De kommer i alla fall inte att få mig att må bra.

En av filmerna är det svenska dramat Äta sova dö (2012) av Gabriela Pichler. Den handlar om den 20-åriga Rasa som bor med sin sjuka pappa i Skåne och blir av med sitt jobb på fabriken. Inte någon feelgood-premiss direkt. En annan är Still Alice (2014) med Julianne Moore som Alzheimersjuk lingvistikprofessor. En riktig gråtfest om jag ska tro mina vänner. Även Xavier Dolans nästan tre timmar långa Laurence Anyways (2012) har fått vänta på sin tur. Den följer den komplicerade relationen mellan en transgender kvinna och hennes flickvän.

Det är som att vissa filmer kräver ett ytterst specifikt humör eller sinnesstämning, medan andra är mindre kräsna. Självfallet handlar det ofta om vad filmerna kräver av en. En lättsam romantisk komedi är lättare att smälta en stressig måndagskväll än ett drama om fattigdom och våld. Ibland orkar en bara inte bli påmind om alla världens hemskheter, så är det bara. Men i andra fall är det inte så enkelt.

Det finns nämligen filmer som har oförklarliga trösklar. Jag har i evigheter haft Sylvain Chomets L’Illusionniste (2010) på listan av filmer att se, men det blir bara inte av. Detta fast jag älskar han tidigare animation Les Triplettes de Belleville, en otroligt charmig liten pärla om en cyklist som blir kidnappad och hans mormor som letar efter honom. L’Illusionniste följer en illusionist som flyttar från Paris till London under slutet av 50-talet. Filmen är baserad på ett oproducerat manus av Jacques Tati, en filmskapare som jag uppskattar oerhört mycket.

Den är alltså som gjord för mig. Och kanske det är där skon klämmer. Kanske är jag rädd för att bli besviken, för att filmen inte ska leva upp till mina förväntningar. Detsamma gäller nog Stories We Tell (2012), Sarah Polleys dokumentär om sin familj och familjehemligheter. Jag har nu i tre år hållit mig undan alla artiklar och samtal om vad det är som hemligheter som avslöjas men jag har fortfarande inte sett filmen. Det är som att jag omedvetet sparar den. Men till vad? Till den där perfekta hemmakvällen med ett glas vin och popcorn à la Olivia Pope i Scandal?

Jag vet faktiskt inte. Kanske jag bara ska bestämma mig för att se filmen ikväll. Inte tänka så mycket på de yttre omständigheterna eller min egen sinnesstämning. Lita på att Polley och hennes släkt kan fånga mig oavsett. Och om det är någon jag litar på så är det faktiskt Polley. Det är en dejt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 augusti 2015.

Filmhösten – snart här!

Kanske går jag händelserna lite i förväg – det är väl nu i augusti som sommaren äntligen ska komma, visst? – men det känns som att det börjar vara dags att ta en titt på höstens filmutbud. Ännu ska Amy Schumers Trainwreck och Pixars nyaste animation Inside Out hinna ha premiär, men sedan tar september över och filmsommaren når officiellt sitt slut.

Då får vi äntligen se den finlandssvenska skådespelaren Elmer Bäck i rollen som den sovjetiske filmregissören Sergej Eisenstein. Det gör han i Peter Greenaways provokativa film Eisenstein in Guanajuato, som dokumenterar regissörens tid i Mexiko där han försökte filma Que viva Mexico och samtidigt upplevde sitt sexuella uppvaknande. Filmen smygvisas redan i slutet av augusti på filmfestivalen Esbo Ciné för den som är extra ivrig. En film som också kan ses på festivalen men som når biograferna först i september är Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid, om den svenska filmstjärnan Ingrid Bergman. Hon skulle ha fyllt 100 år i år, och filmen premiärvisades i Cannes under våren där jubileet firades.

I Woman in Gold, baserad på verkliga händelser, spelar Helen Mirren österrikiskan Maria Altmann, som flydde till USA under nazisternas ockupation av Österrike. Som äldre försöker hon få den österrikiska staten att ge tillbaka tavlor som stals av nazisterna och som nu finns i statens ägo. Men det är inte vilka tavlor som helst, de är nämligen signerade Gustav Klimt. Till sin hjälp tar hon advokaten Randol Schenberg (Ryan Raynolds).

I oktober är det dags för The Martian, Ridleys Scotts senaste rymdäventyr. Filmen är baserad på Andy Weirs roman med samma namn och följer astronauten Mark Watney (Matt Damon) som blir lämnad kvar på Mars efter en storm som får resten av besättningen (bland annat Jessica Chastain, Kate Mara och Michael Peña) att lämna Mars. Watney antas vara död men så är inte fallet och han måste försöka hitta ett sätt att kontakta jorden, och samtidigt hålla sig vid liv i väntan på eventuell hjälp.

Som en del av reklamkampanjen har det, förutom en vanlig trailer, även släppts några lustiga ”bakom kulisserna”-filmer där skådepelarna fortsättningsvis spelar sina karaktärer och berättar lite mer om uppdraget. Vi får bland annat veta vad Watney funderade på under en 10-dagars isolationsperiod som var en del av träningen inför uppdraget: Hur det kommer sig att Aquaman kan kontrollera valar? De är ju däggdjur!

Chastain ses också i en annan oktoberfilm, nämligen Guillermo del Toros spökhistoria Crimson Peak. Där får hon sällskap av Tom Hiddleston och Mia Wasikowska på en skrämmande brittisk herrgård där inget är som det verkar.

I november är det så äntligen dags för den sista delen i Hunger Games-serien. Som det Katniss-fan jag är ser jag mäkta mycket fram emot det här. Hoppas bara att Francis Lawrence lycks knyta ihop berättelsen bättre än Suzanne Collins gjorde i bokserien.

För den som vill ha något ”shaken, not stirred” dyker även James Bond (Daniel Craig) dyker upp i november, i nyaste filmen Spectre. Denna gång med Monica Bellucci vid sin sida. Låt hösten komma bara!

Publicerad i Åbo Underrättelser 6 augusti 2015.

Kärnfamiljen vinner alltid

Tillsammans med Ilana Glazer och Abbi Jacobson från Broad City står Amy Schumer för den bästa sketchkomiken i USA just nu. Sketchprogrammet Inside Amy Schumer sysslar med humor som allt som oftast tangerar jämställdhet, dubbelmoral, hur män pratar om kvinnor, hur kvinnor ofta bedöms enligt utseende snarare än talang och det ofta tabubelagda ämnet kvinnlig sexualitet. Jag var således otroligt glad när jag hörde att Schumer under sommaren 2015 skulle inta biograferna med Trainwreck, en komedi som hon både skrivit och spelar huvudrollen i.

Schumer spelar Amy, en journalist som inte tror på monogami – en åsikt hennes far präntade in i henne redan när hon var liten. Som vuxen lever hon ett liv fyllt av fyllor och engångsligg. Men så blir hon intresserad av Aaron (Bill Hader), en doktor som Amy ska skriva en artikel om.

Min entusiasm dämpades en hel del när jag förstod att det var Judd Apatow som skulle producera och regissera filmen. Alltså regissören bakom The 40-Year-Old Virgin, Knocked Up, Funny People och This Is 40, som även haft ett finger med i spelet i en hel drös andra komedier under 2000-talet.

Jag har nämligen ett Apatow-problem. Filmkritikern David Edelstein sätter fingret på det i sin recension av Trainwreck för New York Magazine. Han harmas över att Schumer spelar en så bekant karaktär (en som dock främst spelas av män): det vuxna barnet som visserligen har det roligt men som måste lära sig att sann lycka endast kan nås genom att växa upp och omfamna mer traditionella familjevärderingar. ”Det är den där jäkla Judd Apatow-mallen.” skriver han. Och det är just vad det är.

Apatows filmer befolkas allt som oftast av dessa vuxenbarn, kanske tydligast porträtterat i Knocked Up där Seth Rogens hashrökande jättebebis plötsligt måste karpa upp sig då han får veta att han ska bli pappa. Här byts den familj som vännerna konstituerar (märkväl en familj utan vuxna) ut mot en kärnfamilj. I The 40-Year-Old Virgin väljer Steve Carells oskuld ett förhållande med en ensamstående mamma framom endast sex. I This Is 40 måste Paul Rudd och Leslie Manns tvåbarnsföräldrar komma fram till att de fortsättningsvis vill vara en familj. I Funny People får en nära döden upplevelse Adam Sandlers karaktär att önska en återförening med sin gamla fästmö, men hon är redan gift och har barn så det tillåter inte filmen. Kärnfamiljen vinner alltid. Intressant nog är Apatows fru (Mann) och även hans barn med i de flesta av hans filmer. Apatows kärnfamilj vinner alltid.

Och det är just den här konservativa kärnan, i filmer som annars hävdar sig genom sin barnslighet och profana humor, som skaver. Det är egentligen inte den obligatoriska reformen som stör mig – alltså att huvudkaraktären inser att något är fel, att den måste förändras för att känna sig hel – utan att reformen ständigt följer den färdigt upptrampade vägen mot monogamt heteroförhållande och/eller föräldraskap. Det är en väg som passar vissa, jo, men den enda rätta vägen är det faktiskt inte. Jag önskar att Apatow i fortsättningen kunde se lite längre än bara över köksbordet när han gör sina filmer.

Trainwreck har Finlandspremiär 28 augusti.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 juli 2015.