INFÖR OSCAR del 2

Tippningen:

Bästa film: 12 Years a Slave
Tanke: Gravity gynnas av röstningssystemet men 12 Years vinner i egenskap av "viktig film".

Bästa regissör: Alfonso Cuarón

Bästa manliga skådespelare: Matthew McConaughey

Bästa kvinnliga skådespelare: Cate Blanchett

Bästa manliga biroll: Jared Leto

Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong'o
Tanke: Det står mellan Nyong'o och Jennifer Lawrence. Bägge förtjänar att vinna men eftersom JLaw vann förra året tror jag att det blir Nyong'o.

Bästa originalmanus: American Hustle
Tanke: Jag vill att Her ska vinna.

Bästa manus efter förlaga: 12 Years a Slave

Bästa dokumentär: The Act of Killing
Tanke: Om akademin vill ha nåt lite mer lättsamt vinner 20 Feet From Stardom

INFÖR OSCAR del 1

Det är dags för Oscarsgalan, hurra hurra hurra och håhhå, för det betyder vaka mellan 3 och 6 på natten. Varje år tror jag att det kommer att bli spektakulärt - jag klär upp mig, dricker skumpa, tippar alla kategorier - och varje år blir jag smått besviken över hur långsamt det går, hur lama skämten är, hur tråkiga en del tal är och hur det alltid är fel film/skådespelare som vinner. Men i år! I år har vi Ellen DeGeneres och en massa spännande kategorier (blir det Gravity eller 12 Years a Slave, Lupita Nyong'o eller Jennifer Lawrence, American Hustle eller Her etc.).

Här är en titt på de filmer som är nominerade för bästa film:

American Hustle
En underhållande film som evaporerade från mitt minne ung. 10 minuter efter att jag hade sett den. Skådespelarna är otroligt bra (särskilt Amy Adams och JLaw) men storyn vill vara så mycket smartare och kvickare än den är.

Captain Philips
Det stora mysteriet är varför Captain Philips är nominerad för bästa film medan Tom Hanks blev utan nominering för bästa manliga skådespelare. Alla talar om de sista 20 minuterna av den här filmen och det är helt och hållet Hanks. Fram till dess satt jag mest och väntade på att Wilson skulle guppa förbi.

Dallas Byers Club
Den här filmen är helt och hållet Matthew McConaugheys och han kommer att få en Oscar som bevis på det (samma gäller Jared Leto). Filmen i sig är baserad på en verklig berättelse (precis som var och varannan film dessa dagar) men det har fifflats lite här och där för att göra den mer effektiv och tillgänglig. Sånt kan man tycka vad man vill om. Jag tycker att den känns lite väl enligt formula men otroligt sevärd trots det.

Gravity
Visuellt slående med ett manus från helvete. Så kan man sammanfatta vad jag tycker om Gravity. Det är den första och enda filmen jag någonsin uppskattat i 3D men varje gång någon öppnade munnen kontemplerade jag att gå hem. Clooney och Bullock pratar i klichéer och Bullock har en snyftsnyft-bakgrund så att vi säkert ska bry oss om henne. Totalt onödigt. För mig kunde hon ha fått flyta runt i rymden, ensam och tyst, hela filmen igenom. DET hade varit spännande!

Her
Min favoritfilm av de nominerade. En otroligt fin liten meditation över att vara människa, att ha känslor, att vara ensam, att komma över någon. Också den mest trovärdiga framtidsvisionen någonsin på film, förutom byxorna med hög midja. Hoppas jag.

Philomena
Okej, jag ska vara den första som säger det: jag fattar inte hypen med den här filmen. Den är välspelad (Steve Coogan särskilt, Dame Judi Dench däremot är solid men inte helt trovärdig som Harlequinromanläsande lite irländsk tant) och ämnet är tankeväckande och berörande. Men den är sååå konventionell! Det finns inte en enda överraskning i hela filmen, den litar på att vi ska bli berörda nog av storyn (baserad på verklig händelse! baserad på verklig händelse!) och så har den ett "titta vilken söt liten tant"-sätt att handskas med Philomena. Sorry, men jag är inte såld.

12 Years a Slave
Årets bästa film, tror jag (det står mellan denna och Gravity och även om GRavity gynnas av röstningssystemet tror jag ändå att 12 Years... tar det i egenskap av "viktig film") och det är helt okej med mig. Den är ytterst välgjord, välspelad (förutom Brad Pitt, kan vi bara klippa bort alla scener med honom och hans howdydoodle-dialekt?) och snyggt filmad. Den är explicit och skyggar inte undan för det jobbiga, men utan att vara sensationlysten. Mitt stora problem är dock att den väljer att berätta en berättelse om någon som klarar sig. Att det ska sluta "lyckligt". Den verkliga berättelsen är den om Patsey och de andra, de som blir kvar, de som inte blir räddade av utbildning och vita vänner. Och visst, den här berättelsen KAN berättas, för att Solomon Northup blev fri, för att han hade kapital och för att han kunde skriva ner sin historia. Men åh vad jag önskar att filmen hade slutat med oss kvar på plantagen, att vi inte skulle ha fått åka hem, att vi som publik inte hade blivit räddade.

Nebraska
Alexander Paynes road movie i svartvitt är en elegi över America och ett liv som passerat. I centrum finns Bruce Derns fina porträtt av den jobbiga, alkoholiserade gamlingen Woody som med våld ska åka till Lincoln, Nebraska för att hämta 1 miljon dollar. Som han inte har vunnit, det fattar alla utom han. Det är en film fylld av vemod och det svartvita fotot passar stämningen. Men den lyckas inte riktigt beröra, det bara är.

The Wolf of Wall Street ska ännu ses. Jag fasar.

EN TILLVARO I STÄNDIG MOTVIND

”Tänk dig en film som öppnar med att Dave Van Ronk blir nedslagen utanför Gerde´s Folk City.” Så lär Joel Coen ha sagt åt sin bror Ethan, och där har vi början på det som nu är ”Inside Llewyn Davis”.

Van Ronk är en rätt okänd folksångare som hamnade i skuggan av Bob Dylan. Hans liv har fungerat som inspirationskälla men missta inte detta för en biografisk film, Llewyn Davis är i högsta grad sin egen karaktär: en aspirerande folksångare som nyligen förlorat sin partner och nu försöker sig på en solokarriär.

Vi träffar Davis (Oscar Isaac) på Gaslight Café vintern 1961 i en avgörande scen som lotsar in berättelsen i ett existentiellt Möbiusband. Drygt en vecka får vi tillbringa tillsammans med honom, denna fattiga, hemlösa (han roterar mellan bekantas soffor och golv), cyniska man vars kroniska otur allt som oftast är självförvållad.

Han är ingen sympatisk karaktär, det tycker varken hans ex-flickvän (Carey Mulligan) eller publiken, men Oscar Isaac står för en så otroligt fin prestation, lågmäld och precis, att vi inte kan lämna honom. Hans sångröst är inbjudande även om sångerna tenderar vara traditionella, melankoliska folksånger med liten chans att nå bredare publik.

Här finns också humor, såklart (det är trots allt en Coen-film), mest påtagligt i en scen mellan Isaac, Justin Timberlake och Adam Driver i en inspelningsstudio där låten ”Please Mr. Kennedy” ska förevigas. Llewyn Davis är där för pengarna, själva sången är långt ifrån hans självgoda idé om konst.

Även Coen-stammisen John Goodman dyker upp när vår olycksdrabbade ledsagare försöker ta sig till Chicago. Det är dock en roll som i mitt tycke spelas för brett och onyanserat.

Trots att vi än en gång traskar i Odysseus fotspår (Ulysses är också namnet på en katt som spelar komiskt stor roll i filmen) är vi här närmare den existentiella pessimismen i ”A Serious Man” (2009) än den musikaliska resan i ”Oh Brother, Where Art Thou?” (2000). Men det här är inte en resa som slutar i självreflexivitet eller framgång, nej det här är en resa som handlar om misslyckanden mer än något annat.

Filmens intressantaste tankeexperiment är att Davis kanske inte är tillräckligt bra, att han faktiskt inte har det som krävs för att lyckas. Det gör ”Inside Llewyn Davis” så mycket rikare än en ”vägen till berömmelse”-berättelse.

Bröderna Coen återberättar inte bara folkscenen utan skapar den på nytt, med musik som både berör och underhåller, karaktärer som kunde ha funnits på riktigt och en scenografi och ett foto som transporterar oss tillbaka till en tid som genererar falsk nostalgi eftersom de flesta av oss endast upplevt den genom andras minnen och återberättelser.

Det är en dyster plats att vara om ditt namn är Llewyn Davis, sanna mina ord, och det ser inte ljusare ut vid horisonten. Vad som kommer att hända med vår antihjälte förblir oklart, men filmens färdigheter lyser desto klarare. Det här är nästintill en melankolisk fullträff.

Inside Llewyn Davis (2013)

Regi: Ethan och Joel Coen

Manus: Joel och Ethan Coen

I rollerna: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, John Goodman, Adam Driver

Publicerad i Åbo Underrättelser den 28 februari 2014

ETT EGET RUM

Mångsysslaren James Franco ska göra en film om en bok om en film. Låter det invecklat? Låt oss backa några steg, och en hel del år, för att reda ut saken.

Året är 2002. Tommy Wiseau, en man av okänt ursprung och ålder, lyckas skaffa fram 6 miljoner dollar för att regissera och själv spela huvudrollen i The Room, en film han även skrivit själv. Alla involverade vet att det är en usel film. Alla utom Wiseau.

Året därpå har den världspremiär i Los Angeles under pampiga omständigheter. Wiseau anländer i en limousin. Men filmen sågas totalt och folk kräver pengarna tillbaka innan de ens sett hela filmen. Manusförfattaren Michael Rousselet är däremot helt tagen. Han har aldrig sett något så dåligt förut. Han ringer alla sina vänner och tvingar dem att se filmen. När den slutar visas på biografen startar han en kampanj för att få den tillbaka. Och där startar kulten kring The Room.

Första gången jag hörde talas om The Room var 2006. Det var den amerikanska radiostationen NPR som gjorde ett kort inslag om filmen, som sedan två år tillbaka visades varje månad i Los Angeles. Visningarna jämfördes med Rocky Horror Picture Show, med fans som kommenterade och kastade saker (bland annat plastskedar) mot duken.

Några år senare lyckades jag hitta filmen, och blev allt annat än besviken. Den är verkligen spektakulärt dålig, på alla sätt. Den ofrivilliga humorn och surrealismen är helt enkelt bländande. Johnny (Wiseau) levererar alla repliker i Frankensteins monsters anda, Claudettes bröstcancer nämns i förbifarten, smokingklädda män kastar en amerikansk fotboll mellan sig i en gränd, plötsliga droguppgörelser med skurken Chris-R sker på hustak och sexscenerna mellan Johnny och hans psykopatiska fästmö Lisa är mest skrämmande av allt. Något av en masochist måste man nog vara för att utsätta sig för Tommy Wiseaus vision upprepade gånger. Det finns scener som bränner sig fast på näthinnan och kan ge upphov till en och annan mardröm.

The Room kan gott och väl jämföras med andra storheter inom b-filmskategorin som Plan 9 from Outer Space (1959) och Troll 2 (1990). Under åren har visningarna spridit sig, bland annat till London och Köpenhamn, och hypen fortsätter.

År 2013 skrev en av skådespelarna, Greg Sestero (Mark i filmen), boken ”The Distaster Artist: My Life Inside the Room” tillsammans med journalisten Tom Bissell. Där avhandlas vänskapen med Wiseau, drömmarna om Hollywood och den bisarra process som kallas filminspelningen. Det är den boken som nu ska bli film.

James Franco menar att ”The Disaster Artist” är som en blandning av två Paul Thomas Anderson-filmer: dels Boogie Nights (en grupp udda optimister vill göra film utanför Hollywoods konventioner) och dels The Master (ett bisarrt mentor-elev förhållande). Det är förståeligt att det lockar Franco. Frågan är: kan han göra en riktigt bra film av storyn om en riktigt dålig film?

I väntan på svaret har jag beställt boken och hoppas hitta den i postlådan om några dagar. Det stora målet är ändå att någon gång besöka en midnattsvisning av originalfilmen. Plastskedarna är redan inhandlade.

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 21 februari 2014

VILSE I DETROIT

I skrivande stund förbereds bronseringen av en Robocop-staty i Detroit. Den är resultatet av en lyckad kickstarterkampanj och ett bevis på att den kultförklarade robotpolisen inte är bortglömd, trots sin debut redan 1987, och två patetiska uppföljare i början av 90-talet.

Men är det verkligen nödvändigt med en nylansering à la Hollywood? Det har, precis som när Total Recall återuppstod förra året, varit den ledande frågan.

Det känns slappt att hävda att nyproduktion i sig gör en film onödig. Tänk på bröderna Coens True Grit, till exempel. En remake den också, men ytterst välspelad och intelligent. Robocop anno 2014 är visserligen onödig, men inte för att den har en förlaga, utan för att den är gjord helt utan djup.

Det är både väntat och smått överraskande. Jag är i alla fall en av dem som naivt hoppades att den nya Robocop skulle förstå att använda sig av Detroits konkurs och göra en mörk och politiskt medveten dystopi. Som det är nu verkar regissör José Padilha närmast omedveten om stadens tragiska öde.

Och inte för att världen behöver fler antihjältar i form av svårmodiga män (Tony Soprano, Don Draper, Bruce Wayne etc.), men det hade varit ett sätt att utmana huvudkaraktären. Den väg man nu valt – att göra polisen Murphy till mer av en familjeman – känns mest halvdant och påklistrat, ett sätt att vinna enkla sympatipoäng. Roboten saknar sin son, då ÄR han en människa!

80-talet vann
Premissen är i grunden densamma som i originalfilmen, men några ändringar har gjorts – året är 2028 och giriga Omnicorp vill att USA ska legalisera robotpoliser. De används redan som ”fredsbevarare” utanför landets gränser, men hemma oroar man sig för deras avsaknad av mänskliga egenskaper. I ett Fox News-inspirerat program orerar och hamrar robotförespråkaren Pat Novak (Samuel L. Jackson) in sitt budskap – sluta vara så robofobiskt, USA!

Alex Murphy (Joel Kinnaman) blir sättet att kringgå lagen. När han utsätts för mordförsök närmar sig Omnicorps chef (Michael Keaton) hans sörjande fru (Abbie Cornish) och låter henne att förstå att Murphys enda chans att överleva är som robotmänniska. Och så förvandlar Dr Dennett Norton (Gary Oldman) Murphy till Robocop, en cyborg med känslor!

Paul Verhoevens Robocop var våldsam och en aning skrattretande, men den gav också en uppriktig känga åt gentrifiering, korruption och privatisering. Padilhas satir går vilse i viljan att uppdatera actionsekvenserna och tekniken. Inte heller där blir det fullträff, det står klart när till och med modellsnygga Kinnaman förvandlas till jättebaby inuti sin hjälm.

Joe Strummer klämmer i med ”I fought the law and the law won” när eftertexterna rullar men sanningen är att 80-talet vann. Med robotlängder.

Robocop (2014)

Regi: José Padilha

Manus:Joshua Zetuner, Edward Neumeier, Michael Miner. 

I rollerna: Joel Kinnaman, Michael Keaton, Gary Oldman, Samuel L. Jackson, Abbie Cornish, Jackie Earle Haley

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 14 februari 2014

PÅ FILMFRONTEN INTET NYTT

Välkommen till en håla i USA. Det är grått och rätt folktomt. Här hittar vi Christian Bale. Han spelar Russell, en tystlåten man som jobbar på stålverket, tar hand om sin sjuka pappa och försöker håll koll på brorsan Rodney (Casey Affleck), nyligen hemkommen från Irak.

För att betala av sina spelskulder deltar Rodney nämligen i fixade slagsmål och det säger sig självt att det kommer att sluta illa. Särskilt eftersom Woody Harrelsons galna redneck blir involverad. Det gäller att inte vara skyldig honom några pengar. Eller ens råka gå förbi honom på fel sätt. Han är kung över allt uppe i Appalacherna och ingen vågar utmana honom. Ja, förutom Russell då.

Scott Cooper (”Crazy Heart”) står för regin till detta väldigt ordinära amerikanska drama. Det finns knappt en scen som inte känns bekant här och det förvånar.

Kanske verkar jag onödigt hård med den där ena stjärnan, men det är för att stjärnan i sig inte klarar av att förmedla nyanserna. Det är nämligen skillnad på filmer som är dåliga och filmer som är dåliga i förhållande till resurserna. Coopers film hör till den senare kategorin.

För här finns potential: Bale är solid som alltid, den yngre Affleck har några fina stunder och både Forest Whitaker som lokal polis och Willem Dafoe som småskurk kan bara de får möjlighet att visa det. Men här finns inte mycket till karaktärsutveckling och Harrelson spelar redneck på samma sätt som han alltid gör. Inte heller berättelsen är ny. Filmer om en bror som hamnar i knipa och en snäll bror som måste ta smällen finns det gott om (bland annat ”The Fighter” med samma Christian ”Batman” Bale). Likaså filmer om om hålor i USA där polisen har svårt att hålla ordning, eller om de där sakerna som inte går att göra ogjorda.

”Out of the Furnace” är inte taskigt spelad eller slapphänt filmad. Den lider bara oerhört av bristen på något nytt.

Out of the Furnace (2013)

Regi: Scott Cooper

Manus: Brad Ingelsby och Scott Cooper

I rollerna: Christian Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson, Forest Whitaker, Willem Dafoe

Publicerad i Åbo Underrättelser den 25 januari 2014

SORGEARBETE I NÄRA FRAMTID

Med ”Her” står Spike Jonze för första gången ensam för både regi och manus. Charlie Kaufman skrev både ”Being John Malkovich” (1999) och ”Adaptation” (2002) och Dave Eggers hjälpte till med manuset till ”Where the Wild Things Are” (2009). Jonze visar här att han vet hur det ska se ut, både med och utan hjälp.

Theodore (Joaquin Phoenix) jobbar som brevskrivare på ett företag som dikterar, skriver ut och postar ”handskrivna” brev åt människor. Det är en ospecificerad framtid, en som känns både främmande och underligt bekant. En framtid där teknologin är än mer integrerad i vår vardag, som en förlängning av kött och blod. Den som väntar sig regelrätt sci-fi kommer att bli besviken. Det här är light-versionen, med en av de mest trovärdiga visionerna av framtida teknologi jag någonsin sett.

Men det är bara en film om vårt ökade beroende av teknologi på ytan. Där under hittas nämligen en hjärtskärande fin berättelse om kärlek, förlorad sådan och funnen. Mest av allt är ”Her” ett slags sorgearbete.

Theodores äktenskap har fallerat och det som finns kvar är en sprucken man, känslig och avtrubbad på samma gång. Han blir varse om ett nytt operativsystem som inte bara kan tala utan som anpassar sig till kundens behov. Det är så Samantha (en perfekt Scarlett Johansson, som ersatte Samantha Morton) kommer in i hans liv. Samantha, namnet ger hon sig själv, är ett operativsystem, men också en entitet som hela tiden utvecklas och blir mer mänsklig, och med det mer oförutsägbar och komplex.

Redan 2010 utforskade Jonze kärlek bortom människokroppen i den otroligt fina kortfilmen ”I’m Here” med Andrew Garfield som altruistisk robot. Då var det två robotar som fann varandra, här är det mindre kompatibelt. Eller är det?  Theodores ex-fru (Rooney Mara) anklagar honom för att inte klara av riktiga känslor, men det är i relationen till Samantha som Theodore på riktigt klarar av att börja känna något. Hon är den som lyckas bryta den emotionella distanseringen.

            Det är det finaste med Spike Jonzes traditionsenligt excentriska film: att relationen mellan Theodore och Samantha inte spelas som gimmick eller fetisch. Det är en relation att respektera och ta på allvar.

Theodore är som ett amalgam av gubbe, hipster och vilsen pojke (vilket för vissa säkert kan ses som synonymer), och Phoenix gör en verkligt egen tolkning av en man vars känslomässiga turbulens både kostat honom ett förhållande och berövat honom möjligheten att gå vidare. En otrolig prestation är det, men så är han också en sann kameleont (jämför till exempel rollerna som Commodus i ”Gladiator”, Johnny Cash i ”Walk the Line” och Freddie Quell i ”The Master”).

”Her” är som en dröm (med musik av bland annat Arcade Fire), ett tillstånd av oerhörda känslor precis vid sidan av dig själv. Det är fruktansvärt sorgligt, roligt och vackert.

Her (2013)

Regi: Spike Jonze

Manus: Spike Jonze

I rollerna: Joaquin Phoenix, Scarlett Johansson, Rooney Mara, Amy Adams, Olivia Wilde.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 7 januari 2014.