FREMULON

Har du också undrat om det är Nick Offerman som säger "Fremulon" i slutet av varje Brooklyn Nine-Nine avsnitt? Här är svaret.

Brooklyn Nine-Nine är för övrigt en serie som jag varmt rekommenderar åt alla i hela världen! Jag var lite skeptisk under de första avsnitten, har inte varit världen största Andy Samberg-fan och tyckte att humorn var lite tam och förutsägbar, men så BOOM var jag fast. Min favorit är mos def Rosa (Stephanie Beatriz). Hon är typ Parks & Rec-Aprils ännu mer badass-storasyster. Swoon!

MIYAZAKIS MELANKOLISKA FARVÄL

Hayao Miyazaki, den store, menar sig ha gjort sin sista film. Om det stämmer måste ”The Wind Rises” ändå ses som ett passande slut. Titeln kommer från en dikt av den franska poeten Paul Valéry (”Le vent se lève!... Il faut tenter de vivre!” - ungefär ”Det blåser upp en vind!... Vi måste försöka leva!”) och fungerar som ledstjärna filmen igenom. Att våga leva trots motgångar, att följa sina drömmar och inte ge upp.

Filmen är en fiktionaliserad biografi över Jiro Horikoshi (Hideaki Anno), en japansk flygplansdesigner under andra världskriget. Som pojke tvingas han ge upp drömmen om att bli pilot på grund av närsynthet, men så upptäcker han den italienska flygplansingenjören ”Gianni” Caproni (Nomura Mansai) och bestämmer sig för att följa i hans fotspår. Caproni återkommer i drömmarna genom hela Jiros liv och fungerar som både rådgivare och inspiration.

Jiros liv är kantat av motgångar. Bland annat upplever han den stora Kanto-jordbävningen 1923 men träffar Naoko (Miori Takimoto) som han hjälper och förälskar sig i. Deras vägar möts igen långt senare och den kärlekshistorien bildar en fin parallell till berättelsen om Jiros flygplansdrömmar. Han tvingas genomleva många misslyckade projekt och skickas också ett varv till Tyskland för att göra efterforskningar. Dessa delar blir lite tradiga och i stunder är det svårt att hålla koll på var Jiro befinner sig och varför. Drömsekvenserna fungerar då som välkomna avbrott och andningspauser.

Miyazaki rör vid dilemmat kring skapandet av något vackert (i det här fallet flygplan) som används till något ohyggligt (krig), men väljer att inte använda det som förhärskande tema. Något fegt har vissa tyckt, men jag vill påstå att kritiken finns där. ”The Wind Rises” genomsyras nämligen av en sorg, en melankoli, som också omfattar den realisationen: att de vackra drömmarna är intvinnade i död och förstörelse, precis som Jiros liv i övrigt.

Miyazaki har med ”The Wind Rises” gjort en film som grundar sig mer i realismen än hans tidigare filmer. Här finns, förutom drömsekvenserna, inget övernaturligt, eller underligt. Jag har alltid uppskattat möjligheten att få stiga in i en helt egen värld och omfamnas av den, som i till exempel ”My Neighbor Totoro” eller ”Spirited Away”. Det här är mer lågmält, mer seriöst. Det är vackert, otroligt skickligt berättat och engagerande, men den fantasieggande, barnsliga glädjen är svårare att finna och det är synd, tycker jag. Det betyder dock inte att filmen skulle vara utan humor. Miyazaki lyckas även här slänga in några komiska figurer och sekvenser. Styrkan i filmen ligger dock långt i förmågan att berätta med värme och med ett så vackert bildspråk att ögonen tåras lite. Maesto Miyazaki, du kommer att saknas mig.

The Wind Rises (Kaze Tachinu) 2013

Regi: Hayao Miyazaki

Manus: Hayao Miyazaki

I rollerna: Hideaki Anno, Miori Takimoto, Hidetoshi Nishijima, Nomura Mansai

Publicerad i Åbo Underrättelser den 4 april 2014

ORAL HISTORY

Om det är något jag uppskattar så är det Oral History-konceptet. Att ett gäng som har jobbat tillsammans får prata om hur det var. Att jag får höra om hur det var! Det tilltalar min nyfikna sida, den som ständigt går runt och undrar om det är sant att Lauren Graham och Scott Patterson hatade varandra (Oral History of Gilmore Girls - var är du?!) och hur roligt dom egentligen hade det när Easy A spelades in!

Här är några berättelser som finns, och som är läsvärda:

Kultkomedin Wet Hot American Summer
Finfina Friday Night Lights
Bästaste Freaks and Geeks
Coola Bikini Kill
Underliga Party Down
20 år gamla Reality Bites (läs också Hannahs superba essä om filmen i nyaste Filmjournalen!)
Parks and Recreations the Cones of Dunshire Board Game
Six Feet Unders Death Montage

TRAILER-TORSDAG

Efter fiaskot med Diana (2013) känner jag 0% tilltro till Grace of Monaco med Nicole Kidman som Grace Kelly och Tim Roth som Rainer III. Regissören Oliver Dahan stod i och för sig för kompetenta La Vie En Rose (2007) men räcker det? Trailern ser väldigt... typisk ut. Får väl bara hoppas på extraordinärt skådespel från Kidmans sida.

10 NOTES ON LE WEEK-END

1. Kort synopsis: Nick (Jim Broadbent) och Meg (Lindsay Duncan) åker till Paris för att fira bröllopsdag men mest grälar de och lever över sina tillgångar.

2. Jag tror inte att jag är målgruppen för den här filmen. Inte för att den handlar om folk som är äldre än jag (duh) utan pga följande punkt:

3. För mig var den ett enda långt skräckscenario över vad som händer när man varit tillsammans med samma människa för länge. Som om det var oundvikligt att man börjar pika varandra, manipulera, trycka på knappar, avvisa, hata varandra. Jag vill inte att det ska vara så, inte ens stundvis. Jag kan inte relatera, vill inte kunna relatera!

4. Jag kände också att det fanns en släng av något jag vill kalla "medelåldershumor". Sådan där "höhö"-humor som hos mig bara framkallar ofrivilligt högljudda "oj gud"/"på rige" och himlande ögon.

5. Jag är trött på Jeff Goldblums Jeff Goldblum-het.

6. Snälla: Bob Dylans "Like A Rolling Stone" och Nick Drakes "Pink Moon" på repeat som metaforer för livet, trädan, besvikelsen, depressionen, all ånger och ångest - don't do it!

7. Lindsay Duncan såg ut som en äldre (och brittisk) Julie Delpy.

8. Filmer får ALLTID ta inspiration av Godards fabulösa dansscen i Bande à part. (Alltså den jag övat på.)

9. Uppskattade att deras frustration/regression tog sig uttryck i springnotor från olika fancy-restauranger och hotell.

10. Apropå Delpy, föredrar 2 Days in Paris.


Le Week-End (2013)
Regi: Roger Mitchell
Manus: Hanif Kureishi
I rollerna: Lindsay Duncan, Jim Broadbent, Jeff Goldblum

THE MADISON DANCE

Igår och idag har jag dansat. Flyttat undan möbler för att få plats. Övat steg. Gjort fel. Inte fattat. Känt mig frustrerad. Känt mig helt ofattbart besviken över hur dåligt danssinne jag har. Undrat om det är mig det är fel på, eller om det är en exceptionellt svår dans.. Jag har dansat "the Madison dance", det vill säga dansen som dansas i bästaste Godards film Bande à part.

Här är både klippet och lite behind the scenes där dom övar! (Kuriosa: dom övar till John Lee Hookers "Shake It Baby", men i filmen dansar dom till musik av Michel Legrand)

Låtom oss dansa tillsammans!

NEESON GÖR DET IGEN!

Flygplanet har varit en enormt populär skådeplats inom amerikansk film. Kanske för att den avgränsade ytan oundvikligen ger upphov till dramatik. Kanske för att en annalkande katastrof uppe i luften är mycket häftigare än en nere på marken.

Klassikern ”Airplane!” (1980) gjorde narr av katastroffilmerna och deras usla intrigbygge medan ”Snakes on a Plane” (2006) försökte kultivera b-filmsestetiken. Vad ”Non-Stop” försöker förblir något oklart. Men det spelar inte så stor roll. Det här är en film med Liam Neeson. Det är allt du behöver veta.

Neeson har under de senaste åren lyckats skapa en helt egen genre, som skämtsamt har dubbats ”Neesploitation”. Denna genre innefattar halvtaskiga actionfilmer där Neeson slåss för överlevnad och rättvisa. I ”Taken” (2008), filmen som kickstartade detta fenomen, kämpade han mot kidnappare, i ”Unknown” (2011) mot identitetstjuvar, i ”The Grey” (2012) mot vargar och i ”Taken 2” (2012) mot kidnappare igen. Gång på gång fascineras jag av hur han lyckas spela dessa trasiga, supermän så uppriktigt som han gör. Det är på allvar, såklart det är på allvar. Det är det i ”Non-Stop” också, och denna gång är det flygplanskapare som gäller.

Bill Marks (Neeson) jobbar som flygpolis, vilket betyder att han låtsas vara en vanlig passagerare samtidigt som han håller koll på säkerheten på olika passagerarplan. Under en av flygningarna blir han kontaktad av en medpassagerare som hotar döda en person var tjugonde minut ifall Bill inte hjälper honom att få tag i 150 miljoner dollar.

Det står snart klart att det här är allt annat än en bluff och efter några oväntade vändningar – kontot dit pengarna ska flyttas visar sig vara i Bills namn - pekar snart alla bevis mot flygpolisen själv. Kan vi lita på honom? Kan vi lita på någon alls? Filmen jobbar genomgående med att misstänkliggöra alla ombord på planet, kameran gör sitt bästa för att fånga upp deras underliga beteenden. En låtsas sova, en annan leker med sin telefon, en tredje är muslim!

Det är dock ingen vits att gissa, för trots lovande premiss och hyggligt förarbete exploderar (bokstavligen) ”Non-Stop” i en helt huvudlös uppgörelse som med nöd och näppe ens funkar inom berättelsens ramar. Det är vanvettigt löjligt, och på grund av det nästan genomgående underhållande.

”Non-Stop” återförenar Neeson med ”Chloe”-kollegan Julianne Moore, här i en roll som på inget sätt förvaltar hennes talang. Det samma gäller Michelle Dockery och Lupita Nyong’o, som knappt får säga två ord under hela filmen. Men så är det ju Neesons film.

Non-Stop (2014)

Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: John W. Richardson, Christopher Roach

I rollerna: Liam Neeson, Julianne Moore, Nate Parker, Scoot McNairy, Michelle Dockery, Corey Stoll

Publicerad i Åbo Underrättelser den 21 mars 2014